Den verklighet som skildras i årets upplaga av rapporten Global Rights Index sammanfattar ITUC som ett globalt krig mot arbetares rättigheter. Internationalens Lasse Henriksson har läst både den mörka rapporten och – som motvikt – ”Bageriet i paradiset” av tidigare ordföranden för Livsklubben på Stockholmsbagarn, Frances Tuuloskorpi.
Kommentar|Lars Henriksson
”Vi bevittnar en kupp mot demokratin: ett samlat, ihållande angrepp på arbetandes rättigheter och välfärd från statliga myndigheter och bolagsintressen. Allt oftare leds attacken av högerextrema demagoger, uppbackad av miljardärer fast beslutna att omforma världen i sitt eget intresse på bekostnad av vanliga arbetande människor.”
Orden kommer inte från någon vänsterdebattör som suttit och hetsat upp sig utan från världens största fackliga organisation, ITUC, International Trade Union Confederation, som bland sina 200 miljoner medlemmar räknar de svenska LO, TCO och Saco. Den verklighet som skildras i årets upplaga av rapporten Global Rights Index sammanfattar ITUC som ett globalt krig mot arbetares rättigheter och ser den som akut upprop till motstånd mot den pågående kuppen.
En trend lyfts särskilt fram: hur regeringar, från Putins Ryssland till Trumps USA, använder “nationell säkerhet” som argument för att angripa fackföreningar. Så sker också i Sverige. TCO:s tidning Arbetsvärlden har i flera artiklar visat hur diffusa säkerhetsargument använts av arbetsgivare för att runda arbetsrätten på olika sätt.
Mest känt är det nu aktuella fallet med Hamnarbetarförbundets vice ordförande Erik Helgeson som sagts upp av GRT/DFDS i Göteborgs hamn just med hänvisning till “rikets säkerhet”.
Detta skedde innan rapporten sammanställdes och Sveriges ranking tillhör som vanligt de bästa även om Teslas försök att undkomma kollektivavtal tas upp som ett varnande exempel. Det betyder inte att läget är bekymmersfritt i Sverige, även här undergrävs rättigheterna på jobbet. Formellt genom försvagningar i anställningsskydd och strejkrätt. Men framför allt genom en långvarig process på landets arbetsplatser, långt från det mediala rampljuset och den politiska debatten. När massarbetslösheten blev permanent på 1990-talet försvagades de arbetandes ställning. Arbetsgivarna började målmedvetet flytta fram sina positioner, först i vardagen, sedan i avtal och för att småningom befästa det i lagar. På arbetsplats efter arbetsplats sker samma sak: vi drivs allt hårdare, springer fortare och är mer rädda för våra chefer. Så har den svenska versionen av det ”ihållande angreppet på arbetandes rättigheter” som ITUC beskriver sett ut.
Nyligen fick jag min lokala fackklubbs informationsblad av en gammal arbetskamrat. För första gången på nästan hundra år hade de lokala löneförhandlingarna på Volvo Cars slutat i oenighet eftersom företaget avvisat alla fackliga krav. Provocerande och respektlöst, enligt facket som sedan uppgivet konstaterade att förhandlingarna var slut. Företagets agerande är ungefär detsamma som den sommar jag började jobba där, 1978. Jag fick då en snabb och oväntad facklig introduktion som blev avgörande för att mitt tänkta sommarjobb skulle vara i 45 år. Svaret blev nämligen en vild strejk. Idag är svaret tystnad. 1970-talet var alls ingen sjudande gryta av vilda strejker. Det var tvärtom väldigt få som strejkade vilt, omkring en procent av LO:s medlemmar. Men alla visste att det kunde hända. Cheferna, höjdarna i facken och inte minst, vi själva. Det fanns en risk att vi skulle göra saker som inte var tillåtna om cheferna behandlade oss provocerande och respektlöst.
Under årtionden har vi nu vant oss vid att sitta stilla i båten, inte ställa krav som kan hota konkurrenskraften, inte lägga oss i vad våra förhandlare gör när de förhandlar och framför allt inte störa förhandlingarna genom att ställa till liv. Företagen har vant sig vid att det värsta som händer är att vi skriver av oss ilskan på sociala media. Det skrämmer ingen och arbetsgivarna kan ta steg efter steg i den miljardärernas pågående globala kupp mot demokratin som ITUC-rapporten talar om.
Finns det då något sätt att hantera detta globala angrepp?
Den lättlästa lilla boken ”Bageriet i paradiset” innehåller viktiga delar av svaret. Den är ett slags fackligt testamente skrivet av den tidigare ordföranden för Livsklubben på Stockholmsbagaren, Frances Tuuloskorpi. Till stora delar är det en berättelse om hur hon och hennes arbetskamrater lärde upp sig själva i konsten att försvara och förbättra sina arbetsvillkor i en tid när de flesta andra backade och hur de sedan använde den konsten. Skildringen är ett destillat av 45 års erfarenheter av fackligt vardagsliv – och en del högtidsdagar – präglade av Tuuloskorpis första budord: Vi får bara det vi är beredda att kämpa för tillsammans.
Det är inga konstigheter hon skriver om. Det handlar framför allt om en facklig organisation som strävar efter att sudda ut gränsen mellan företrädare och medlemmar. Om en arbetsplats där de flesta lärt sig att se det fackliga arbetet för vad det är: arbetskamrater som snackar ihop sig, inte smarta förhandlare som snackar omkull chefer. Tuuloskorpis bok är en tröst för alla som tappat sugen i motvinden och en måsteläsning för var och en som funderar på vad som går att göra åt sakernas tillstånd på jobbet.
På huvudbilden: Frances Tuuloskorpi och hennes arbetskamrater på Stockholmsbagarn i Susanna Edwards och Mikael Olsson Al Safandis dokumentärfilm ”Fackklubb 459”.
