▶ Risk att kampen individualiseras
▶ Maktperspektivet kan urholkas
▶ Stridbara fackföreningar nödvändigt
Ledare|vecka 22
Var och varannan månad kommer nya rapporter om oegentligheter inom den offentliga sektorn. I centrum för dessa skandaler står visselblåsare. Det handlar om enskilda individer som observerar olika former av maktmissbruk och larmar massmedia, myndigheter, eller andra aktörer som kan uppmärksamma, utreda och ingripa. Men de som blåser i pipan tar stora risker. Det trots att de som arbetar inom offentligt finansierade verksamheter i Sverige har ett – i internationell jämförelse – starkt skydd; genom meddelarfrihet, efterforskningsförbud och den utvidgade visselblåsarlag som trädde i kraft 2022.
Tänk bara på det uppmärksammade fallet med vårdbiträdet Stine Cristophersen, som under våren 2020 kontaktade media för att slå larm om brister i vården av covidsjuka på äldreboendet Sabbatsbergsbyn i Stockholm. Hennes arbetsgivare Attendo bröt mot efterforskningsförbudet och utsatte Cristophersen för rena repressalier, bland annat genom en skriftlig erinran om illojalitet. Med tiden fick hon rätt, men det krävde oerhört mycket av henne för att stå ut. Risken är att sådana fall förstärker tystnadskulturen på arbetsplatserna. De som ser hur mycket som krävs av den enskilde när denne står upp för det som är rätt kommer sannolikt dra sig både en och två gånger från att slå larm.
Problemet blir om möjligt ännu tydligare nu när den nya visselblåsarlagen kräver att arbetsgivare med minst 50 anställda ska inrätta särskilda interna rapporteringskanaler. Ett exempel är Umeå kommun; där har de nya kraven hanterats genom att anlita säkerhetsföretaget CRD Protection, med uppdraget att som oberoende part ta emot visselblåsningar. Företaget rapporterar sedan vidare till en intern styrgrupp som tar ärendena vidare inom kommunen. Under våren har det, i granskningar genomförda av Västerbottens-Kuriren, kommit fram att Umeå kommuns stadsdirektör upplöst den interna styrgruppen. Istället har hon tillsatt en ny grupp bestående av kommunens HR-direktör, chefsjurist och kommunjurist. Kritikerna menar att detta tilltag bottnar i att höga chefer vill skydda sig själva genom att utse andra höga chefer till medlemmar i styrgruppen. Det undergräver förtroendet för visselblåsarfunktionen – och i förlängningen också för kommunen.
Stadsdirektören påstår att hon var tvungen att ingripa på grund av arbetsmiljöproblem, och att det i själva verket var medlemmarna själva som ville lämna sina uppdrag. Hon backas upp av huvudskyddsombudet på fackförbundet Vision i Umeå, som menar att det var rätt att upplösa gruppen då den ska ha använt en kränkande ”utredningsteknik och samtalston”. När Västerbottens-Kuriren frågar huvudskyddsombudet om denna kritik kommer från personer som utretts i samband med visselblåsningar svarar hon både och, för att sedan konstatera att Vision inte bara organiserar medarbetare utan också chefer. CRD Protection avfärdar i sin tur – i en skrivelse till kommunstyrelsen – detta som osanningar och efterhandskonstruktioner, bland annat menar man att styrgruppens arbetssituation försvårats av kontakter från chefer som försökt påverka hur ärendena hanteras.
Konkret blixtbelyser detta fall problemen med att behandla visselblåsningar internt. När arbetsgivare själva ska ansvara över funktionen kan det ironiskt nog bli så att samma organisatoriska problem som ger upphov till missförhållanden också försvårar möjligheterna att slå larm på ett tryggt sätt. Om inte sådana problem kan hanteras blir det svårt att få till en säker visselblåsarfunktion.
Men fallet visar också på begränsningarna med själva idén om visselblåsare. Det är svårt att inte se det ökade talet om visselblåsare som en direkt effekt av frånvaron av stridbara fackföreningar. När fackliga organisationer inte bara duckar för frågor om missförhållanden utan till och med tar aktiv ställning för chefer och ledning så överges enskilda i sticket. De flesta förblir tysta medan några få protesterar, trots att kraven som ställs på deras mod, uthållighet och principfasthet ofta är omänskliga. När de väl gör det är risken stor att de känner sig ännu mer isolerade och till sist inte ser någon annan utväg än att sluta.
Ur maktens perspektiv är denna spiral perfekt. Förutom att måltavlan för kritiken blir av med en ”bråkstake” så sänder konflikten ut en avskräckande sensmoral till övriga: om du får för dig att höja rösten så vet du hur det slutar! Alla vi andra måste dock fråga oss hur vi hamnade här? Hur kommer det sig att den ensamma visselblåsaren har blivit vår tids hjälte och vad får det för konsekvenser?
Även om det finns flera olika svar på dessa frågor är det väsentliga att stora delar av fackföreningsrörelsen tappat kontakten med en av sina viktigaste grundprinciper; nämligen att kollektivet ska lyfta problem och risker från den enskilda medlemmens axlar. Om inte fackliga organisationer förmår fånga upp och driva känsliga frågor kollektivt så kommer det fortsätta vara kostsamt att slå larm och alldeles för enkelt för arbetsgivare att göra sig av med obekväma anställda.