KRÖNIKA | Gay Glans
Från det att jag var ung har jag intresserat mig för populärvetenskap, särskilt astronomi. Numera slås jag allt oftare av att redaktörer för de olika vetenskapsmagasinen bemödar sig om att inge läsarna gott hopp inför framtiden: klimatkrisen kan övervinnas, insektsdöden likaså. Flera astronomimagasin hyser förhoppningar om att modern rymdteknologi ska undanröja framtida hot från förödande asteroidnedslag, kollisioner liknande den som utrotade dinosaurierna och merparten av livet på jorden för 66 miljoner år sedan.
Det är svårt att inte känna sympati för redaktörernas ambitioner. Vi behöver tro på framtiden i floden av dystra framtidsrapporter. Svåra kriser har mänskligheten genomlevt förr. Knappt 1000 till 10 000 personer återstod för 74 000 år sedan av våra anmödrar och anfäder innan de återhämtade sig. Med hjärnans kreativitet, en enastående anpassningsförmåga och en faslig massa tur har vi hittills överlevt katastroferna. Det betyder inte att våra anmödrar och anfäder inte led svårt, med ond bråd död som ständig följeslagare.
Men dessvärre – redaktörernas förhoppningar om att forskare, ingenjörer och profetiska politiker i ljuvlig endräkt innebär vår räddning är en from förhoppning. Det krävs något ytterligare för att undvika Science fiction-filmernas dystopier, vilket Fridays for Future ihärdigt påpekar: att drivkraften i den samhälleliga produktionen måste bli People, not Profit, vilket kräver en Systemförändring – Inte en klimatförändring.
Självfallet är det lovande att just nu, söder om Darwin i Australien, bygger man en enorm solcellspark som ska förse Singapore, via en 400 mil lång kabel under Indiska oceanen, med grön el. Eller MAPL –projektets, än så länge på försöksstadiet, framgång att stråla solenergi till jorden från paneler i omloppsbana runt jorden. Det är helt enkelt makalösa ingenjörs- och forsknings bedrifter, att jämföra med bygget av de romerska akvedukterna, för snart 2500 år sedan. Konstruktioner som fick en avgörande betydelse för det romerska samhället, för befolkningens hälsa genom att tillhandahålla rent dricksvatten, bad och en god sanitet. Den tekniska landvinningens enorma möjligheter begränsades dock av det brutala klassamhället, att liknas vid den djupt ojämlika fördelningen av vår tids tekniska landvinningar i den kapitalistiska världsordningen.
Trots klassamhällets destruktivitet, vittnar forskar- och ingenjörsbedrifterna, då som nu, om människans svindlande förmåga. Med solceller på mindre än fem procent av jordens öknar kan världens behov av grön el tillgodoses. Gigantiska arbeten visserligen, men fullt genomförbara inom en rimlig framtid. Vår kapacitet att rädda vår egen och planetens framtid är stor. Om det nu inte hade varit för att kapitalismen är drivkraften till merparten av alltings jävlighet.
I stället för att åtgärda klimatförändringarna ägnar man sig åt en massiv militarisering och krig till kostnader som långt överstiger kostnaderna för världens klimatåtgärder. Idag är Arktis betydande naturtillgångar bara ett av flera intresseområden som riskerar att utvecklas till en allvarlig militär konfrontation mellan de olika imperialistiska blocken. En intressekonflikt/konfrontation som man vill få oss att tro framför allt handlar om en kamp mellan demokrati och diktatur. Det är det inte.
Tillåt mig vara demagogisk – Z. Höglund skrev redan 1914 i ”Det befästa fattighuset” med avseende på krigsrisken som världen stod inför: ”Att kriget, som är en naturnödvändig produkt av de bestående ekonomiska förhållandena, inte kan definitivt försvinna annat än genom själva det kapitalistiska samhällets försvinnande.” Rader lika aktuella idag som Rosa Luxemburgs klassiska rader i ”Socialdemokratins kris” från 1915: Antingen ett fall tillbaka i barbari eller socialismens triumf.” Det vill säga Socialism eller barbari. Om Rosa hade levt idag är jag övertygad om att hon lagt till det lilla men ofrånkomliga ordet Eko: Eko-Socialism eller barbari.