Internationalen publicerar här en text från nättidningen Jacobin där Bashir Abu-Manneh, som undervisar vid universitetet i Kent i Storbritannien, kritiserar delar av vänstern för att inte föra fram kritik mot Hamas och attacken 7 oktober. Bland annat tar han upp delar av Andreas Malms föreläsning Ödeläggelsen av Palestina är ödeläggelsen av jorden som Internationalen översatt och publicerat.
Opinion | Bashir Abu-Manneh
När palestinierna nu räknar följderna av det folkmord de utsätts för och sina utsikter till nationell frigörelse, gör man dem en otjänst genom att förminska deras politiska mångfald och komplexa pågående debatter.
Sedan den 7 oktober har det varit svårt inom vänstern att uttrycka kritik mot Hamas militära operation – såväl dess metod, förnuft och mål som dess roll i att få slut på den israeliska ockupationen. Inte bara för att en ockupationsmakt ytterst är ansvarig för ett destruktivt status quo, utan också för att kritik av taktiken hos en grupp som agerar i de förtrycktas namn anses underminera deras rättmätiga sak.
Denna situation förvärras av att många intellektuella på vänsterkanten har uttryckt ett ovillkorligt stöd – om inte rentav hyllning – till Hamas attack. I ett nyligen publicerat inlägg på Verso Books blogg placeras en socialt regressiv religiös rörelse som Hamas in i vänsterns övergripande frigörelsetradition och det konstateras att ”skärmflygarna som flög in i Israel den 7 oktober fortsätter den revolutionära sammankopplingen mellan frigörelse och flygning”.
Andreas Malm har antytt att Al-Aqsa Flood-operationen uppnådde mer än den första intifadan eftersom palestinierna lyckades ersätta stenar med militära vapen – utan att ta hänsyn till att intifadan var den största självorganiserade antikoloniala massrörelsen i den palestinska historien och att den tvingade Israel till politiska eftergifter utan motstycke. Att hävda att Hamas har lyckats åstadkomma mer är faktiskt att helt bortse från att dess militära angrepp har utlöst ett enormt folkmord på det palestinska folket.
Som Rashid Khalidi har argumenterat: ”När man ser tillbaka på de senaste sex månaderna – på den grymma slakten av civila i en aldrig tidigare skådad omfattning, de miljontals människor som blivit hemlösa, den massvält och de sjukdomar som Israel orsakat – står det klart att detta markerar en ny avgrund som kampen om Palestina har sjunkit ned i.” Tom Segev instämmer: ”För palestinierna är Gazakriget den värsta händelse som de har upplevt på 75 år. Aldrig har så många dödats och ryckts upp med rötterna sedan nakba, den katastrof som drabbade dem under Israels självständighetskrig 1948, då hundratusentals palestinier tvingades lämna sina hem och bli flyktingar.”
Förutom enskilda röster har okritiska hyllningar av Hamas också kunnat ses i delar av de annars så inspirerande solidaritetsmobiliseringarna de senaste dagarna. ”Vi säger rättvisa, ni säger hur? Bränn ner Tel Aviv till grunden”, hörs några skandera i en video.
Oavsett hur sällsynta sådana slagord är så undergräver de den palestinska saken. Att stödja Palestina handlar om att få slut på en olaglig ockupation och att hålla Israel ansvarigt för brott mot internationell rätt. Det handlar inte om att stödja dödandet av civila israeler eller förstörelsen av israeliska städer. Att upprätthålla internationell lag innebär att upprätthålla den för alla.
Den här typen av retorik innebär att en hel rad politiska ståndpunkter i Palestina sammanfattas i vad en militant grupp säger och gör. Den utgår också från att Hamas hela tiden talar och agerar för hela det palestinska folkets räkning – bara för att man 2006 vann ett val (med 45 procent av rösterna) i de ockuperade palestinska områdena 2006 (främst som en proteströst mot den Palestinska Myndigheten korruption och kapitulation i Oslo).
Hamas enda valseger är därför inte en blankcheck för tid och evighet. Detta är särskilt sant eftersom Hamas i sitt styre av Gaza har glömt bort demokrati, använt sig av ett auktoritärt styre och korruption samt har förtryckt politisk organisering och oliktänkande. Att öppet säga vad man tycker eller uttrycka sina politiska åsikter har visat sig vara kostsamt för många palestinier i Gaza. Men deras tystnad är inte ett stöd för Hamas.
Två artiklar som nyligen har publicerats i den allmänna pressen visar hur viktigt det är att lyssna till palestinska röster i Gaza, eftersom de lever under extrema förhållanden med folkmord, svält och hungersnöd som den israeliska ockupationsarmén har infört.
Financial Times rapporterade nyligen om den allmänna opinionen i Gaza – en tillnyktrande läsning. Medan palestinierna i Gaza tydligt anklagar Israel för att ha genomfört en mänsklig katastrof i Gaza, finns det en växande ilska och förbittring riktad mot Hamas för att man inte kunde förutse omfattningen av Israels vedergällning för attackerna den 7 oktober och för att man inte lyckades skydda palestinierna under kriget.
En av de intervjuade, Nassim, säger öppet att Hamas ”borde ha förutsett Israels svar och tänkt på vad som skulle hända med de 2,3 miljoner Gazaborna som inte har någon säker plats att ta vägen” och ”borde ha begränsat sig till militära mål”.
En annan intervjuperson, Samia, är ännu mer fördömande. ”Motståndsrörelsens roll är att skydda oss civila, inte att offra oss”, säger hon. ”Jag vill inte dö och jag vill inte att mina barn ska behöva bevittna det de har sett och leva i ett tält och lida av hunger, kyla och fattigdom.”
Kritiken ligger i linje med vad många palestinier från Gaza har skrivit på sociala medier under de senaste månaderna. Den har också varit representerad i den kritiska rapporteringen från veteranen och anti-ockupationsjournalisten Amira Hass.
I en artikel i Haaretz nyligen fångar Hass det folkliga missnöjet med och kritiken mot Hamas verksamhet och vad som anses vara Hamas enormt kostsamma sätt att bedriva väpnat motstånd mot en så överlägsen israelisk militär. Palestinierna i Gaza klagar öppet över sin brist på säkerhet och skydd från Israels förväntade vedergällning och på Hamas brist på ”tydlig strategisk politisk planering”.
Det som mest bekymrar en av de intervjuade, Basel, är att hans kritik av Hamas och dess inställning till motstånd stämplas som förräderi. Hass förklarar: ”Han är arg över att palestinierna utanför Gaza och deras anhängare förväntar sig att Gazaborna ska hålla käften och inte kritisera Hamas, eftersom kritiken uppenbarligen hjälper fienden. Han avvisar antagandet att det är förräderi att ifrågasätta den här väpnade gruppens beslut och handlingar – och att göra det offentligt.”
Dessa kritiska röster stämmer överens med de senaste opinionsundersökningarna som genomförts i de ockuperade områdena. Även om opinionsundersökningar i krigstid är ställs inför extrema utmaningar, särskilt i Gaza där politisk rädsla och tystnad är viktiga faktorer att ta hänsyn till vid bedömningen av svarens riktighet, kan vissa konsekventa trender identifieras.
Opinionsundersökningar visar att Hamas popularitet i Gaza under de senaste månaderna har sjunkit med 11 procentenheter – till en tredjedel. Det har också skett en generell minskning av stödet för väpnad kamp. På frågan ”Vilket är enligt din mening det bästa sättet att uppnå palestiniernas mål att få slut på ockupationen och bygga en självständig stat?” har stödet för väpnad kamp minskat på både Västbanken och i Gaza, från 63 procent i december till 46 procent i mars. Enbart i Gaza har stödet minskat från 56 procent till 39 procent. Hamas själva har också just upprepat sin vilja att lägga ned vapnen och acceptera en långsiktig vapenvila med Israel i utbyte mot en stat längs 1967 års gränser.
Även i Gaza har stödet för en tvåstatslösning ökat dramatiskt, från 35 procent i december till 62 procent i mars. Detta gäller även om majoriteten av palestinierna på Västbanken och i Gaza också erkänner de praktiska hindren för en sådan lösning, nämligen Israels expanderande bosättningsprojekt. Vad detta ändå visar är att palestinierna i Gaza hoppas att internationell uppmärksamhet och externa politiska påtryckningar på Israel kan ge resultat.
Stödet för enstatslösningen bland de ockuperade palestinierna har minskat till 24 procent under kriget mot Gaza. De flesta ockuperade palestinier vill skiljas från Israel och leva i en egen stat och de vill bli av med de illegala bosättningarna på Västbanken. Det koloniala projektet strider mot palestiniernas rättigheter enligt internationell rätt, särskilt rätten till självbestämmande.
Dessutom har israelerna under detta krig avhumaniserat det palestinska samhället till de mest extrema nivåer. På uppmaning av sin aggressiva elit och sina krigshetsande medier (som är fulla av före detta militärer och säkerhetsexperter) har israelerna med överväldigande majoritet stött decimeringen av Gaza. Det som bekymrar israelerna mest är gisslan, inte kriget. Den israeliska gisslans liv är viktiga, medan palestinierna, med Israels försvarsministers ord, är ”mänskliga djur”.
Israel, som drivs av hämnd och vedergällning, är ett narcissistiskt samhälle som vältrar sig i sitt eget lidande och använder detta lidande som ursäkt för sina monumentala brott mot det palestinska folket. Palestinierna tycker att Israel är grymt, känslokallt och skrämmande och deras första tanke är ”skydda mig från Israel”. Är detta det israeliska samhälle som palestinierna skall förväntas leva med i värdighet och med lika rättigheter?
Oavsett vad framtiden har i sitt sköte måste palestinierna kunna arbeta sig igenom sin förödande situation gemensamt, demokratiskt och utan rädsla. Att envist kräva detta är att stärka deras rätt till självbestämmande.