”De två clownlika agenterna kan få folk att skratta samtidigt som man vet vad som väntar Chile”

I den högaktuella filmen Wild Horse Nine är det strax före kuppen mot Salvador Allende i Santiago 11 september 1973. En åldrad, härjad CIA-agent och en yngre kollega skickas vidare till Rapa Nui, Påskön, där deras förflutna börjar komma ikapp dem.
Det absurda och det historiskt fasansfulla existerar sida vid sida. De två clownlika agenterna kan få folk att skratta samtidigt som man vet vad som väntar Chile. Och kanske är det just där McDonaghs svarta humor träffar hårdast, skriver Alex Fuentes.

Kulturen| Alex Fuentes, recension av filmen Wild Horse Nine

Den 11 september 1973 – 53 år sedan den blodiga militärkuppen i Chile. För varje år som går framkommer nya uppgifter och dokument om vad som hände när general Augusto Pinochet ledde kuppen som störtade den folkvalde presidenten Salvador Allende och banade väg för en 17 år lång diktatur. Allende dog inne i presidentpalatset La Moneda medan militären angrep och bombarderade byggnaden och omvandlade landet till ett koncentrationsläger. Tusentals böcker har skrivits världen över om Chile efter militärkuppen 1973. Kuppen och den efterföljande diktaturens brott har skildrats i historiska verk, memoarer, romaner, filmer och politiska analyser på en mängd olika språk.

Guldlejonpriset under filmfestivalen i Venedig den 12 september gick till den danska dramafilmen ”Kvinde ukendt”. Även Chile 1973 blev utgångspunkten för en uppmärksammad svart och politisk komedi. Martin McDonaghs nya film Wild Horse Nine hade världspremiär vid filmfestivalen i Venedig den 3 september. I centrum står två mer eller mindre bisarra CIA-agenter under månaderna före militärkuppen. Men filmen är betydligt politiskt intressantare än vad beskrivningen ”komedi om två korkade CIA-agenter” först ger intryck av. Filmen tävlade om Guldlejonet i Venedig.

John Malkovich i Wild Horse Nine spelar den äldre CIA-agenten Chris, medan Sam Rockwell gestaltar hans yngre kollega och skyddsling Lee. Handlingen tar sin början i Santiago strax före kuppen mot Salvador Allende den 11 september 1973. De båda skickas vidare till Rapa Nui, Påskön, där deras förflutna börjar komma ikapp dem. De diskuterar de operationer och mord de deltagit i och den amerikanska utrikespolitik de har tjänat. I en av filmens mest träffande scener möter Chris två unga chilenska kvinnor som är anhängare av Allende och fyllda av hopp inför Chiles demokratiska framtid.

”Lycka till med demokratin och allt det där”, säger han.

Det är en giftig replik. Chris vet vad som väntar. Men orden riktas inte bara till kvinnorna i filmen. De träffar också publiken, som vet vad som hände den 11 september 1973. Samtidigt håller Chris själv på att förlora minnet. Han är gammal, svårt sjuk och plågad av det han varit med om och själv deltagit i. På Rapa Nui försöker han konfrontera ett förflutet som håller på att försvinna ur hans eget medvetande. Det är här McDonaghs svarta komedi får en djupare innebörd.

Filmen får publiken att skratta, men skrattet fastnar i halsen när de två absurda CIA-figurerna ställs mot den historiska katastrof som vi vet är på väg. Det är därför missvisande att beskriva Chris och Lee enbart som två korkade CIA-agenter. McDonagh gör något mer obehagligt av dem: två groteska och tragikomiska representanter för ett system som begått fruktansvärda handlingar samtidigt som människorna som utför dem kan vara – som i filmen – banala, löjliga, rädda och moraliskt förvirrade. El País kallar dem espías-payasos – clownspioner – och beskriver filmen som en resa genom 1900-talets amerikanska imperialism. Kongo, Guatemala och Grisbukten dyker upp i deras samtal, liksom Patrice Lumumba och Lee Harvey Oswald (utpekad som president John F. Kennedys ensamme mördare).

Redan filmens musik placerar berättelsen i Latinamerikas politiska historia. Violeta Parras Gracias a la vida ljuder i filmen – en sång som i sig blivit en del av den latinamerikanska kulturens kollektiva minne. Även Víctor Jara förs in i berättelsen. Den chilenske folkkära sångaren och teatermannen greps efter kuppen, torterades och mördades. I filmen låter McDonagh honom uppträda på Rapa Nui några månader före sin död – en medvetet fiktiv episod som ytterligare förbinder berättelsen med den historiska tragedi som närmar sig.

Här är en distinktion viktig. Chris och Lee är fiktiva personer. Deras uppdrag och deras konkreta agerande i Chile är dramaturgisk fiktion. USA:s och CIA:s destabiliseringspolitik mot Salvador Allendes regering är däremot ingen fiktion. Den är dokumenterad i den amerikanska statens egna, sedermera avhemligade handlingar. Redan före Allendes tillträde formulerade Nixonadministrationen sin syn på den chilenska demokratin med närmast häpnadsväckande öppenhet. Henry Kissinger konstaterade 1970 att han inte förstod varför USA skulle stå bredvid och se på när ett land blev kommunistiskt ”på grund av det egna folkets oansvarighet”. Det chilenska folkets demokratiska val betraktades med andra ord som något Washington hade rätt att korrigera.

Efter Allendes valseger den 4 september 1970 blev orden till konkret politik. Den 15 september 1970 kallade Richard Nixon CIA-chefen Richard Helms till Vita huset. Helms handskrivna anteckningar från mötet har senare avhemligats. Presidenten gjorde klart att riskerna inte bekymrade honom, ställde tio miljoner dollar – och mer om det behövdes – till CIA:s förfogande och krävde en handlingsplan inom 48 timmar. En av Nixons instruktioner bestod av fyra ord: ”Make the economy scream.”

Det är svårt att hitta en mer koncentrerad formulering av den politik som följde. USA försökte försvaga Allendes regering politiskt och ekonomiskt, samtidigt som CIA finansierade oppositionella krafter och medier och upprätthöll kontakter med amiraler och generaler som kunde störta Allende. Washington ville hindra att Chiles liberala demokrati kunde avgöra experimentets framtid.

Nixons egen inställning framgår också av ett samtal med finansminister John Connally i februari 1972. När frågan om den chilenska ekonomin kom upp avvisade Nixon tanken på att USA skulle bidra till att rädda situationen. Chilenarna hade, menade han, dragit problemen över sig själva. Att hjälpa ekonomin skulle enligt Nixon innebära att USA subventionerade Chiles ”kommunisering”. Hans slutsats var kort: ”To hell with it.”

Efter att Allende ändå blivit president fortsatte USA hemliga operationer. CIA satsade miljontals dollar på att stödja oppositionella politiska partier, medier och Näringslivets toppar. Omkring 1,5 miljoner dollar gick till att hålla den mäktiga konservativa dagstidningen El Mercurio vid liv. CIA:s egna dokument beskriver tidningen som en viktig samlingspunkt för oppositionen mot Allende. Den amerikanska statens aktiva försök att försvaga Allende och skapa förutsättningar för att fälla den styrande Folkfronten är inte en konspirationsteori. Det framgår av USA egna avhemligade dokument. Det är denna historiska verklighet McDonagh placerar sina två fiktiva CIA-agenter mitt i.

McDonagh har berättat att militärkuppen i Chile fascinerat honom sedan tonåren. När han började utveckla Wild Horse Nine hade berättelsen först helt andra former – bland annat en historia om en far och en son. Filmen fann sin riktning först när han insåg att en av huvudpersonerna kunde vara en människa som bar på skuld och ånger över vad han hade gjort. Då, berättar McDonagh, upphörde filmen att vara en enkel komedi och blev något ”djupare och sorgligare”.

Vid presentationen i Venedig återkom han till CIA:s historia och de ”fruktansvärda saker” organisationen gjort runt om i världen. Hans poäng var också att CIA:s verksamhet inte har ifrågasatts lika mycket som den borde. Malkovich ser samtidigt filmen som berättelsen om en komplicerad vänskap mellan två män. Den ene har fått den andre att begå något fruktansvärt, och mellan dem finns därför en moralisk skuld som inte går att fly ifrån. Rockwell har i sin tur liknat den värld som CIA-agenterna befinner sig i vid maffian: lojaliteten och reglerna fungerar på liknande sätt. Men det är Malkovichs Chris som bär mycket av filmens politiska och moraliska tyngd. Han är både bödel och en människa som mot slutet av livet tvingas konfrontera vad han gjort.

McDonagh skrev manuset innan dagens geopolitiska situation hade utvecklats till vad den är nu. Ändå har parallellerna blivit slående. Reuters rapporterar att regissören själv pekat på sambanden med vår egen tid och nämnt USA:s agerande i Venezuela och Iran. Det som slår honom är framför allt skillnaden i hur stormaktspolitiken bedrivs. Förr skedde mycket genom hemliga operationer. Nu, menar han, sker mycket inför öppen ridå. ”De verkar inte ens göra det i hemlighet längre”, konstaterade McDonagh i Venedig. Den chilenska skådespelaren Mariana Di Girolamo, som medverkar i filmen, beskriver militärkuppen som ett fortfarande ”öppet sår” i Chile. Chile 1973 används inte bara som historisk kuliss utan som ett prisma genom vilket amerikansk interventionism, politiskt ansvar – och vår egen tids förmåga att glömma – kan betraktas.

Här finns kanske filmens starkaste idé.

McDonagh låter Chris sviktande minne bli en metafor för något större: det kollektiva minnets sönderfall. Precis som huvudpersonen gradvis förlorar minnet kan samhällen glömma sin egen historia. Militärkupper, tortyr, politiska mord och utländska interventioner förvandlas till avlägsna historiska episoder. När minnet bleknar blir det också lättare att upprepa sådant som en gång tycktes omöjligt att glömma.

Det är just denna dimension som de spanska kritikerna har lyft fram. elDiario.es beskriver Wild Horse Nine som en satir över både huvudpersonens förlorade minne och vårt kollektiva historiska minne – det som måste bevaras för att samma sak inte ska kunna hända igen. Det absurda och det historiskt fasansfulla existerar därför sida vid sida. De två clownlika agenterna kan få folk att skratta samtidigt som man vet vad som väntar Chile. Och kanske är det just där McDonaghs svarta humor träffar hårdast.

Om vi glömmer den 11 september 1973 kan militärkuppen till sist reduceras till ännu en historisk parentes. Men om det historiska minnet hålls levande blir Chile något annat: en varning om vad som händer när demokrati underordnas ekonomiska och geopolitiska intressen. Wild Horse Nine handlar därför inte bara om två fiktiva CIA-agenter i Chile för mer än ett halvt sekel sedan. Den handlar också om vilka konsekvenser det får när vi glömmer vad de verkliga gjorde.

Redan då Wild Horse Nine tävlade om Guldlejonet var det kanske filmens fråga om minnet som dröjde sig kvar längst: Vad händer när historien glöms – samtidigt som den börjar upprepa sig?Malkovichs insats fick ett starkt emotionellt gensvar, och vid världspremiären den 3 september möttes filmen av en 13 minuter lång stående ovation. Inom parentes kan nämnas att dokumentären NAZA – titeln är en israelisk militär akronym för civila följdskador, alltså antalet civila som beräknas dödas vid ett anfall – av israelerna Yuval Abraham och Rachel Szor fick den längsta stående ovationen i Venedigs filmfestivals historia: omkring 25 minuter. Dokumentären, som granskar Israels krigföring och dödandet av civila i Gaza, tilldelades dessutom festivalens specialpris av juryn.

Festivalens officiella avslutningsceremoni ägde rum den 12 september, och John Malkovich vann Volpicupen för bästa manliga skådespelare. Hans insats har beskrivits som en av festivalens absoluta höjdpunkter och av kritiker som en av de bästa i hans karriär. Redan under själva visningen bröt publiken vid två tillfällen ut i spontana applåder. Vinsten i Venedig stärker ytterligare Malkovichs position som en av de främsta kandidaterna inför Oscarsgalan 2027. Det skulle i så fall bli hans tredje Oscarsnominering – och den första på 33 år. Den svenska biopremiären för Wild Horse Nine är satt till den 20 november.

Bilden: Salvador Allende

Wild Horse Nine har svensk ordinarie biopremiär den 20 november 2026. [svenskabio.se], [panora.se], [biopasset.se]

Dessförinnan visas den på Stockholms filmfestival, där den öppnade festivalen den 11 november 2026. [hurbra.se], [moviezine.se]

Det förekommer även förhandsvisningar den 17 november 2026 på vissa biografer.