– Vi måste använda den parlamentariska plattformen på ett banbrytande sätt, det säger Violetta Bock, nyvald ledamot för Die Linke i tyska förbundsdagen och medlem i ISO, tysk systerorganisation till Socialistisk Politik. Detta är andra delen av en intervju med henne. I den förra delen beskrev hon läget i Tyskland och här berättar hon om sitt eget arbete i förbundsdagen och Die Linke som parti och rörelse. Och om hur de på bara några månader kunde vända det uträknade partiet till en historisk valframgång. En viktig erfarenhet att ta till sig för den svenska vänstern. Intervjun är gjord av Antoine Larrache för International Viewpoint.
Fokus| Antoine Larrache, International Viewpoint
Kan du berätta om Die Linke? Vad är dess allmänna politiska inriktning? Vilken inverkan har den massiva tillströmningen av unga människor haft?
För att fullt ut förstå Die Linke måste man känna till dess historia. Ursprungligen var partiet resultatet av en sammanslagning av två fraktioner: efterföljarorganisationen till det tidigare statliga partiet i öst, PDS, och Väljaralternativet för arbete och social rättvisa (WASG), som uppstod i västra Tyskland.
WASG uppstod i mitten av 2000-talet som en reaktion på den socialdemokratiska Schröderregeringens radikala offensiv mot sociala landvinningar, de så kallade ”Hartz-reformerna”. Det drevs av desillusionerade medlemmar i SPD, men också av element från den mer radikala vänstern, varav många hade en marxistisk inriktning.
Redan från början stod det klart att Die Linke inte bara var ännu ett politiskt parti, utan snarare ett resultat av en sammansmältning av olika erfarenheter och traditioner, både politiskt och mellan öst och väst. Dess utseende har förändrats flera gånger under dess historia, och det kommer att fortsätta att utvecklas i framtiden. Dess framgång har alltid varit och kommer alltid att vara kopplad till dess förmåga att anpassa sig till nya sociala krafter och rörelser.
Idag är Die Linke mindre ett parti i klassisk mening än en massorganisation, en samlingspunkt för massorna.
Vad menar jag med det? Partiet fattar visserligen beslut om politisk inriktning men kräver inte att de ska följas enhetligt, utan föredrar att lägga fram dem för diskussion inom rörelserna. Det förenar både pragmatiska vänstersocialdemokrater och revolutionära socialister, utan att detta i allmänhet leder till splittring, uteslutning eller brist på solidaritet. Alla är medvetna om att det är ett gemensamt projekt som måste kunna rymma olika strömningar. Dess centrala mål är att försvara sociala landvinningar, i samband med debatten och kampen för ett socialistiskt perspektiv, med hänsyn till olika erfarenheter, både ur öst- och västtysk historia och ur olika rörelsers perspektiv.
Die Linkes politiska inriktning är därför svår att sammanfatta i en enda mening, och det är just här som många observatörer snubblar. De vill ha definitiva, entydiga ord, men så fungerar inte detta parti. Dess inriktning bestäms av de människor som är aktiva i det.
Detta är en av dess styrkor: de som engagerar sig kan påverka hur partiets arbete utvecklas. Den linje som följs i centrala frågor utvecklas ständigt och anpassas till rörelserna.
Debatten om hur man ska hantera extremhögerns framväxt är ett exempel: vissa efterlyser breda allianser mot AfD, även inom parlamentet, medan andra vill visa att det finns större manöverutrymme inom kapitalismen. Jag, till exempel, motsätter mig båda ståndpunkterna. I verkligheten har det objektiva manöverutrymmet för reformistiska strategier i Europa, och särskilt i Tyskland, minskat i ett sammanhang präglat av avindustrialisering och auktoritarism.
Vi befinner oss för närvarande i en ganska bekväm, men svår situation: partiet har mer än fördubblat sitt medlemsantal, många kommer direkt från sociala rörelser, andra tillhör en generation som just har börjat politiseras. Bara det faktum att dessa unga människor har beslutat att göra Die Linke till sin organisation är redan betydelsefullt. De vänder sig därmed medvetet bort från De gröna, ett parti som ofta betraktas som liberalt vänsterorienterat, men som i verkligheten delvis förespråkar liberalt högerorienterad politik. Denna generation har blivit medveten om att hela partisystemet i Tyskland har förskjutits åt höger och att endast Die Linke har förblivit på sin plats: som en kraft av hopp, som en pol mot utestängning och rättslöshet.
Och vad förväntar sig dessa unga människor av partiet?
Jag tror att det de först och främst inte vill är att olika konkreta krav ska uppfyllas, snarare vill de vara en del av denna opposition som ger hopp. I bästa fall, och det är vad vi ser på många håll, ser de Die Linke som en plats där de kan agera effektivt i politiken. Det som också har gjort det möjligt att nå denna punkt är att partiet sedan Sahra Wagenknechts lämnade har lyckats undvika offentliga gräl, att det har lyckats hitta ett centralt tema i frågan om hyror och att det med dörrknackningskampanjerna är möjligt att börja agera på en grundläggande nivå och, utanför små, slutna kretsar, etablera kontakt med människor utifrån vad de upplever i sin vardag.
Vi har här en historisk möjlighet. Så sent som i höstas ansågs Die Linke vara slut. Dagens parlamentsledamöter och partifunktionärer befinner sig där de är i idag eftersom de valde att ge sig in i detta projekt vid en tidpunkt då det verkade omöjligt att göra karriär i politiken. Alla som ställde upp i valet gjorde det med den djupa övertygelsen att ett vänsteralternativ behövdes. Det är precis detta vi kan dra nytta av idag för att bygga framtiden.
När det gäller solidaritetsrörelsen för Palestina: finns det en ny dynamik, särskilt i arbetarklass- och invandrarkvarter?
Solidaritetsrörelsen för Palestina är för närvarande en av de största rörelserna i Tyskland. Den leds främst av invandrare . Liksom i många länder är förtrycket hårt och bidrar till att ytterligare underblåsa rasismen. Det är därför alltid viktigt att skilja mellan ”publicerad” opinion och allmän opinion. Bland befolkningen som helhet finns det en majoritet som är emot vapenleveranser från Tyskland, men detta är ännu inte tydligt på gatorna.
Man kommer inte längre att kunna nå ungdomar, men också många arbetare och vissa delar av befolkningen som helhet, om man generellt karakteriserar solidariteten med Palestina som ett ”problem” eller ”antisemitiskt”. Denna syn har länge genomsyrat den sociala vänstern, inte minst på grund av Tysklands fruktansvärda historia.
Det är naturligtvis fortfarande sant att ju mer människor är bundna till statliga institutioner i sitt dagliga liv – vare sig det är genom sitt arbete eller i sitt privatliv – desto mer känns det gamla trycket från ”statens intresse”. Detta förblir ett hinder.
Men detta utgör inte något större problem för en socialistisk strategi. För det är framför allt till dem som inte är integrerade i detta system, men som lider av det, som vi vänder oss. Och det är just här som solidariteten med Palestina, trots alla attacker, får en ny kraft.
Hur går kampen mot förtrycket? Kan det övervinnas? Kan rörelsen bli starkare än förtrycket?
Naturligtvis har förtrycket en effekt, särskilt på dem som arbetar eller agerar närmast staten eller som på något sätt är beroende av statliga institutioner. På vissa håll blir förtrycket tydligt, till exempel när judiska kvinnor förbjuds att uttala sig offentligt eftersom de tydligt motsätter sig Israels politik, eller när domstolar efteråt fördömer brutala polisinsatser och senare upphäver förbud mot vissa slagord. Inom solidaritetsrörelsen ser vi regelbundet nya framsteg när nya delar av befolkningen ansluter sig till rörelsen och betydande genombrott görs.
Det faktum att allt fler organisationer inte längre kan blunda har också bidragit till detta. De som en gång lyckats övervinna sin rädsla är desto mer beslutsamma. Statens hållning skakar många människors grundläggande förtroende för systemet. Inom solidaritetsrörelsen finns fortfarande ett brett spektrum av ståndpunkter, från en betoning på humanitära krav till antisionistiska ståndpunkter.
Det stora problemet i Tyskland just nu är ett helt annat: kampen mot depression och känslan av att det inte finns någon utväg. Förbundsregeringen har länge envist vägrat att fatta beslut om något som skulle kunna sätta press på Israel. Så vi är emot staten, men staten ger inte med sig. Den tyska ”statsintresset” svävar över allt och genomsyrar hela utrikespolitiken.
Många aktivister känner därför att de kämpar mot väderkvarnar. För dem som har kämpat i solidaritet med Palestina i årtionden domineras denna period av skräck över vad som händer i Gaza, på Västbanken och i hela regionen.
Samtidigt markerar denna fas ett stort steg framåt: en ny generation aktivister och partimedlemmar har kommit fram i förgrunden, som inte längre är fångade av tanken att all kritik mot Israel är antisemitisk. Denna utveckling kanske inte får någon omedelbar effekt, men den skapar en solid grund från vilken vi kan bygga ett mer radikalt internationalistiskt perspektiv under de kommande åren.
Hur ser du på din roll som parlamentsledamot i denna situation?
Jag närmar mig alltid min roll som parlamentsledamot med frågan om relationen mellan parlamentet, rörelsen och partiet i åtanke.
Lyckligtvis har det under de senaste åren förekommit många debatter och tydliga framsteg inom Die Linke. Vi har lärt oss hur denna relation bör struktureras och har infört precisa regler, till exempel för ekonomiska utbetalningar eller regelbundna sociala samråd. Det är mycket tydligt att de parlamentsledamöter jag arbetar med idag inte ställde upp i valet för att göra karriär, utan av övertygelse. Naturligtvis finns det fortfarande ett gammalt sätt att fungera inom partiet, där parlamentsledamöterna tenderade att organisera sig i små arbetsgrupper. Sådana tendenser återkommer regelbundet av strukturella skäl. Men vi har börjat bryta detta arbetssätt. Och jag tror att vi är på rätt väg, även om vi bara är i början.
Konkret skiljer jag mellan tre aspekter i mitt arbete.
För det första måste vi se till att rörelserna kan dra nytta av befintliga resurser. Jag talar inte främst om pengar, utan snarare om information, nätverk och möjligheter att göra sin röst hörd. Detta reduceras ofta till enkelt ekonomiskt stöd. Men det som är avgörande är att förse rörelserna med analyser, teser, utvärderingar, intryck och en god förståelse för motståndaren. Det är resurser som vi har till vårt förfogande som parlamentsledamöter.
För det andra handlar det om att vara en förebild. Vi bör inte koppla denna roll till målet att en dag bli en del av det styrande maktblocket och regeringen. Som parlamentsledamöter måste vi visa att vi inte försvinner så fort vi är i förbundsdagen. I Kassel, särskilt i distriktet Rothenditmold, grundade jag ett samhällscenter med många kamrater. Efter min valseger undrade många om jag nu var ”borta”.
Men för mig var en sak klar: arbetet i parlamentet och de lokala rötterna får inte stå i motsättning till varandra. Det är därför jag fortsätter att bedriva social rådgivning, det är därför jag stöder hyresgäströrelsen som i denna krissituation – och det är ingen slump – utan har blivit ett centralt verksamhetsområde för hela partiet. På detta sätt bevisar vi att det är möjligt att arbeta inom det borgerliga parlamentet utan att bli ”parlamentariker”.
För det tredje: Vi måste använda den parlamentariska plattformen på ett banbrytande sätt. I dessa tider av krig och klimatkatastrof är det viktigt att ge kampen för klimaträttvisa och mot imperialistiska intressen största möjliga synlighet. Detta är den stora uppgift som ligger framför oss, men den får inte skiljas från den klasskamp som faktiskt pågår. Tvärtom är den en förlängning av den. Jag skulle vara glad om just dessa frågor – organisationsarbete, gräsrotsarbete och aktivitet för och med arbetarklassen – om två eller tre år skulle utgöra grunden för våra interna partidebatter. Och jag är övertygad om vår förmåga att bidra till detta. För vi har redan visat att en inriktning som är förankrad i vänstern och gräsrotsrörelsen inte är en karikatyr, utan faktiskt gör det möjligt för oss att vinna poäng i tider av polarisering.