Under lång tid har opinionsundersökningarna pekat åt samma håll: Tidöregeringen går mot ett nederlag i september. Ett rejält sådant om den SD-kramande Simona Mohamsson med sina allt mer absurda utspel lyckas leda sitt parti ut ur riksdagen. Genom sin katastrofala invit till ”breda uppgörelser” kastar Magdalena Andersson en livboj åt Tidögänget.
Kommentar | Lars Henriksson
Diskussionen inom arbetarrörelsen och den breda vänstern borde idag handla om vilken politik en ny regering ska föra. En sådan diskussion skulle kunna skapa entusiasm långt utanför de vanliga partileden och bli en definitiv spik i kistan på högerpolitiken. I det läget vänder sig S-ledningen åt höger! I ett närmast obegripligt utspel räcker Magdalena Andersson ut en räddande hand till Tidöpartierna för att göra ”breda uppgörelser”. Det borde dock inte förvåna någon. S-ledningen har hela tiden varit klar över att det inte är någon vänstersväng som väntar med en Anderssonregering. Något ”rödgrönt” skifte är inte att tänka på. Redan 2024 körde S-ledningen över den egna kongressens beslut och gjorde upp med de borgerliga om ett nytt finanspolitiskt ramverk, något som fick skarp kritik från LO och vänstern inom S. Denna överenskommelse binder upp en kommande S-regering till 2035!
I en rad andra frågor,som migration, kriminalpolitik, Nato och DCA-avtalet, har socialdemokraterna gjort allt för att göra sin politik identisk med Tidögängets. Allt sådant bekräftar högerns dagordning och gör att det blir svårare att se skillnad på partierna.
Det har hänt förr att en socialdemokrati i synbart stabil opinionsledning knyter ihop sina egna skosnören och söker sig åt höger för att kunna hålla emot kraven från vänster på en mer radikal politik. 1976 förlorade partiet för första gången regeringsmakten på 44 år. Den borgerliga regeringen blev snabbt impopulär, kunde inte hålla ihop och sprack efter två år på kärnkraftsfrågan. Istället för att kräva nyval eller mobilisera inför det ordinarie valet året därpå släppte partiet, med Palme som pådrivande kraft, fram en folkpartistisk (som Liberalerna hette då) minoritetsregering. Förhoppningen var att kunna bilda en regering med Liberalerna efter kommande val. Resultatet blev istället att hundratusentals socialdemokratiska väljare demoraliserades i besvikelse över att partiet släppt fram en ny borgerlig regering – och valde att inte rösta. Socialdemokraterna förlorade obegripligt nog valet 1979. Istället kunde en ny borgerlig trepartiregering bildas.
Palmes agerande måste förstås mot bakgrund av att partiledningen var orolig över det tryck för en mer radikal politik som fanns kvar i partiet efter det radikala 1970-talet. Stödet för löntagarfonder och motståndet mot kärnkraft var fortfarande starkt. En mittenregering med folkpartiet skulle hjälpa till att hålla det motståndet i schack.
Socialdemokraternas högerflirt idag stärker Tidöpolitiken. I värsta fall kan det till och med hjälpa högerregeringen att sitta kvar. Vänsterpartiets reaktion kom snabbt och bra: Anderssons linje kan ge Sverige ”ytterligare fyra år av samma som de senaste decenniernas klasspolitik, nedskärningar och marknadsexperiment.” För att hindra detta är det centralt att vänstern nu ökar trycket i de politiska frågor som S-ledningen vill slippa ta upp genom sitt högerfjäsk: beskatta de rika, rusta upp välfärden och stoppa vinstdriften, bort med Trumpbaserna från svensk mark, en human flyktingpolitik och så vidare. I synnerhet gäller det Vänsterpartiet men även de fackföreningar som vill ha en annan kurs. Det är genom att ge hopp om verklig förändring vi kan bli av med Tidöregeringen, inte genom att kasta ut en livboj till dem.