Detta är en debattartikel och åsikterna är skribentens egna
Kanske är problemet inte att muslimer har för mycket religion – utan att Sverige har för lite levande religiösa gemenskaper kvar i majoritetssamhället.
Och om Ebba Busch verkligen längtar efter att uppleva vad tro, tradition och
gemenskap kan vara i praktiken finns det faktiskt ett mycket enkelt sätt.
En inbjudan.
Opinion|Valley Ghanem, statsvetare, har varit universitetslektor i internationell politik, frilansskribent och aktiv inom det muslimska civilsamhället
Ebba Buschs senaste intervju i Dagens Nyheter Ebba Busch: ”Jättefå bär niqab – men det är ett kanonstort problem” är utöver den tilltagande retoriska radikaliseringen, ett märkligt dokument
över vår tids religiösa paradox. I ett av världens mest sekulariserade länder, Sverige,
står en vice statsminister och ropar efter religion – samtidigt som hon förklarar krig
mot den enda religion som fortfarande praktiseras kollektivt i samhället.
Det är nästan rörande.
Busch säger att det som händer i Iran är ”det mest flagranta exemplet på varför det
är viktigt att ta diskussionen om bra och dålig religion”. Hon varnar för att ”politiskt
driven islam” kan vinna kommunval och att Sveriges ”grundexistens” är hotad.
Hotad. Detta trots att dessa så kallade “muslimska partier” i Sverige i dag är politiska
dvärgar. Men i Buschs retorik måste man först uppfinna framtiden, och sedan bli
rädd för den. Men låt oss för ett ögonblick acceptera premissen. Anta att muslimer
en dag faktiskt skulle växa till politiska giganter. Var exakt ligger då problemet? Är vi
inte likvärdiga medborgare med samma demokratiska rätt att organisera oss
politiskt, bilda opinion och delta i besluten om vårt gemensamma samhälle?
Frågan är inte naiv, den är retorisk.
Hon förklarar också att svenska värderingar egentligen är ”den kristna etiken och
den västerländska humanismen”. Och när hon får frågan om alla, oavsett religion,
ska anamma kristna värderingar svarar hon: ”De svenska kristna värderingarna, ja.”
Det är ett fascinerande krav i ett land där knappt någon längre går i kyrkan.
Sverige är ett av världens mest sekulariserade samhällen. Kyrkbänkarna ekar
tomma. Dop, konfirmation och söndagsmässa har för många blivit kulturella reliker.
Den kristna tradition som Busch talar om lever i dag främst i historieböcker och i
julpyntet på IKEA.
Och mitt i denna religiösa öken står hon och pekar på muslimerna som problemet.
Som att det är vårt fel att “bra religion” dött ut.
Det finns något existentiellt i denna hållning. En sorts religiös ångest över att den
egna traditionen har förlorat sin kraft; kombinerad med irritation över att någon
annans fortfarande lever.
Denna ångest utgör ännu en paradox, utöver alla de andra som blottlägger svenska
makthavarnas godtyckliga måttstockar. Det har knappast undgått någon att det råder
en moralisk apartheid i hur vi definierar människosyn, antirasism, feminism, frihet
och tradition – och inte minst i vilka ”värderingar” som anses berättiga en fullvärdig
plats i samhället.
När Ramadan börjar varje år händer något i svenska städer. Hur mycket media än
försöker kan de inte helt bortse från de överfulla moskéerna, där människor
strömmar ut sent på natten efter otaliga bönecykler, och från de hem och offentliga
platser där människor samlas för att bryta fastan. Människor som kanske inte till
vardags ber fem gånger om dagen. Människor som kanske inte är perfekta troende.
Men som ändå fastar. Av tradition. Av gemenskap. Av tro.
Det är en religiös praktik som fortfarande lever. Och kanske är det just det som skaver.
För i intervjun driver Busch också ett av sina stora symbolkrig: förbud mot niqab och
burka. Hon konstaterar att det finns ungefär hundra kvinnor i Sverige som bär
plaggen. Ändå kallar hon det ett ”kanonstort problem att det är tillåtet” och på så vis
tydligt erkänner att det inte är niqab eller burka som är problemet – utan den
överväldigande synligheten av religion.
Den sticker i Ebbas ögon.
Och i hennes vänners ögon.
Såsom den arga vita mannen häromdagen som med tutan nedtryckt gasade i botten
och körde rakt mot mig medan jag gick i niqab längs en tom smal kvartersgata nära
där jag bor. I sista sekund väjde han undan från trottoaren som en tydlig varning.
Våra blickar möttes hastigt, men jag reagerade inte förrän efteråt, när rädslan för
nästa bil som kom bakifrån slog till. Många gånger har jag undrat vem som blir den
som tar steget längre än att bara hota.
Och givetvis vet vi alla att förbuden inte stannar vid ansiktsslöjan – hijaben står näst
på tur. Ebba är smart nog att förstå logiken: man tar först ett uttryck, sedan nästa;
steg för steg, i en normaliseringsprocess där restriktionerna successivt legitimeras
inför en allt mer avtrubbad publik.
Det är nästan poetiskt. I ett samhälle där religion nästan helt har försvunnit ur
majoritetskulturen och ersatts av liberala och feministiska värden, mobiliseras
statens kraft mot kvinnor som följer sina övertygelser.
Ståndaktigheten och principfastheten verkar skrämma.
Frustrationen handlar om att någon fortfarande tar religion på allvar.
“Dålig religion”.
Busch säger att det finns plats för ”anpassad islam” i Sverige.
Formuleringen är avslöjande. Islam är välkommen, men bara om den först justeras,
slipas och anpassas tills den inte längre stör majoritetens känsla av normalitet. Tills
den inte syns med andra ord.
Blågul islam Vi måste värna en ”blågul islam” – Liberalerna
Raderad islam.
Man undrar stilla vad Jesus själv hade sagt om den principen.
Men kanske finns det en enklare lösning på Ebbas religiösa ångest.
Kanske är problemet inte att muslimer har för mycket religion – utan att Sverige har
för lite levande religiösa gemenskaper kvar i majoritetssamhället.
Och om Ebba Busch verkligen längtar efter att uppleva vad tro, tradition och
gemenskap kan vara i praktiken finns det faktiskt ett mycket enkelt sätt.
En inbjudan.
Ebba, du är varmt välkommen till mitt hem under de sista välsignade dagarna av
Ramadan för att delta i bönen och bryta fastan i gemenskap, och därefter firar vi Eid
al‑Fitr tillsammans.
Du behöver inte anpassa dig.
Du behöver bara komma hungrig.