Att mörda journalister är ett brott mot hela samhället. Mordet på den palestinske journalisten Anas Al-Sharif och de andra journalisterna som rapporterade för Al Jazeeras räkning är ytterligare ett försök från den sionistiska regimen att radera bevis, krossa spegeln som återger barbariets bild och sända ett terrorbudskap till dem som fortfarande vågar dokumentera verkligheten. Den sionistiska regimen har förvandlats till en förintandemaskin som söker mörda sanningen.
Kommentar|Alex Fuentes
Att förstå omfattningen av barbariet i Gaza möjliggör att se sambandet mellan det palestinska folkets massiva lidande och den israeliska statens avsikt att utrota dem. Under nästan två år har etablissemangets medier blundat för de grymheter som Israels armé begått och fortsätter att begå i Gaza. Långt före oktober 2023 hade man upprepat mantrat om Israels ”rätt” att försvara sig. Ockupantens och usurpatorns rätt att försvara sig mot det ockuperade folkets motstånd? Ja, det är absurt, men det är just detta som Trump och hans svans av medlöpare har spridit via medierna. I bästa fall har man tjatat om ”kriget” som Hamas skulle ha inlett den 7 oktober 2023 – som om allt som hänt sedan 1948 aldrig existerat. För det är som Yuli Novak, chef för den israeliska icke-statliga organisationen B’Tselem, säger: ”Ett folkmord börjar inte i ett vakuum. Vad gäller palestinier har Israel haft 75 år av straffrihet”.
Men helt plötsligt, från ungefär mitten av maj 2025, var det som om någon gav klartecken att tala om risken för ”svält” i Gaza. Då började hela det politiska och mediala spektret unisont tala om en ”massvält” och makthavare började vädja till de sionistiska ledarna att visa barmhärtighet. Sedan dess har vi sett hur propagandamaskineriet har beklagat sig över den ”humanitära krisen” som lett till att utmärglade överlevande börjat dö av brist på mat. Till och med högerpressen och proisraeliska medier har fällt krokodiltårar över det ”orättvisa kriget” och ”matkrisen” vilket är inget annat än en skymf mot de döda och svältande. Men även krokodiltårar tillbakavisar Benjamin Netanyahus påstående att livsmedels akutkris var en ”fräck lögn”. Till och med Trump erkände att svälten i Gaza var verklig: ”Det är något jag kan se och som inte kan fejkas”, vilket i sin tur bekräftade det som författaren Omar El Akkad tidigare sagt: ”någon dag kommer alla att ha varit emot detta” (In These Times, 1/8-2025).
Men sanningen är att den medvetna politiken att svälta ut Gazas befolkning, det som i media kallas en ”humanitär kris”, bara är ett eufemism för att undvika att säga det som är uppenbart: att folkmord är just ett folkmord. Har vi redan passerat den röda linjen vid antalet dödade, nu över 61 000 palestinier eller behövs ännu fler mördade? Är inte ockupationen, de illegala bosättningarna, bombningarna, den totala förstörelsen, den etniska rensningen och den framkallade svälten, krigsförbrytelsens själva kärna i den sionistiska regimens planer? Har inte Netanyahus ministrar själva erkänt det? Som Yoav Gallant förkunnade i oktober 2023 när han sa: ”Det blir ingen elektricitet, ingen mat, inget bränsle”? Är inte detta den oöverträffade förödelsen som man nu talar om? Eller när Bezalel Smotrich i augusti 2024 sa att det ”kunde vara rätt och moraliskt” att Israel ”svälte och törstade ihjäl två miljoner människor” i Gaza?
Att tala om en ”humanitär kris” utan att tydligt säga vad som är den verkliga orsaken till detta brutala folkmord är gränslös cynism. Francesca Albanese, FN:s särskilda rapportör, har föreslagit vapenembargon, ekonomiska sanktioner, brytande av diplomatiska förbindelser och åtgärder för att se till att internationella domstolsbeslut mot Israels ledare verkställs. Det är inga förslag för att lösa en tillfällig humanitär fråga, det innebär bl a att erkänna att Israel systematiskt har använt svält som vapen i krig, krigsbrott som måste få konsekvenser. Folkmord är folkmord.
Situationen är så akut att vi inte bara kan vänta på att förändrade hållningar i form av västmakters välgörenhet ska leda till någon lindring. Om man inte är beredd att se svälten i Gaza som ett medvetet vapen och inte som en förmodad olycka, vilket är den officiella mediala bilden, kommer motåtgärderna att bli en pervers form av medhjälp. Att dela ut nödransoner till ett folk som hålls instängt, som fortsätter att massakreras utan att det blir straffbart och vars samhälle medvetet och systematiskt förstörs, är naturligtvis inte att skipa rättvisa. Det världen ser är inte en ”humanitär kris” som kräver ”humanitära lösningar”. Ett folkmord är folkmord och kan bara stoppas genom en massiv intensifiering av internationell solidaritet. Det är vad som krävs för att tvinga den sionistiska statens medbrottslingar att dra tillbaka sitt militära och ekonomiska stöd från sådana som Netanyahu som försöker utrota det palestinska folket.