Bodil Carlsson fascineras över Oliver Bulloughs Moneyland, som utsågs av The Sunday Times till Business Book of the Year när den kom ut i England 2018. The Daily Mail och The Times röstade fram den som årets bok. I svensk översättning kom den 2021.
Läs den! Den är minst lika aktuell idag som den var då.
Kulturen|Bodil Carlsson
Moneyland är välskriven, spännande, har tempo och löper inte som en akademisk eller ens populärvetenskaplig sammanställning av en ekonomisk verklighet, utan som en rad illustrativa episoder sammanlänkade till en skarp bild. Boken börjar som en klassisk deckare med den ensamme spårhunden på besök i ett alldagligt, slitet mindre hus i en alldaglig, sliten del av London – och där slutar det alldagliga tvärt. Huset är nämligen juridisk hemvist för ett bolag tillhörigt finansskurken och politiske manipulatören Paul Manafort*, som bland många andra inkomstbringande aktiviteter var Trumps kampanjledare inför presidentvalet 2016. Han åtalades för både skattefiffel och misstänkt underlättande av rysk inblandning i valet och dömdes till sju år fängelse, men oroa er inte – han benådades av Trump, som inte glömmer regeln om tjänster och gentjänster. Enligt uppgift flyttade Manafort runt cirka 75 miljoner dollar mellan utländska bankkonton och lade ner en hel del av pengarna på lyxfastigheter, lyxvaror och lyxtjänster. Varifrån fick han miljonerna? Bland annat från sitt samarbete med Ukrainas förre president Viktor Janukovytj. Hur fick han behålla dem? Han gömde förstås undan dem. Just det där lilla företag i just det där lilla huset – som råkade vara det registrerade hemmet för tusentals andra bolag – betalade på en och samma dag ut 175 575 dollar till en partyfirma i Florida och 13 325 dollar till en trädgårdsfirma i England. Bullough misstänker att det var det enda företaget någonsin gjorde: det var därför det blev till.
Från det slitna huset i London går storyn vidare till ett palats byggt och ägt av Janukovytj, överhopat med skrytprylar i Donald Trumps smak, och en ”jaktstuga” i ett 30 000 hektar stort naturreservar där Janukovyj, hans gamla vänner och nya flickvänner kunde roa sig. Jaktstugan erbjöd en massagebänk i marmor. Tavlor med nakenstudier täckte väggarna och två av toaletterna hade TV-skärmar i sitthöjd. Var låg bygget? Juridiskt sett inte i Ukraina, vad ni än tror. Fastigheten ägdes av ett ukrainskt företag, som ägdes av ett brittiskt företag, som ägdes av en anonym stiftelse i Lichtenstein.
Moneyland är en deckare på tvärsan mot det vanliga. Här är bovarnas identitet och motiv uppenbara från första början och fortsätter i drygt 300 sidor att skölja över den alltmer bestörta läsaren. Sidospåren som pockar på att följas upp är många och nyfikenhetsväckande, men själva brottsmetoderna är ogenomskinliga för de allra flesta av oss. Just där ligger bovarnas övertag: vi vanliga fattar inte hur det går till. Om man inte är van att tvätta pengar eller anlita specialiserade jurister för systematisk skattesmitning via låtsasbolag och off-shorekonton känner man sig faktiskt ofta ganska bakom. Hur kan ett skrytbygge på ukrainsk jord lagligen höra hemma någon annanstans än i Ukraina? Vad fasen är ett skalbolag? Hur kan man äga rader av bolag som äger varandra i så långa led att man själv försvinner ur bilden? Vad är poängen med en dynastifond tänkt att bestå i 350 år, när stiftarens barn och barnbarn är borta sedan länge och det sammanlagda avkommeantalet under alla de generationerna måste vara väldigt stort?
De gånger man hänger med skakar man ofta på huvudet. Vad gör så rika människor så billiga? Tragikomisk är den juvelbehängda f d toppmodellen som på sin femtioårsdag bjöds på en sagolik fest av sin saudiska multimiljardär till man, ordförande i diverse suaidiska banker och storföretag, och som strax efteråt, när jaktfalkarna var tillbaka i sina burar och de tvåhundra gästerna hade flugit hem i sina privata jet, upptäckte att maken planerade en nystart med en tjugofemårig annan toppmodell. Skilsmässoprocessen var utdragen och thrillerliknande med högkvalificerade advokater på båda sidor. Miljardären försökte med juridiska finter för att komma undan kraven; ex-modellen framförde att det liksom var bråttom med domslut – maken var sjuk och om han gick och dog skulle hennes krav falla platt till marken: man kan ju inte ta ut skilsmässa från ett lik. Hon begärde bostäder, plus årlig ersättning på 116 000 pund för nya handväskor, 1 miljon årligen för nya kläder, 247 000 för sin årliga höstlovsvecka i Paris och 9 400 pund för fyra burkar hudkräm. Hon hade lagen på sin sida, hon vann. Skilsmässoersättningen på 95 miljoner pund var den största i brittisk historia.
Maken hade varken lagen eller tiden med sig. Han hann precis gifta om sig med modell nummer två innan han dog 2016, sextioett år gammal. Vad tröstade han sig med i sin sjukhussäng medan cancern tog sina sista tuggor på honom? Att han i allafall hade haft råd att köpa sig en kvinna som värderade sig själv efter priset på sin hudkräm och skyndade på ett domstolsbeslut för att han inte skulle dö för tidigt för att göra henne rik?
Man tycker synd om deras barn. Att växa upp i denna förgyllda sjaskighet är ingen avundsvärd start på livet.
Andra gånger blir det snudd på tokroligt. 2012 var tillverkarna av schweiziska lyxklockemärken långa i ansiktet när sviktande efterfrågan på deras produkter märktes i årsresultaten. Så illa gick det, när den kinesiska regeringenbörjade ta i på skarpen mot korruption. Inte ens högt uppsatta tjänstemän vågade offentligt flasha Breguet- eller Rolexklockor som de fått i present efter att ha fattat vänligt sinnade myndighetsbeslut – nu kunde man hamna på kåken för sitt armbandsur! Marknaden för svindyra franska viner föll av samma anledning. ”Visst, vi ser färre rika kineser komma hit i privatplan och köpa vin för 50 000 euro i ett enda slag”, som en sorgmodig fransk vinhandlare sa till en branschtidning. Man gnäggar till, precis som när man läser om hur den ryska tidningen Vedomosti 2009 publicerade en sammanställning över vilka som visade upp sig med vilka klockor. Vice borgmästaren i Moskva toppade listan. Han låg på både första- och andraplatsen med sina två armbandsur, det ena värt över $1 miljon och den andra runt $360 000. Charmknutten Ramzan Kadyrov, Tjetjeniens president, fick nöja sig med tredjeplatsen för ett som var värt futtiga $300 000.
”Artikeln orsakade en del besvär för topptjänstemännen, vilket förmodligen
var orsaken till att den officiella fotografen fotoshoppade bort en
Breguetklocka värd 30 000 dollar på handleden tillhörande patriarken
av Moskva när han 2012 satt vid ett blankpolerat bord. Fotografen glömde
emellertid att retuschera bort den spegelbild av klockan som syntes i
bordsytan.”
Missödet naggade patriarkens trovärdighet, när han tyckte att ryska folket borde ägna sig mera åt askes och traditionella värderingar under hans ledning. Låt oss hoppas att fotografen inte råkade ramla ut från ett fönster efter den lilla missen.
Ifall ni undrar över detta med lockande sidospår: Breguet är ett företag som startades på 1700-talet av en skicklig hantverkare i Schweiz. Idag kan man köpa deras klockor på nätet, om man har sina bankkonton i ordning, men under åren har de burits av folk som Napoleon Bonaparte, Alexander I av Ryssland, drottning Victoria och Winston Churchill. Historiskt mest känd är kanske ändå den Bruguet som svenske greven Axel von Fersen beställde1783 som gåva till en drottning. Det skulle bli det mest uppseendeväckande vackra, mest komplicerade, mest tekniskt avancerade fickur som någonsin hade skapats, bestämde greven. Och vem vet? Klockan kanske var allt detta och mera därtill, när den äntligen var klar för leverans, fast då var Marie Antoinette död sedan trettio år och greven lynchad sedan länge. Giljotiner och rasande folkmassor är som cancer. De mäter ut tiden på sitt sätt.
Individer är enkla måltavlor, lätta att identifiera; lätta att skaka på huvudet åt. När de dör är de borta. Strukturerna som skapar dem är svårare att urskilja: de tycks ha en märklig förmåga att byta skepnad och återuppstå. Lever gör de i det fördolda. Hur gör man slut på något som Investcorp, när man inte ens vet att det finns?
”Investcorp är en global förvaltare av alternativa investeringsprodukter för privata och institutionella klienter” enligt Wikipedia. Fundera på ordvalet – alternativa investeringsprodukter och institutionella klienter! Investcorp köpte Breguet 1987 och sålde det igen 1999, båda gångerna för icke uppgivna belopp. Sannolikt gick innehavet med vinst med tanke på att försäljningen av breguetklockor enligt Financial Times ökade tiofaldigt under de där tolv åren. Vem tror ni köpte? Ledtråd: Investcorp startades i Bahrain på 80-talet, men har nu kontor i ett antal länder där en liten del av befolkningen sitter på en växande del av pengarna. De flesta klienterna finns fortfarande i Gulfstaterna, men alltflera nu också i USA, Europa och Asien. Största aktieägaren är en fond i Abu Dhabi, som sitter på 229 miljarder dollar. Så vad är en alternativ investeringsprodukt?
En gissning från en vanlig människa: högstatussaker som ni låter ert företag, er investeringsfond eller annan mellanhand (apropå instutionella klienter) köpa för väldigt mycket pengar, sedan flyttar mellan kassaskåpen i era fastigheter runtom i världen och alltid slipper taskiga frågor om. Er mätbara förmögenhet minskar med priset på klockorna, så ni får betala mindre skatt, om ni nu betalar skatt, för ingen skattemyndighet vet ju att ni äger uren. Alternativa investeringsprodukter är som den ukrainske presidentens jaktstuga: de både finns och inte finns.
Schrödingers pengar.
Moneyland.
*https://en.wikipedia.org/wiki/Paul_Manafort
*https://www.politico.com/news/magazine/2025/10/28/inside-paul-manaforts-comeback-00620266