Jag är inte den som i vanliga fall spår i kaffesump eller letar tecken i vardagen. Men vissa dagar är det svårt att låta bli att se mönster i det som händer runt omkring. Det skriver spårvagnsföraren Andreas Nyman om regeringens plötsliga utspel om att halvera priset på månadskort.
Krönika | Andreas Nyman
En vanlig måndag i slutet av maj rullar en självkörande buss ut på sin jungfrufärd i Göteborg. Inom mindre än en timme har den krockat med en spårvagn.
Dagen efter meddelar regeringen att priset för kollektivtrafik ska halveras under andra halvan av året. Utspelet finansieras med lånade pengar, och i ett av Nobinas garage poserar Ebba Busch och Ulf Kristersson bakom ratten på en buss.
På onsdagen sitter jag själv och kör en överfull enkelvagn i eftermiddagsrusningen. Vagnbrist gör att vi återkommande tvingas köra korta tåg på Tvärbanan.
Enligt bondepraktikan ska just dessa dagar i maj säga något om hur sommaren blir. Jag vet inte hur mycket man ska tro på sånt. Men de här tre dagarna säger åtminstone något om tillståndet i kollektivtrafiken.
Billigare resor är naturligtvis inget dåligt. Det är något vi driver från fackligt-politiskt håll, tillsammans med bättre arbetsvillkor och att ta över verksamheten i egen regi.
Ett lågt pris och en pålitlig resa är antagligen det bästa sättet att få folk att ställa bilen och ta buss eller tåg i stället. Men det förutsätter att satsningen är seriöst gjord och tar höjd för att fler resenärer kräver fler fordon, och mer personal.
Vi är vana att jobba på marginalen. År av upphandlingar har putsat ned verksamheten till ett minimum. Just in time och minsta möjliga bemanning. Sånt gör att det inte finns någon störningstålighet. Det märks nu när många vagnar är avställda på grund av bromsfel och vi därför måste köra flera turer med enkelvagn.
På spårvägen ser vi gärna att fler reser med oss. Men det är också viktigt att förhålla sig till den verklighet som faktiskt råder. Att låna miljarder för att halvera biljettpriserna i ett halvår kan fungera som ett slagkraftigt utspel i en valrörelse. Men kollektivtrafiken blir inte bättre av tillfälliga kampanjer om problemen i verksamheten lämnas åt sidan.
Redan i dag gör sig brister i kapaciteten påminda, som när turer i rusningstrafiken går med enkelvagn. Trafikanter blir irriterade, förare blir stressade och människor blir kvar på plattformen i hopp om bättre tur med nästa vagn.
I dessa upplysta tider är det såklart ingen som tror på bondepraktikor. Men ibland råkar verkligheten ändå rada upp dagarna på ett sätt som säger mer än alla pressmeddelanden.
Tidöregeringens valfläsk är i praktiken ett slags politiskt trolleri, med mycket rörelse men oklart vad som faktiskt blir kvar när röken lagt sig. Och om vi vill skapa verkliga förbättringar för kollektivtrafiken går det inte att bortse från tre saker, nämligen personal, underhåll och kapacitet.