Nyligen har TV-serien The owners of the land أصحاب الأرض väckt omfattande mediekontrovers. Serien sänds under Ramadansäsongen 2026 och har många skådespelare från Egypten, arabvärlden och Palestina. Den egyptiska skådespelerskan och seriens huvudroll, Menna Shalaby, spelar rollen som ”Salma”, en egyptisk läkare som går in i Gaza som en del av en humanitär hjälpkonvoj, där hennes personliga berättelse flätas samman med den mänskliga tragedin som utvecklas där.
Kultur|Mallak Abuhamda
Skådespelaren Iyad Nassar av palestinskt ursprung gestaltar ”Nasser”, en palestinsk man som försöker rädda sin brorson mitt i krigets fasor. Den jordanska skådespelerskan Sara Yousef spelar Fadwa, en kvinna från Gaza som står inför enorma utmaningar relaterade till hälsotillstånd och krig. Serien har gått långt bortom vanligt konstnärligt mottagande och utvecklats till en djup social och psykologisk debatt, särskilt inom Gazas kontext.
Serien var inte bara ett drama som sändes under en rutinsäsong; den var laddad med tunga teman som direkt korsar en verklighet som fortfarande lever och blöder i Gaza. Detta har gjort reaktionerna på den varierande—och ibland skarpt polariserande.
Serien fokuserar på oktober 2023 års krig i Gaza och på frågor om mark, tvångsfördrivning, identitet och konflikt. Dessa teman är djupt rotade i det palestinska kollektiva medvetandet i allmänhet, men i Gaza i synnerhet är de inte bara historiska minnen eller nationella berättelser; de är levda, dagliga upplevelser som känns i människors kött och blod. Här ligger kärnan i kontroversen. Medan vissa kritiker ansåg verket vara djärvt och nödvändigt, vilket återställde erkännandet av den palestinska berättelsen, ansåg många gazabor att tidpunkten för sändningen och innehållet utgjorde en ytterligare psykologisk börda för ett samhälle som ännu inte återhämtat sig från ett samlat trauma.
Serien tog upp frågor som förstörelse av sjukhus, fördrivning, brist på vatten och mat, brist på mediciner och medicinsk utrustning, kontinuerligt bombardemang, förstörelse av torn och bostadshus, dödandet av civila, gripandet av läkare från sjukhus och den israeliska arméns beslagtagande av palestinska kroppar. Alla dessa händelser – saker som människor faktiskt upplevde – blev en extra börda när de sågs igen på skärmen.
Den medieuppståndelse som omgav serien berodde inte enbart på dess berättelse eller produktionskvalitet, utan också på den omfattning av interaktion den skapade på sociala medier. Åsikterna var delade mellan dem som ansåg att det var ”ett konstnärligt rop mot glömska” och dem som såg det som ”en hård återöppning av sår som inte har läkt.” Denna uppdelning speglar en verklig klyfta mellan dem som betraktar tragedin på avstånd och dem som lever den i detaljerna av sina dagliga liv. För den gazanska tittaren uppfattas serien inte som bara drama, utan som en hård spegel av en verklighet som de ibland försöker fly ifrån – även om det bara är för några timmar framför en skärm.
På en annan nivå väckte ”Ashab Al-Ard” också betydande kontrovers i hebreiskspråkiga medier av flera sammanlänkade skäl, och gick bortom sin identitet som palestinskt drama till att betraktas där som ett politiskt, upphetsande verk och en motberättelse till den dominerande israeliska berättelsen. En av huvudorsakerna till upprördheten är att serien presenterar den palestinska berättelsen ur de ursprungliga markägarnas perspektiv, med direkt dramatiskt språk snarare än tung symbolik eller antydan. Hebreiska medier såg detta som ett hot mot det de kallar ”den israeliska historiska berättelsen”, eftersom verket:
· Förstärker konceptet med tvångsförflyttning.
· Skildrar palestiniern som en rättmätig ägare, inte bara som part i en konflikt.
· Omdefinierar konflikten som en fråga om mark och identitet, snarare än en ”säkerhetstvist.”
Ur hebreiska mediers perspektiv korsar detta tillvägagångssätt ”röda linjer”, särskilt när det levereras i ett populärt konstnärligt format som kan nå en bred arabisk publik. Hebreiska analyser behandlade serien som ett verktyg för att forma medvetandet, inte som enkel underhållning. Vissa artiklar och kommentarer hävdade att serien:
· Stärker det palestinska kollektiva minnet.
· Vänder sig till yngre generationer med känslomässigt starkt språk.
· Kan bidra till att befästa begreppen ”återvändande” och ”historisk rätt.”
Detta väckte tydlig oro, eftersom drama – enligt denna uppfattning – är mer inflytelserikt än direkt politisk diskurs, särskilt när det sänds på arabiska och under perioder av ökad spänning. Kontroversen förstärktes av tidpunkten för seriens premiär, som sammanföll med:
· Ökat internationellt fokus på den palestinska saken.
· Medierna fokuserar på krigsbrott och överträdelser.
· Ökad israelisk känslighet för allt innehåll som kan användas i en ”mediekonfrontation.”
Vissa hebreiska medier kopplade serien till vad de beskrev som ett ”medvetandekrig” och såg den som en del av en ”berättelsens kamp” snarare än en oskyldig konstnärlig produktion. Kontroversen stannade inte vid tv-sändningarna, utan sträckte sig till:
· Spridning av klippta scener på sociala medier.
· Återpublicerar översatta utdrag.
· Omfattande arabiska diskussioner om verket.
Hebreiska medier uttryckte oro för att serien kunde bli ett populärt propagandaverktyg, särskilt med tanke på svårigheterna att kontrollera digitalt innehåll och dess spridning bortom traditionella ramar.
Inom Gazas miljö, där krigets آثار fortfarande är synliga i förstörda hem, läger och utmattade ansikten, återupplivade serien bilder av förlust, förstörelse och fördrivning. Många uttryckte ovilja att titta på den—inte i motsats till dess idé eller budskap, utan som en form av självskydd. Det är en betydande skillnad mellan att påminna människor om en sak och att återigen fördjupa sig i detaljerna i deras smärta. För många gazabor innebär det att se serien en tvingad återgång till ögonblick av flykt, bombardemang och förlust av nära och kära – minnen som ännu inte blivit ett säkert ”förflutet” att återbesöka.
Gazas reaktioner präglades av smärtsam ärlighet. På sociala medier skrev vissa: ”Vi behöver inte en serie som påminner oss om vad vi lever,” medan andra sa: ”Vi vill ha verk som ger oss hopp, inte fler mardrömmar.” Detta avvisande innebär inte en förnekelse av identitet eller orsak, utan snarare ett tillstånd av kollektiv psykologisk utmattning. Dagens gazabor – särskilt barn och ungdomar – lever under ständig press, och allt visuellt innehåll som återskapar våld och lidande kan gå från att vara ett medvetandeverktyg till en källa till psykisk skada.
Omvänt menar seriens förespråkare att konst inte bör mildra smärta, och att dokumentation av lidande är en moralisk och historisk plikt, särskilt i samband med försök att radera den palestinska berättelsen. De anser att det att vägra titta inte förnekar verkets betydelse, utan istället avslöjar djupet i det sår serien vill belysa. Detta argument, trots sin giltighet, står i konflikt med verkligheten att den gazanska publiken inte är en vanlig publik, utan en gemenskap som lever inom evenemanget, inte utanför det.
Den djupaste effekten av serien i Gaza har varit psykologisk och social snarare än rent kulturell. Det öppnade en bred debatt om dramats roll i katastroftider: Ska konsten vara ett hårt vittne till smärta, eller en tillfällig tillflykt från den? Har en utmattad publik lyxen att skilja på framträdande från verklighet? Dessa frågor är inte teoretiska; De uppstår ur levd erfarenhet.
Man kan säga att ”Ashab Al-Ard” lyckades väcka debatt och kanske konstnärligt förmedla sitt budskap, men samtidigt blottlade den Gazas psykologiska verklighets skörhet. Problemet var inte serien i sig, utan gapet mellan meddelandet och förmågan att ta emot det. När sår är öppna blir varje närmande till dem smärtsamt—även om det är avsett som dokumentation eller solidaritet.
I slutändan speglar Gazabornas reaktioner på serien en smärtsam sanning: Gaza avvisar idag inte sin sak; det försöker helt enkelt överleva. Mellan mediernas brus, konstens röst och den dagliga smärtans tystnad är frågan fortfarande öppen: hur kan konsten förbli trogen sanningen utan att överbelasta dem som lever den?