I början av 2000-talet påbörjade historikern Jorge Magasich en omfattande forskning om de tappra sjömän i Chile som avslöjade att den högsta officerarkåren planerade att störta president Salvador Allendes regering.
De blev först inte trodda, utan istället gripna och torterade av kuppmakarna.
En central röst var Juan Cárdenas, som avled i november i Stockholm.
Krönika|Alex Fuentes
Det var av en slump som jag nyligen fick syn på ett nummer av Le Monde diplomatique. Jag bläddrade igenom det och stannade till vid ett bekant namn: Jorge Magasich. Jag lärde känna Magasich i Bryssel i slutet av 1970-talet, då en grupp chilenska exilaktivister från olika delar av Europa möttes i försök att – underjordiskt – återuppbygga en trotskistisk politisk grupp i Chile. Landet stod då under Augusto Pinochets militärdiktatur. I Le Monde diplomatique hade Magasich skrivit en nekrolog över Juan Cárdenas, en före detta officer i den chilenska flottan som avled nyligen i Sverige. Texten är ett postumt farväl till Cárdenas, ledare för de marinos antigolpistas – de sjömän som 1973 försökte stoppa den kuppförberedande planen inom marinen.
Klasskampens fördjupning i Chile 1973 hade nått en punkt där det inte längre fanns några mellanpositioner. Antingen kämpade man för att gå vidare mot socialismen, eller så deltog man -aktivt eller passivt – i den borgerliga offensiv som syftade till att stoppa den process som arbetarklassen drivit fram. Samhällets institutioner var genomsyrade av polarisering.
Inom de väpnade styrkorna, själva statens kärna, började sprickorna bli synliga. I marinen organiserade sig en grupp sjömän i hemlighet mot kupplanerna. Att organisera sig politiskt inom flottan betraktades som ett ”subversivt” brott. Men de marinerna hade avslöjat att den högsta officerarkåren planerade att störta president Salvador Allendes regering.
Tiden var knapp. Under de intensiva veckorna i augusti och september 1973 valde sjömännen att informera regeringen om vad som var på väg att ske. Allende vägrade tro dem. Då tog de kontakt med ledare inom Socialistpartiet, MAPU och MIR – de två sistnämnda betraktades som radikala vänsterorganisationer.
När marinofficerarna insåg vad som pågick lät de gripa omkring 250 sjömän, som omedelbart utsattes för tortyr ombord på militära fartyg. Att detta skedde medan Allende fortfarande formellt var Chiles president är ett faktum som alltför ofta faller bort i historieskrivningen.
I början av september 1973 demonstrerade den radikala vänstern i landets större städer och krävde att de fängslade marinerna skulle friges. Ändå vägrade regeringen att lyssna. Själv kunde jag iaktta gatuprotester och dövhet. Samtidigt skärpte kuppmakarna sina förberedelser. Den 11 september slog militären till. Allende störtades, den borgerliga demokratin krossades och den blodiga kontrarevolutionen inleddes.
De generaler och amiraler som Allende litade på ”förrådde” honom inte, som det ibland heter – de följde den klassmässiga logik som alltid format statens repressiva kärna. De tjänade den chilenska kapitalistklassen. I början av 2000-talet påbörjade historikern Jorge Magasich en omfattande forskning om de tappra sjömännen. Arresteringen av Pinochet i London 1998–2000 hade skapat ett andrum som bröt tystnaden hos många militärer som motsatt sig kuppen. En central röst var Juan Cárdenas.
Det uppstod en möjlighet att återupprätta en förlorad historia. ”Han var den högst rankade marinen som deltog i motståndet”, skriver Magasich. ”Med sina 37 år betraktades han som ’den gamle’ bland de unga sjömännen på 20.” Efter 13 år i fängelse fick Cárdenas politisk asyl i Sverige. Under de första åren deltog han i möten med militärer i exil och gav några få intervjuer, men valde sedan tystnaden. Magasich lyckades till slut – år 2002 – övertyga honom om att ställa upp på en lång intervju i Stockholm.
Cárdenas vittnesmål blev det mest omfattande av de 55 intervjuer som ingår i Magasichs bok Testimonios de militares antigolpistas. Han skildrar livet i flottan, gripandet, tortyren, rättegången, exilen och gör en slutlig politisk värdering. I fängelset i Valparaíso besöktes Cárdenas ofta av Manuel Astica, korpralen som ledde flottans myteri 1931. Astica gav honom bland annat en text om sin roman Thimor, en utopisk skildring som skrevs i fängelse efter myteriet. Genom detta material upptäckte Magasich en rik men bortglömd tradition av marin revolt i Chile – 1931 års sjömän som ockuperade 27 fartyg.
Magasich placerar Juan Cárdenas i en internationell tradition av sjömän som rest sig mot militarism och klassherravälde:
• Afanasij Matiusjenko, ledaren för Potemkin-upproret 1905.
• João Cândido, som 1910 ledde revolt mot spöstraff i Brasiliens flotta och långt senare motsatte sig kuppen 1964.
• Karl Arlet, den tyske matros som i november 1918 var med och initierade revolutionens första marinsovjet.
• Joaquim Teixeira, portugisisk sjöman som försökte hindra landets stöd till Francos kupp1936 och som 2005, likt Cárdenas, hedrades sent i livet.
Juan Cárdenas och hans kamrater inom den chilenska flottan utförde en historisk gärning som ännu idag är okänd för många. Han gick in i marinen 1953, torterades i Las Salinas-skolan i Valparaíso och avled i exil i Stockholm den 15 november 2025. Vi kommer aldrig att få veta vad som kunnat ske om Allende eller vänsterpartierna i Folkfronten Unidad Popular hade tagit sjömännens varningar på allvar. Vad som kunde varit – och vad som måste kommas ihåg. Men något bör förbli outplånligt i vår socialistiska historiska medvetenhet: att statens väpnade institutioner i avgörande ögonblick inte är neutrala. De är formade för att försvara den härskande klassen. Att tro något annat är – och förblir – en farlig illusion.
