Forskning visar att varje dödsfall i suicid påverkar sex till tio närstående så djupt att de behöver professionell hjälp för att återvända till ett någotsånär normalt liv. I Sverige innebär det mellan 8000 och 14 000 personer varje år, under fem år cirka 70 000.
Det är dags att bryta tystnaden, att vi angriper suicid som det folkhälsoproblem det är, skriver Internationalens Gay Glans i en ny krönika.
Krönika|Gay Glans
Nu har det hänt igen. En idrottskamrat från slutet av 60-talet har valt att avsluta livet genom att ställa sig framför ett tåg. Min mörka statistik över bekanta, gamla vänner, kollegor eller personer som befunnit sig i min omgivning, som tagit sina liv, har därmed ökat från 22 till 23. Fem av dem dog på järnvägsspåret. Andra svalde tabletter, eller hängde sig – några vet jag inte hur de dog. ”Kan det stämma – tjugotre personer?” har flera sagt. Tyvärr är det så. Och jag befarar att jag kan ha glömt någon.
Min statistik börjar redan på 1960-talet – en lång tid i en människas liv. Men det är inte jag som sökt upp offren; utan deras brutala slut har sökt mig och etsat sig fast i mitt minne. Första gången var jag tio år gammal. En granne, tre kvarter bort, gick ut i skogen, lutade sig mot en sten och svalde en burk med piller. När jag fick veta det mådde jag dåligt. Jag visste ju vem hon var, brukade se henne sitta på uteplatsen när jag gick hem från skolan. Aldrig att hon tog notis om mig, trots att våra blickar möttes ibland. Ingen vuxen talade med mig om det. De ansåg nog att det inte behövdes. Eller så visste de inte att jag hörde dem viska – att kvinnan var en ”nucka” som aldrig haft en man och som levde med sin åldriga mor. Inte konstigt att hon tog sitt liv, sades det. Då förstod jag inte deras respektlöshet – kände bara ett kväljande obehag.
Många år senare förstod jag att själva ordet självmord är en kvarleva från en unken gammalkristen moral, medan suicid är kliniskt neutralt – icke dömande. Men kanske inte så konstigt ändå att vuxna viskade – suicid väcker svåra och motsägelsefulla känslor. Trots att suicid numera erkänns som ett folkhälsoproblem, grasserar det i det tysta. I EU tar drygt 129 personer sitt liv varje dag, i hela Europa i snitt 274 personer. I Sverige cirka fyra. Till dessa siffror kan läggas sannolika suicid som inte kunnat bekräftas. Som jämförelse dör ungefär 55 personer om dagen i trafiken inom EU. I Sverige en person varannan dag. Under 2024 dog i genomsnitt en person var tionde dag i skjutvåld i Sverige. Eller 0.12 personer per dag, inklusive gängskjutningar. Risken att dö i suicid är således 30 gånger större än att bli skjuten. Trots det får gängkriminaliteten ett oproportionerligt stort utrymme i både politiken och medierna.
Några år efter kvinnans suicid hittade jag och min äldre bror en kvinna som tagit sitt liv. Också med tabletter i ett skogsområde. Upplevelsen var brutal. Inte heller då fann någon vuxen anledning att prata med mig om vad jag upplevt.
Jag har lyckligtvis inte drabbats av suicid inom min egen släkt. Men en vän ställde sig framför tåget, endast 36 år gammal. Hans död drabbade mig hårt. Jag visste ju att han mådde dåligt. Fyrtio år senare kan jag fortfarande känna skuld.
Forskning visar att varje dödsfall i suicid påverkar sex till tio närstående så djupt att de behöver professionell hjälp för att återvända till ett någotsånär normalt liv. I Sverige innebär det mellan 8000 och 14 000 personer varje år, under fem år cirka 70 000.
Det är dags att bryta tystnaden, att vi angriper suicid som det folkhälsoproblem det är. Det är hög tid för en haverikommission. Vi måste ta reda på varför och vad som kan förhindra att så många väljer döden framför livet. De unga i synnerhet.
Men mina förhoppningar är låga.
Min pessimism förstärktes nyligen av det ”tjugotredje” suicidet som jag tvingas addera till min mörka statistik. Jag dristar mig till att tro att hans död trots allt var bäst ändå – men kanske bara för honom – inte för hans familj. Men framför allt inte för barnet han våldtog och som därför inte får upprättelse i domstolen.
När han delgavs misstanke om våldtäkt av barn, insåg han att det var över, stod han inte ut med skammen, ställde han sig framför ett tåg.
Jag varken närvarade eller skickade blommor till hans begravning.
Källor: EU-trafikdödade: European Commission, EU Road Safety Statistics (2023): https://road-safety.ec.europa.eu
· Trafikdödade i Sverige: Transportstyrelsen, Vägtrafikskador 2023: https://www.transportstyrelsen.se
· Skjutvåld i Sverige: Polismyndigheten, preliminär statistik 2024: https://polisen.se/aktuellt/nyheter
· Suicid i Sverige: Folkhälsomyndigheten, ca 1 200/år: https://www.folkhalsomyndigheten.se
Känns livet svårt?
Oro och ångest kan kännas tungt att bära. Vi finns här för dig.
Självmordslinjen: 90 101 (dygnet runt)
Föräldralinjen: 020-85 20 00
Äldrelinjen: 020-22 22 33
Chatta med Livslinjen 17-24, söndag-torsdag.
Chatta med Självmordslinjen, dygnet runt.