«Det revolutionära hoppet finns just bland de kvinnor som känner sig övergivna av historien och som i dag reser sig för att deras krav ska bli hörda».Angela Davis
Den 8 mars föddes ur arbetarkvinnors strejker och socialistisk organisering – från textilarbeterskor i New York till kvinnorna som deltog i den ryska revolutionen 1917. Enormt mycket har hänt sedan dess.
Krönika|Lena Persson
Det påstås ofta att Sverige ”i alla fall” är ett jämställt samhälle jämfört med andra. Men jämställdhet handlar varken om ett utvecklat språkbruk eller om hur hushållssysslorna delas i hemmet. I Sverige kolliderar jämställdhetens självbild med verklighetens klassklyftor. Föreställningen om Sverige som ett jämställt land spricker när löneskillnader, deltidsarbete och underbetalda kvinnodominerade yrken inom vård och omsorg kommer in i bilden. För att inte tala om att rasifierade kvinnor är överrepresenterade i osäkra anställningar. Myten om den ”svenska” jämställdheten krackelerar eftersom jämlikhet alltid är klassbunden.
Till detta kommer sexism och könsbaserat fysiskt våld, både i offentliga miljöer och i hemmet. Även psykiskt våld, som sexuella trakasserier genom kränkande budskap, riktas mot kvinnor och barn på nätet; omkring en tredjedel av de anmälda brotten rör barn, enligt Jämställdhetsmyndigheten. Diverse AI-verktyg används dessutom för att skapa sexuellt manipulerade bilder av kvinnor och flickor. Att Elon Musks imperium har möjliggjort en djävulsk maskin för hämndporr och sexuella övergrepp mot kvinnor ställer denna människosyn i blixtbelysning. Samtidigt säljer kapitalismen ”empowerment”, medan kvinnors arbete och kroppar fortsätter att exploateras.
Enligt FN utgör våldet mot kvinnor ”ett globalt nödläge”. Jeffrey Epsteins systematiska utnyttjande av minderåriga flickor avslöjar samtidigt hur övergrepp inte bara sker i samhällets marginaler utan också i elitens salonger, där magnater, affärsmän, politiker och kungligheter, däribland skumma figurer som Donald Trump, ingått.
Patriarkatet är inte bara ett kulturellt system utan också ett materiellt. Det gäller därför att återerövra denna dag som en kampdag mot patriarkat och kapitalism. Det handlar om ekonomiska strukturer: låglöneyrken, social underordning och den dubbla arbetsbördan.
Feminismen är heller ingen homogen rörelse, om nu någon trodde det. Den omfattar olika riktningar – liberal, radikal, antirasistisk, socialistisk och svart feminism – och dessa analyserar hur olika maktstrukturer samverkar. Arbetarkvinnor drabbas hårdare av exploatering, och rasifierade kvinnor drabbas ofta hårdast. Muslimska kvinnor utsätts dessutom för ett dubbelt förtryck: både patriarkalt och islamofobiskt.
När medier talar om kvinnoförtryck i den muslimska världen är det nästan alltid ett land som lyfts fram: Iran. Den shiitiska teokratin, den obligatoriska slöjan, moralpolisen och ayatollaregimen. Ett annat land – Saudiarabien – finns också i bilden, men i ett helt annat ljus. Det framställs som en strategisk allierad, som värd för fotbolls-VM 2034, som investerare i europeiska fotbollsklubbar och som en oumbärlig energipartner.
Skillnaden i behandling speglar inte någon verklig skillnad i kvinnors situation. Den speglar i stället vem som säljer oss olja, vem som har vapenkontrakt med väst – och vem som inte har det. Detta måste sägas denna 8 mars.
Den globala högervågen har dessutom inneburit att feminismen och kampen för kvinnors och HBTQI-personers rättigheter allt oftare hamnar under attack. Backlashen är internationell och systematisk. Reaktionära högerpopulistiska rörelser predikar ”traditionella värderingar”, samtidigt som nyliberalismen privatiserar omsorgen och lämnar över allt mer obetalt arbete till kvinnor.
Kvinnoförtrycket är ingen kvarleva från det förflutna. Det reproduceras eftersom kapitalismen tjänar på lågavlönade kvinnors arbete, på migrationens exploatering i Europa och på den globala arbetsdelning där kvinnor i det globala syd arbetar under extremt ojämlika villkor.
I så kallade eftersatta områden i Sverige möter kvinnor samtidigt klassförtryck, rasifiering, arbetslöshet och otrygga jobb. Som om detta inte vore nog möter de också en ständig medial demonisering. Många kvinnor i ”multikulturella” områden tvingas bära välfärdens kris samtidigt som de utsätts för rasistisk och islamofobisk retorik. De här materiella förhållandena gör organisering nödvändig – i lokala föreningar, i solidaritetsarbete och i sociala rörelser. Här får den svarta feminismen en särskild relevans. Finns det något annat alternativ än klasskamp, antifascistisk och antirasistisk kamp?
Den 8 mars måste åter bli internationalismens dag – en dag för solidaritet över nationella gränser.
Feministisk kamp i Sverige och Europa är intimt förknippad med kampen i Mellanöstern, Latinamerika, Afrika och Asien. I en tid då ärkereaktionära regimer med fascistoida drag driver på imperialistiska krig och konflikter krävs mer än symbolpolitik. Denna 8 mars måste feminister stå i främsta ledet för att stoppa den illegala offensiven från Trump och Netanyahu. Under förevändningen att “befria” iranska kvinnor från ayatollornas förtryck krossar de i själva verket kvinnor i Iran liksom i Libanon och Palestina…
Feminismen är en av de sociala och politiska rörelser som har förändrat världen mest under de senaste årtiondena. Denna kamp kräver en socialistisk kompass. För feminism utan socialism riskerar att bli ett elitprojekt, och socialism utan feminism reduceras till en reaktionär utopi. Den 8 mars får därför inte inskränkas till en dag av tomma symboler. Den måste förbli vad den en gång var: en dag för organisering, internationalism och klasskamp.