KULTURESSÄ | Bodil Carlsson
Försommarens torra värme såg inte många humlor flyga och inte många ungar träna på förortens fotbollsplan. Humlor tål inte värmeböljor. Den täta borsten på deras kroppar skyddar mot kyla, inte mot hetta, och ingenting räddar dem från brist på vatten. Nu, efter så mycket sval väta, är de fortfarande för få. Naturskyddsfolket är oroliga. När arter minskar för att deras naturliga livsplatser försvinner, slår även en tillfällig försämring hårt. Förortens lilla fotbollsklubb har inga pengar kvar till skogspromenader och träning av laganda för ungarna från låginkomstområdet. Fotbollsutrustning tål inte höga matpriser och höjda hyror. Pojkarna får ägna fritiden åt att spana in hur de coola killarna i hoodies hoppar in i en svart BMW på handikapparkeringen och drar. Rubrik i Aftonbladet: gängen rekryterar ungdomar under sommarlovet! Jaha. Vilken är bästa tiden att fiska upp uttråkade tonåringar med gott om tid men ont om pengar? Tider då frånvaron av sammanhang och gemenskap svider mest. När hoppet om en framtid minskar, ökar beredskapen för alternativa möjligheter.
Flamman har en artikel av en klimataktivist, som säger att tiden för hopp är ute för oss alla. Kollapsen kommer, fast inte som det stora plötsliga sammanbrottet. Den kommer i små steg, som skyndar på varandra. Under resten av vårt århundrade, säger en annan, kommer sex miljarder människor att dö. Torka,vattenbrist, försvunna skördar. Bränder. Översvämningar. Kraschade transportrutter. Tomma hyllor i snabbköpen. Band av beväpnade män kommer att tvinga sig in i husen, ta den mat som finns, våldta och döda. Dags att gilla läget och förbereda sig för organiserat räddningsarbete. Vänstern måste sluta drömma! Kollektiv prepperism är den enda tänkbara satsningen nu. Politiken försvarar den makt den har, bankerna försvarar miljarders miljarder i fossilinvesteringar, arbetarklassen försvarar de sista sjuttio årens materiella förbättring och inget har förändrats. Inget kan förändras. Gemensamma insatser på lokalnivå räddar iallafall några framtida liv.
I nästa nummer argumenterar en klimatjournalist emot – ingenting talar för några apokalyptiska siffror. Så vänstern ska lägga sina krafter på att pressa statsledningar till åtgärder i stället för att leka domedagsprofeter. Alarmism skapar bara ett avståndstagande som gör oss till fossilföretagens nyttiga idioter. Skrönor om hur beväpnade gäng kommer att slå sig in husen och lägga beslag på allt värdefullt, misshandla, döda och våldta är bara skrönor.
Är det? Män med vapen har tagit vad de ville njutit av sin makt över civila många gånger. Det hände senast i Syrien och i Bosnien. Det händer nu i Sudan och på Västbanken, även om just vi inte så ofta blir påminda om saken. Bönderna i norra Afhganistan, landets kornbod, ser för andra året i rad gräshoppssvärmar äta upp vete och grönsaksodlingar. Torka och överbetning driver gräshopporna att ge sig på det som finns kvar. Kommer talibanmilisen att sitta stilla och se på eller dyker de upp i byarna med sina vapen för att konfiskera den mat som finns?
1914 föddes en walesisk kille, uppfostrad som engelsktalande av sina tvåspråkiga föräldrar. Walesiska var utanförskapets språk, engelska den sociala framgångsbiljetten. Något måste ändå ha bommats i det uppfostringsprojektet, för det går knappast att få till den engelskan – de vokalsekvenserna, den rytmen, ordvalen – utan walesiskan som en malström under ytans vågor. Mest känd idag, iallafall i Sverige, är Dylan Thomas för raderna han skrev för sin döende far: inte ens när vi är gamla nog att veta att mörkret är det rätta för oss, ska vi gå stilla in i natten. Även om våra ord aldrig tände blixten, ska vi inte tiga stilla när ljuset dör.
Do not go gentle into that good night,
Old age should burn and rave at close of day;
Rage, rage against the dying of the light.
Though wise men at their end know dark is right,
Because their words had forked no lightning they
Do not go gentle into that good night.
Vad säger ni, vänstern? Våra ord tände inte blixten. Så vad är det minst dåliga att satsa på innan vi går in i mörkret? Organisera självhjälp? Eller skönmåla vår historia, resonera med Romina Poukhtari, smygså ängsblommor längs vägrenarna och ge en slant till en fotbollsklubb?
BILD Dylan Thomas (färglagd från svartvitt original)