Bortom de dunkla bakgrundsdramerna i Vatikanen markerade Franciskus uppstigande till påvedömet också ett avbrott med den geopolitiska inriktningen hos hans föregångare, då han allierade Heliga stolen mycket närmare med det globala syd.
Kommentar|Pablo Castano, ur Jacobin Magazine
Medan Johannes Paulus II hade varit en stark allierad till Washington i den så kallade kampen mot kommunismen, såg Franciskus till att distansera sig från västerländska regeringar i frågor som relationer med Kina, Ukraina och Palestina. 2018 undertecknade Heliga stolen ett kontroversiellt avtal med den kinesiska regeringen som ledde till en skarp tillrättavisning från den första Trump-administrationen. Senare, när Ryssland invaderade Ukraina, tog Franciskus en mellanposition som frustrerade många i väst – han kritiserade rysk aggression men betonade behovet av dialog och ett slut på konflikten snarare än ett militärt nederlag för Kreml. Han väckte också uppmärksamhet genom att säga att Nato:s ”skällande vid Rysslands dörrar” kan ha bidragit till kriget, vilket ledde till ett ramaskri från försvarare av västs ”regelbaserade internationella ordning”. Samtidigt, medan USA:s presidenter länge sett Vatikanen som en bundsförvant, bröt Franciskus den traditionen genom att visa öppet stöd för vänsterledare som Evo Morales, Rafael Correa och Lula da Silva, även när dessa var i konflikt med Washington.
Som påve förflyttade sig Franciskus alltså gradvis från den nyliberala kapitalismen och det västcentrerade systemet till förmån för en vision om global rättvisa – något som blev tydligt i det partnerskap som utvecklades mellan Vatikanen och rörelsen för ”avkolonial ekologi”. Denna allians kom till uttryck i det ”pan-amazoniska synoden” som hölls i Vatikanen 2019, där representanter för urfolk och aktivister från Amazonas uppmanade till en ny relation mellan kyrkan och ursprungsbefolkningar, samt till ett avståndstagande från det extraktivistiska ekonomiska systemet. På denna synod presenterade delegationer en ”Pachamama”-staty – en representation av Moder Jord i andinska kulturer – som placerades i Vatikanens trädgård. Konservativa medier kallade detta ”avgudadyrkan”, och en reaktionär katolik stal och kastade statyn i Tibern.
Det var ett symboliskt ögonblick – som visade hur långt Franciskus förflyttade kyrkan från dess traditionella allierade, och de hinder som väntade på vägen. Men även om hans radikalism ibland mötte motstånd och föll kort, var han den mest progressiva påven i modern tid. Han försökte föra kyrkan närmare dess evangeliska kärna – att tjäna de fattiga och marginaliserade – och att bygga broar i en värld av murar. Nu när han är borta, riskerar vi att se detta unika ögonblick av moraliskt mod inom en konservativ institution glida bort.
Vad som händer härnäst, i kölvattnet av Franciskus död, är en öppen fråga. Konklaven som väljer nästa påve kombinerar religiös pompa med politiskt rävspel (ett kännetecken för Vatikanens historia). När en påve dör, deklareras en sede vacante, vilket utlöser konklaven – ett möte med alla röstberättigade kardinaler i världen under åttio år, som hålls femton till tjugo dagar efter dödsfallet.
Det är ett hemlighetsfullt möte där kardinalerna är isolerade från omvärlden: de har ingen tillgång till internet och lämnar Sixtinska kapellet endast för att äta och sova i Casa Santa Marta. Konklaven pågår tills en kardinal får två tredjedelar av rösterna – vanligtvis efter flera omgångar – varefter den berömda fumata bianca (vit rök) signalerar valet av en ny påve.
Senaste påvevalen har lösts inom två eller tre dagar (två omröstningar hålls varje dag). Mellan påvens död och konklavens början hålls de allmänna kongregationerna, där alla kardinaler diskuterar kyrkans tillstånd. Det mesta av det politiska spelet för att påverka omröstningen sker här.
Det var i denna fas som Bergoglio valdes. Som Gerard O’Connell beskriver i sin bok The Election of Pope Francis, vann dåvarande ärkebiskopen av Buenos Aires stöd bland kardinalerna tack vare sitt starka ställningstagande för ekonomisk transparens – en känslig fråga efter Vatileaks-skandalerna.
Det är svårt att förutse resultatet av den kommande konklaven. Men det finns starka skäl att tro att Franciskus efterträdare blir en mer konservativ påve. Dels har hans pontifikat varit djupt förändrande, både institutionellt och kommunikativt, vilket gör det osannolikt att kardinalerna väljer ännu en reformvänlig kandidat. Kyrkan tenderar att stå emot radikal och varaktig förändring.
Kanske ännu viktigare är att Vatikanen, trots de tjocka väggarna i Sixtinska kapellet, påverkas av globala politiska strömningar. Med Trump i Vita huset och den yttersta högern på frammarsch världen över, vore det att simma mot strömmen att välja en påve lika progressiv som Franciskus – och Vatikanen har en lång historia av att anpassa sig till rådande omständigheter snarare än att utmana dem.
Därför kommer nästa fumata bianca troligen att tillkännage en mer konservativ figur än Jorge Bergoglio. Allt tyder på att vi kan få se en påve som är den ideologiska motsatsen till den ”vänsterpåve” världen just tagit farväl av.
Artikeln i original:
https://jacobin.com/2025/04/pope-francis-catholic-church-right