De flesta av oss som är tillräckligt gamla minns den varma julinatten 1969, när besättningen på Apollo 11 tog människans första steg på månen. Vi minns inte bara själva månlandningen – utan också var vi befann oss och med vem vi delade händelsen framför teven. Bara de mest omvälvande ögonblicken i historien uppnår en sådan plats i vårt kollektiva minne.

Krönika|Gay Glans

Neil Armstrongs ord när han steg ner på månytan är oförglömliga: That’s one small step for [a] man, one giant leap for mankind. I en enda mening gav han händelsen dess rätta dignitet. Oavsett dess politiska och militära syften var Apollobesättningens bedrift ett gigantiskt språng för människan. 

Redan 1968 skildrade Stanley Kubrick i filmen 2001: A Space Odyssey människans utveckling – från de första hominiderna och deras användning av redskap till erövringen av rymden cirka 2.5 miljoner år senare.

Ett mindre känt citat står Micael Collins för, kommandopiloten på kapseln som kretsade kring månen medan Armstrong och Aldrin steg ner på ytan: ”Jag tror verkligen att om världens politiska ledare kunde se sin planet på ett avstånd av, låt oss säga 100 000 miles, skulle deras syn förändras i grunden. Den viktiga gränsen skulle vara osynlig, det bullriga argumentet tystades plötsligt”. 

Under Apollo 8-missionen, den första bemannade rymdfärden som kretsade runt månen, tog astronauten William Anders ett av fotohistoriens mest berömda bilder – Earth Rise; då jorden steg över månens horisont på julafton 1968.

Det är en vacker tanke: att den så kallade the overview effect (Överblickseffekten) skulle göra världens ekonomiska och politiska makthavare ödmjuka, få dem att inse att vår vackra blågröna planet, svävande i ett ofantligt stort kosmos, är ömtålig – att den måste vårdas. Att de inte längre skulle skicka unga soldater att dö för att upprätthålla illusoriska gränser.  

Earth Rise och the overview effect, blev en symbol för jordens skönhet och sårbarhet – och gav miljörörelsen förnyad kraft efter Rachel Carsons bok Tyst vår, som kom ut 1962 i USA och året därpå i Sverige.

I mitten av 1960-talet köpte jag ett litet teleskop för 50 kronor. På taket till idrottsplatsens kiosk i nordskånska Tyringe såg jag Jupiter och dess månar, Saturnus ringar, Andromedagalaxen – och skuggorna som månens berg kastade. Genom teleskopet upplevde jag en känsla av djup förundran – en känsla jag har burit med mig ända sedan dess

Inte för att Collins hade fel. Hans ödmjukhet och förundran delar jag. Men ack så naivt av honom.

Skulle oljemagnaternas hjärtan smälta i omsorg av mänskligheten vid synen av Earth Rise?  Eller superkapitalisten Elon Musk med kompis i Vita huset? För att inte tala om att världens rikaste äger lika mycket som nästan 7 miljarder av världens befolkning gör tillsammans – förmögenheter som de tillförskansat sig utan hänsyn till planetens behov, att den blöder.

Vår planet är unik – även om det skulle finnas miljarder andra med liv i universum. Det är den här vi lever på, den här vi är beroende av. Och den är ömtålig. Det har miljontals unga världen över förstått och därför tagit strid mot upprustningsivrare och klimatförnekare.

Att Earth Rise inte talar till makthavarna förvånar mig inte. De ser i första hand vår planet som ett objekt för exploatering. Men att bilden, snart 60 år efter att den togs, fortfarande kan väcka hopp och inspirera nya generationer att kämpa för sin och jordens framtid är jag övertygad om.