”Det förgångna är inte dött, det är inte ens förgånget”

Funderingar kring Bert Brechts pjäser om ”Svensson”

Werner Schmidt fortsätter sin artikelserie om Sveriges relationer med Nazityskland, här med järnmalmens betydelse, diskuterat utifrån Bertold Brechts pjäser Dansen och Vad kostar järnet? Bilden ovan är från en uppsättning av Vad kostar järnet? på Tollare folkhögskola utanför Stockholm sommaren 1939, strax före utbrottet av Andra världskriget. Bilden publicerades 1959 i Folket i Bild.

Kultur | Werner Schmidt

I mina tidigare artiklar i Internationalen visade jag att den mest centrala eller grundläggande ”sanningen” i det offentligt propagerade historiska narrativet om Sveriges relationer till Nazityskland, nämligen att Sverige var militärt hotat av grannen i söder, saknade förankring i verkligheten. Inte ens avgörande dåtida svenska aktörer på UD hade tagit det ”hot” på allvar som de själva flitigt använde sig av för att påverka den allmänna opinionen och för att skrämma de tveksamma i regering och riksdag till önskade ”eftergifter” och ”anpassning” i förhållandet till naziregimen.

Jag visade också att det sedan mitten av 1930-talet hade skapats ett ömsesidigt svensk-tyskt ekonomiskt beroendeförhållande: krigsviktig export av järnmalm och kullager till Tysklands militära maskineri och import därifrån av försörjningspolitiskt vitala energikällor kol och koks. Sveriges ekonomiska beroende av tyska leveranser kan också förstås som en tvingande nödvändighet av strategiskt samarbete med Nazityskland – tills dess tyskarnas militära framgångar stoppades och vägarna västerut åter kunde öppnas.

Denna ömsesidighet betyder: Även handelspolitisk utpressning på grund av svenskt försörjningspolitiskt beroende av tyska leveranser var – minst sagt – ett tveeggat svärd, som följande telegram från tyska beskickningen i Stockholm från september 1941 antyder. Genom sådana ”utpressningsförsök”, heter det där, skulle vi slå sönder den tysk-svenska handel som vi är starkare beroende av än svenskarna. Jag skulle därför avråda att använda sig av denna möjlighet, eftersom vi därmed skulle motarbeta det redan i stor utsträckning förverkligade målet att göra Sverige till tysk rustkammare.

Nedtystad sanning om malmexportens betydelse. ”Det var uppenbart för oss”, mindes socialdemokraten Per Nyström, som var engagerad i den antifascistiska rörelsen, att det var ”absolut nödvändigt för Hitler att få malm från Kiruna”. Denna sanning var lika uppenbar som känslig och blev därför officiellt nedtystad. När Nyström framförde denna sanning i artikeln ”Järnkombinatet Ruhr-Kiruna” i SSU-tidskriften Frihets förstamajnummer 1938 väckte den visserligen uppmärksamhet i antifascistiska kretsar men förtegs i den regeringstrogna pressen. När han senare försökte skriva en liknande artikel för socialdemokratiska Arbetet i Malmö kom han i konflikt med dess chefredaktör, riksdagsledamoten och senare försvarsministern Allan Vougt. Denne förklarade att artikeln tyvärr måste refuseras, därför att han ”måste företräda partiets linje även om jag tycker det är intressant det du skriver”.

Per Nyström pekade i sin artikel i Frihet också på en annan viktig aspekt av nazisternas strategiska målsättning gentemot Sverige. Eftersom Tyskland i det planerade kriget helst ville undvika att militärt erövra de nordsvenska malmfälten, var det nödvändigt att skapa en protysk opinion eller att åtminstone neutralisera den antifascistiska opinionen i Sverige, för att malmleveranserna skulle kunna löpa kontinuerligt även under det planerade kriget.

Det var inte bara klarsynta antifascister som Nyström som var medvetna om den strategiska vikt som malmtillgångarna och en därmed förknippad tystad antifascistisk opinion hade för Tysklands krigsföringsförmåga. I mars 1937 beskrev Tysklands ambassadör i Sverige, Victor av Wied, opinionsläget i Sverige i en av sina återkommande politiska rapporter. En av rubrikerna var ”Malmfälten i Nordsverige”. Efter att ha konstaterat ”att allt vidare kretsar i det svenska folket kommit till den uppfattningen att landet hotas söderifrån”, dvs. från Nazityskland, nämnde han att malmfyndigheterna i Nordsverige spelade ”helt naturligt en särskilt viktig roll” i det sammanhanget. I många av sina samtal med inflytelserika personer ur den svenska finans- och industrivärlden, med höga militärer, politiker och regeringstjänstemän mötte han den uppfattningen att Tyskland såväl för den nuvarande upprustningen som för ett framtida krig i stor utsträckning är beroende av svenska malmleveranser – ja, att ett säkerställande av dessa leveranser från Sverige är helt avgörande för Tysklands förmåga att överhuvudtaget kunna föra ett krig [min framhävning, WS].

Med tanke på det ogynnsamma opinionsläget i Sverige var Wied bekymrad över att den tyska pressen ”tillkännager detta förhållande alltför tydligt”. Därför ansåg han att det måste vara slut med sådana artiklar.

Det fanns såväl i Tyskland som i Sverige en ovilja att informera allmänheten om den viktigaste aspekten av naziregimens relation med Sverige: behovet av svensk järnmalm för den tyska krigsindustrin. I Sverige blev ämnet inte föremål för offentlig debatt, varken i riksdagen eller i pressen, med ett enda känt undantag för Per Nyströms undanskymda artikel i SSU-tidskriften Frihet.

Bert Brecht frågar: ”Vad kostar järnet?” och vem får betala priset? Bert Brecht flydde kort efter naziregimens maktövertagande i januari 1933 via Prag till Svendborg på södra Fyn i Danmark. Men tyskarnas aggressiva expansionspolitik under 1938 och i början av 1939 – i oktober 1938 införlivades Sudetlandet från Tjeckoslovakien och i mars 1939 ockuperade nazisterna det övriga Tjeckoslovakien – gjorde hans tillvaro i Danmark alltmer osäker. Brecht försökte få visum till USA, men eftersom beskedet dröjde ansökte han om inresetillstånd till Sverige. Trots den restriktiva flyktingpolitiken fick han till slut uppehållstillstånd genom en officiell inbjudan från Amatörteaterns Riksförbund och Stockholms studentteater. Den 23 april 1939 bosatte han sig med sin familj och två medarbetare på Lidingö utanför Stockholm. Där fortsatte han med det arbete som han redan påbörjat i Danmark: att skriva två korta pjäser, Dansen och Vad kostar järnet!, som reflekterade den akuta krigsfaran och speciellt den svenska järnmalmens betydelse i detta sammanhang. Det första resultatet var de båda enaktarna Dansen och Vad kostar järnet?.

”Dansen”. Fram till våren 1938 hade Brecht hoppats på att de nordiska länderna skulle ingå ett försvarsförbund som skydd mot en hotande tysk invasion. I pjäsen Dansen låter han den danske grisuppfödaren Dansen uttrycka den – nu redan överspelade – förhoppningen att ingå ett väpnat försvarsförbund tillsammans Sverige och Norge. ”Det vore ju rena galenskap att sticka huvudet i sanden”, menade Dansen. Men det var just det de nordiska länderna gjorde. Vid det nordiska utrikesministermöte i Oslo i april 1938 kom de överens om att ”nu som tidigare böra och vilja hålla sig utanför de maktgrupper, som må bildas i Europa, och i händelse av ett krig mellan dem göra allt vad de förmå för att icke bliva indragna i ett sådant krig”.

Pjäsens omedelbara bakgrund var Hitlers erbjudande i slutet av april 1939 till neutrala stater i Europa att sluta nonaggressionspakter med Tyskland, efter att den amerikanske presidenten Roosevelt några veckor tidigare hade försökt rädda freden i Europa. För att få i gång en förhandlingsprocess riktade Roosevelt ett öppet brev till Hitler och Mussolini med den enkla frågan: ”Är ni villiga att garantera att er krigsmakt inte kommer att angripa eller invadera följande stater?” Han räknade upp ett trettiotal små och medelstora länder, bland dem Sverige, som enligt honom kunde känna sig hotade av de båda fascistiska staterna.

”Nu andas vi – ehuru tungt – till den 28 april”, noterade den liberale diplomaten Anders Grafström i sin dagbok, ”då Hitler kommer att inför den sammankallade tyska riksdagen lämna ett svar” på Roosevelts uppmaning. Hitlers tal blev en stor propagandaföreställning, där han kunde visa upp ett fredsälskande Tyskland som var omgivet av små- och mellanstora stater som kände sig helt trygga. I detta syfte hade tyska UD riktat en förfrågan till samtliga av Roosevelt omnämnda staterna. De flesta länderna – bland dem Sverige – tillfredsställde Hitlers önskemål och svarade att de inte kände sig hotade. Det var enligt Grafström ”alldeles käpprätt åt helsike” att den svenska regeringen på detta sätt lämnat Hitler argument för ”ett nedgörande” av Roosevelts ”storstilade” fredsinitiativ. Han tillfogade resignerat: ”Nåja, man får tydligen inte begära för mycket – ens av en socialdemokratisk regering …”.

Efter talet i Reichstag kallades de nordiska och baltiska ambassadörerna i Berlin till utrikesminister Joachim von Ribbentrop. Som motdrag till Roosevelts initiativ erbjöds nu dessa länder nonaggressionspakter. Erbjudandet kom så småningom till den svenska allmänhetens kännedom, men inte genom information från officiellt håll utan genom uppgifter i utländsk press. Den 18 maj 1939 meddelade sedan svenska UD att ”ett tankeutbyte” mellan Sveriges och Tysklands regeringar hade ”utmynnat i att svenska regeringen meddelat den tyska, att den med hänsyn till det faktum, att Sverige icke känner sig hotat av Tyskland […] icke ärnar sluta nonaggressionsavtal”.

I de nordiska överläggningarna om en gemensam linje var det framför allt Sveriges socialdemokratiske utrikesminister Sandler som argumenterade mot sådana pakter med Tyskland. Men Danmarks regerande partivänner meddelade Berlin ”att den gärna för bekräftande av det bestående vänskapliga grannförhållandet önskar inleda förhandlingar om en icke-angreppspakt”. Efter den tysk-danska nonaggressionspaktens undertecknande den 31 maj 1939 informerade Sveriges regering Berlin att den hälsade pakten välkommen som ett uttryck för Danmarks och Tysklands ömsesidiga intresse för stabiliteten i Norden.

”Jag måste få nyckeln till min vän Svenssons lagerhus”. I Brechts pjäs Dansen uppträder endast två personer: den danske grisuppfödaren Dansen och Främlingen (en representant av naziregimen). På scenen står några husfasader. På en av dessa står det ”Tjecks skoaffär”, på en annan ”färsk skinka”; bredvid denna finns en stor port med skylten ”Svenssons järnförråd”; bredvid porten sitter på en tunna den ”lille herren” Dansen med en gris under armen. Han bevittnar förskräckt hur Främlingen håller på att göra inbrott i ”Tjecks skoaffär” och hur Främlingen efter inbrottet tar en papperslapp ur fickan, river sönder den och trampar på den. Lappen var det avtal (Münchenöverenskommelsen) han just hade brutit. Dansen är mycket upprörd och ringer till Svensson. De rådgör om vad de kunde göra. Svensson fruktar efter denna ytterligare tyska aggression om sitt järnförråd, men Dansen, som har nyckeln till Svenssons förråd i ett snöre runt halsen, lugnar honom:

Jag förstår helt och fullt att du inte för en sekund kan vara säker på att behålla ditt förråd om jag skulle ge upp endast en liten snutt av min egen självständighet.  Men det är just detta han senare skulle göra, när Främlingen erbjöd honom en ”vänskapspakt” som tysken tolkar så här:

Ni försäkrar mig bara att Ni under inga omständigheter kommer att överfalla mig, när jag hämtar en gris hos Er eller något sådant. Och jag försäkrar Er att Ni närsomhelst kan be mig om beskydd.

Dansen tvekar först att skriva under men efter Främlingens löfte att fortsätta köpa dansk skinka gör han det ändå. När han sedan informerar Svensson om pakten, känner denne sig inte lugnare. Tänk, om han överfaller dig, undrar han, vad händer då med mitt järn? Lugna dig Svensson, svarar Dansen, tack vare min pakt med Främlingen är järnet nu bombsäkert. Men Svensson känner sig ändå inte lugnare. Vem kan jag lita på, frågar han. På mig, svarar Dansen, mig kan du lita på. Och jag kan lita på Främlingen.

Efter ockupationen av ”en viss Polls hus”, dvs. överfallet på Polen första september 1939 som inleder andra världskriget, återkommer Främlingen till Dansen med klagomål om att han inte har tillräckligt med järn hemma för att klara av det nu påbörjade kriget. Han kräver: ”Jag måste omedelbart få nyckeln till min vän Svenssons lagerhus.”

Dansen vägrar först, men Främlingen hotar med maskinpistolen …

Brecht förutser med andra ord det som skulle ske i april 1940: Tysklands ockupation av Danmark och Norge för att säkerställa de krigsviktiga järnmalmsleveranserna från Sverige.

”Vad kostar järnet?” Brechts medarbetare Ruth Berlau mindes att Brecht ständigt bekymrades över att Sverige ”visserligen var neutralt men levererade järnmalm till Tyskland och bidrog därigenom till nazisternas rustningsindustri”. För att visa ”vilka konsekvenser stödet till nazisterna skulle få”, förklarade hon, ”skrev vi pjäsen Vad kostar järnet?.”

En första version av pjäsen låg färdig i juni 1939. Eftersom Brechts svenska uppehållstillstånd var villkorat – han fick inte verka politiskt och framför allt inte uttrycka något som kunde skada Sveriges förhållande till Tyskland – stod inte han själv utan pseudonymen John Kent som pjäsens författare. Och eftersom han även övervakades lät han Ruth Berlau arbeta med uppsättningen av pjäsen inom ramen för en kurs för amatörteaterledare på Tollare folkhögskola utanför Stockholm. Där hade Vad kostar järnet? premiär i augusti 1939.

Vad kostar järnet? står i omedelbart sammanhang med den föregående pjäsen Dansen. Båda fokuserar problematiken med intensifieringen av de svensk-tyska handelsförbindelserna. Medan Tyskland efter implementeringen av fyraårsplanen 1936, som skulle skapa de materiella resurserna för det planerade kriget, drastiskt inskränkte handeln med de västeuropeiska länderna till förmån för rustningsindustrin, intog Sverige som leverantör av den krigsviktiga järnmalmen en särställning och blev till Tysklands viktigaste handelspartner.

I pjäsen kontrasteras politikernas retorik med deras faktiska handlande. I en regianvisning föreslår Brecht: ”Som ram för dekorationen lämpar sig bäst citat från nordiska statsmäns offentliga tal.” I slutscenerna av Vad kostar järnet? besöker Fru Fransk och Herr Britt järnhandlaren Svensson i dennes affär. Det är våren 1939, då de tyska trupperna hade marscherat in i Tjeckoslovakien.

Herr Britt och Fru Fransk säger sig vilja rådgöra med Svensson med anledning av att ”vår granne fru Tjeck blev överfallen, mördad och rånad av en tungt beväpnad man, ni-vet-vem [Hitler]”. De erbjuder Svensson nu ett slags försvarspakt mot Hitler, en ”förening” som skulle säkerställa ”att något sådant aldrig mer kan hända”. De ber Svensson om att skriva sitt namn på medlemslistan. Han tar ”tvekande, orolig” emot den och säger:

Ja, men jag är ju bara en liten järnhandlare. Jag kan inte blanda mig i när de stora firmorna slåss. Om jag gick med i en sådan förening skulle det kunna reta en del av mina kunder.

Efter att han sedan hade betonat att ”varje våldshandling” var honom ”motbjudande” frågade Fru Fransk: ”I grunden är ni alltså inte så främmande för en förening mot våldsanvändning?” – ”Främmande eller ej”, svarade Svensson, ”i vilket fall som helst är mina bevekelsegrunder de allra mest ideella man kan tänka sig.” – ”Vi är naturligtvis övertygade om er rent ideella ståndpunkt”, insköt då Herr Britt, ”det är klart att ni inte säljer ert järn till ni-vet-vem [Hitler] för att ni sympatiserar med hans beteende!” – ”Inte alls”, bekräftade Svensson, ”jag fördömer det.” – ”Och ni känner er heller inte besläktad med honom, som han lär påstå”, undrade Herr Britt. – ”Absolut inte”, utbrast Svensson förnärmat. – ”Ni säljer helt enkelt för att det betalas och så länge det betalas.” – ”Så är det”, instämde Svensson.

På Herr Britts fråga ”Och ni menar att ni-vet-vem inte längre skulle ha något att göra med ert järn om ni var med i vårt fredsförbund?” upprepar Svensson att ”det skulle kunna reta upp honom”, för att sedan erkänna att han väntar honom just nu och att han ”skulle helst se att han inte träffade på er i min affär. Han är nämligen oerhört finkänslig och enormt lättstött. Så, skulle ni vilja göra mig en tjänst och…”, men då kom Kunden redan in:

KUNDEN: Åh, här är ju rena folksamlingen. Vänner till er, Svensson?

SVENSSON: Hm. Ja. Nej. På sätt och vis. Ett affärsbesök.

[…]

KUNDEN: Jag har kommit hit för att köpa sexton järnstänger, herr Svensson. Men jag ser att här råder en fientlig atmosfär. Självklart kan ingen begära att ni ska sälja järn till någon som uppträder hotfullt mot er. Jag frågar er alltså, tänk noga igenom ert svar: känner ni er hotad av mig?

SVENSSON: Jag? Varför frågar ni det? Hur många stänger ville ni ha? Sexton? Om jag känner mig hotad av er? Jag tror knappast att man skulle kunna påstå det om mig. Vill ni verkligen att jag ska svara på det?

HERR BRITT, FRU FRANSK OCH KUNDEN: Ja.

SVENSSON [packar in stängerna]: Då blir mitt svar: nej. Jag känner mig inte hotad.

Herr Britt och Fru Fransk går upprörda sin väg.

KUNDEN [medan Svensson torkar av järnstängerna med medlemslistan]: Bravo. Det där kallar jag ändå mod. Vi har ändå lite släkttycke, Svensson. Även om ni förnekar det. […] Ni gör verkligen rätt i att hålla er borta från alla dessa motbjudande handgripligheter. Ni är järnhandlare och inte politiker, Svensson. […] Och nu, förstår ni, får ni glädje av det, Svensson. Ja, vi kommer helt säkert att bli de bästa vänner, särskilt när vi blivit helt överens om priset på järnet. Men det kommer vi att bli, det kommer vi att bli. […]

Plötsligt hörs kanondån. Svensson blir mycket orolig och försöker förgäves ringa. Telefonen är död. Han skruvar på radion. Radion är död. Han tittar ut genom fönstret och ser eldsken. Svensson är förvirrad, konstaterar bara kort: ”Krig!”

Andra världskriget har börjat. Vad gör Svensson efter att ha lugnat ned sig igen? Han rusar till sin prislista, suddar ut siffran 3 med en svamp och skriver blixtsnabbt dit en 4. Kriget är bra för affären!

Vad är Brechts svar på frågan ”Vad kostar järnet?” Priset för den järnmalm som Sverige säljer till Nazityskland består inte bara av ett visst penningbelopp; dess verkliga pris var andra världskriget eftersom den bidrog väsentligen till naziregimens krigsföringsförmåga. Men det var även de norska och danska grannarna som fick betala priset för järnet genom att bli ockuperade av tyska trupper i april 1940 för att säkerställa tillförseln av den krigsviktiga malmen.

Och allt detta hände utan att vare sig det svenska folket eller dess valda representanter gavs tillfälle att säga sitt. Flyktingen Bert Brecht, som i sina pjäser endast behövde lägga ihop ett och ett, hade inga möjligheter att starta en debatt. Han hade av svenska myndigheter belagts med munkavel och drog därför vidare till Finland och slutligen över Atlanten.

Wallenbergarna och deras politiska representanter bestämmer svenska folkets öde – då och nu! Det tillförsikt som Brechts Kund i pjäsen ”Vad kostar järnet?”, dvs Hitler, uttryckte om att komma överens med Svensson om samarbetet under kriget skulle besannas. Det ovan nämnda ömsesidiga svensk-tyska beroendeförhållande som hade skapats sedan mitten av 1930-talet konkretiserades och fullbordades genom krigshandelsavtalet som slöts fyra månader efter Andra världskrigets början. Den svenska delegationen leddes av Jacob Wallenberg, vars agerande i detta sammanhang kan sägas ha vägletts av det i krigssammanhanget ödesdigra mottot ”Det som är bra för Wallenbergsfären är bra för Sverige!”, en parafras av Gyllenhammars senare motto ”Det som är bra för Volvo är bra för Sverige!”-.

I och med samlingsregeringens tillträde den 13 december 1939 kunde den tyska handelsdelegationen registrera ett avsevärt förbättrat förhandlingsklimat. Man hälsade speciellt den nye utrikesministern Günther välkommen. Denne hade redan i sin tidigare befattning som kabinettssekreterare visat ”förståelse för tyska intressen” och som tack utnämnts året innan till Storofficer av den Tyska örnens orden, näst högsta grad i den av Hitler stiftade utmärkelsen.

I krigshandelsavtalet uppfylldes tyskarnas krav på ökade malmleveranser, varpå de senare visade sin tacksamhet genom långtgående löften om att göra allt för att förbättra Sveriges försörjningsläge på flera områden. Redan under krigets första månader hade Sverige haft stora svårigheter att täcka det akuta behovet av kol. I ett hemligt tillägg till krigshandelsavtalet förband sig Tyskland att under det kommande året exportera 4,5 gånger så mycket kol och tre gånger så mycket koks till Sverige som 1938. Båda partner kom överens om att endast offentliggöra ett ”uttunnat” uttalande.

Adjektiven ”topphemligt” och ”uttunnat” pekar på att inte bara allmänheten utan även deras valda representanter hållits okunniga om ett avtal som garanterade naziregimens krigsföringsförmåga och som samtidigt utgjorde den materiella basen för Sveriges agerande under kriget. Inte ens utrikesutskottet som sammanträdde den 19 januari 1940 blev informerat om det just undertecknade avtalet!

  Efter de officiella svensk-tyska förhandlingarnas avlutning den 22 december 1939 vidtog förhandlingar helt på privatintressenas basis, dvs. i Wallenbergsfärens vinstintresse. De industrirepresentanter som deltagit som experter i de tidigare förhandlingarna upptog i januari 1940, med samlingsregeringens ”tysta medgivande”, privata förhandlingar beträffande järnmalmen. Det viktigaste avtalet slöt tyskarna med Grängesberg – Sveriges största gruvkoncern som kontrollerades av familjen Wallenberg och som var ”intimt knuten till Friedrich Flick, en av de främsta nazistiska industriledarna, som under Nürnbergrättegångarna dömdes till sju års fängelse. Enbart genom detta avtal tillförsäkrade sig den tyska krigsindustrin 8,2 miljoner ton malm årligen.

Om det funnits en debatt…? Hade Sveriges förhållande till grannen i söder utvecklats annorlunda om det hade förts en offentlig debatt om malmexporten och dess avgörande betydelse för naziregimens krigföringsförmåga? Och tillspetsat: Om en informerad opinion hade förhindrat malmleveranserna, hade då Tyskland, vars krigsföringsförmåga var helt beroende av dessa leveranser, över huvud taget kunnat starta detta fruktansvärda krig, detta världskrig?

Visst, det är spekulativa frågor, men själva faktumet – att den svenska offentligheten inte gavs tillfälle att få kännedom om och diskutera den avgörande aspekten av förhållandet till den kommande aggressorn – är ändå viktigt att fundera över och dra slutsatser för vår egen tid, där samma ekonomiska intressen och deras nuvarande politiska representanter – i stort sett oemotsagt – leder oss på ödesdigra vägar.

Det förgångna är inte förgånget. Den 22 oktober 2025 visade ett pressmeddelande från statsrådsberedningen ett gruppfoto från en sammankomst i Linköping.

Bildtexten: Vid besöket närvarade bland andra energi- och näringsminister Ebba Busch, utbildnings- och integrationsminister Simona Mohamsson , statsminister Ulf Kristesson [sic!], Ukrainas president Volodymyr Zelenskyj, utrikesminister Maria Malmer Stenergard och försvarsminister Pål Jonson.

I bildtexten förtigs diskret namnet på den viktigaste personen i gruppen, han som står längst till vänster. I enlighet med den självklara makthierarkin inom gruppen har han positionerats lite i förgrunden. Han heter Marcus och är Huset Wallenbergs nuvarande patriark. Ni minns kanske att det är han som hade bjudits in av Vänsterpartiets ledning till deras ”regeringsskola”. Gruppfotot har nu tagits bort från pressmeddelandet, kanske efter intervention av Huset Wallenberg, som ju har som valspråk att ”verka utan att synas”!

Fotot kan med fog kallas för historiskt, eftersom det ger ett sällsynt ansikte åt Brechts karaktär Svensson. Denna karaktär ska nämligen symbolisera det hegemoniska maktblocket i Sverige eller – mera specifikt i det här sammanhanget – det Wallenberg-ledda ”militärindustriella komplexet”. Detta begrepp uppstod i mitten av 1950-talet i samband med den amerikanske sociologen C. Wright Mills studie Makteliten, som identifierade en tredelad, bortom demokratisk kontroll stående elit i USA, representerande militären, den ekonomiska makten och regeringen.

På gruppfotot kan vi se några viktiga representanter av våra dagars militärindustriella komplex, alias Svensson. Det finns både likheter och olikheter mellan pjäsens och våra dagars Svensson. Den avgörande likheten eller det konstanta i Svensson är just företrädaren för Huset Wallenberg, medan det variabla eller det utbytbara är de skiftande politiska representanterna.

Vad handlade sammankomsten i Linköping om? Enligt ett inlägg av Kristersson på X (tidigare Twitter) hade mötet följande syfte: ”We are helping Ukraine defend freedom against Russia. We are doing it for their sake, but also for our own.” Ifall någon framtida författare skulle vilja skriva en pjäs i Brechts anda om våra dagars Svensson skulle detta uttalande lämpa sig utmärkt väl ”som ram för dekorationen”.

I en kommentar förklarade Sveriges statsminister, som för tillfället fungerade som en till politiker förklädd handelsresande för Huset Wallenberg:

President Zelenskyj fick […] tillfälle att med egna ögon se vilka imponerande förmågor som Gripen har. Det här kommer att stärka både Ukraina, Sverige och Europa, säger Ulf Kristersson.

Om affären som än så länge endast är en ”avsiktsförklaring” blev verklighet skulle det bli Saab-koncernens i särklass största affär: 100 – 150 Gripenplan på ett värde på 8 – 12 miljarder euro. Då inställer sig frågan: vem ska betala fakturan från Saab. Säkerligen inte det bankrutta Ukraina, men försvarsminister Pål Jonson visste råd: i SVT Aktuellt förklarade han att man ”tittar på möjligheten att kunna använda de frusna ryska tillgångarna”.

Denna idé, att helt sonika råna de 200 miljarder euro valutareserver som den ryska centralbanken har deponerat huvudsakligen hos Euroclear i Belgien för att finansiera Ukrainas krig och – framför allt – det förstörda landets senare återuppbyggnad, har sedan en längre tid diskuterats i EU, men utan att kunna räta ut de allvarliga rättsliga frågetecknen kring förfarandet. Svenska folket får hålla tummarna att affären inte kommer att gå i hamn, för då skulle det sannolikt tvingas att betala kalaset – på ett eller annat sätt.

När profitintresset bestämmer politikens inriktning … I en nutida pjäs om Svensson skulle denne kunna karakteriseras med samma – ironiska eller sarkastiska – formuleringar som Brecht använde i sin pjäs. Även vår tids Svensson skulle säga sig vara någon som håller sig ”borta från alla dessa motbjudande handgripligheter”, han är ju enbart leverantör av flygplan – men ”inte politiker”. Men Svenssons affärsverksamhet har haft då och har idag allvarliga politiska konsekvenser; den påverkar på ett avgörande sätt den politiska verkligheten. Medan malmleveranserna bidrog väsentligen till Nazitysklands anfallskrig i september 1939, syftar Gripenaffären implicit till att sabotera eller förhala diplomatiska lösningar och permanenta den militära konflikten, eftersom Svensson vet att militära spänningar är bra för Huset Wallenbergs affärsverksamhet: se Saabs aktiekurs! Och tvärtom gäller: Fred i Ukraina skulle vara dåligt för dessa affärer!

Mot den bakgrunden grasserar i samband med de nuvarande fredsförhandlingar i Sveriges och några andra EU-länders militärindustriella komplex ett slags ”fredsrädsla”. Trumps fredsplan omfattar bland annat en begränsning av de ukrainska väpnade styrkorna och vapenrestriktioner. Eftersom Ukraina dessutom förbjuds att bli medlem i Nato och delta i Natos associeringsprogram, skulle det i framtiden inte heller vara möjligt att samarbeta på det tekniska området mellan Ukraina och Nato-landet Sverige. Gemensamma inspektioner av USA och Ryssland ska kontrollera att dessa begränsningar efterlevs. Rent ekonomiskt skulle en ”hotande” fredsöverenskommelse innebära ett allvarligt bakslag för svensk försvarsindustri och speciellt för nämnda ”avsiktsförklaringen” från Linköping.  

Det är därför inte förvånande att Kristerson, i likhet med de europeiska ”krigsvilliga” Merz, Macron och von der Leyen, inte alls är entusiastisk och helst vill torpedera fredsprocessen, eftersom den skulle vara dålig för affärerna. Och, som historien visar, är det ju de senare Svensson helst vill främja.