Jag skulle vilja säga att partiets aktuella vägval inleddes med Gudrun Schyman. Vi hade just avsvurit oss all kontakt med Komintern och det var viktigt nu att visa att vi kunde begå oss i det demokratiska sällskapet. Ohly var ett litet avbrott men han blev tvungen att krypa till korset. Med Jonas Sjöstedt blev vägen fram emot ministertaburetterna utstakad. Vi minns alla hans besvikelse när Göran Persson inte tog honom med i regeringen. Med Nooshi Dadgostar tar vi steget fullt ut. Alla krafter skall nu riktas mot att partiet får en plats i en kommande, förhoppningsvis socialdemokratiskt ledd, regering.
Opinion|Ingrid Bromander
Naturligtvis ska det vara varje partis mål att ta makten.
Men är det makt vi får om vi kommer i regering nu, på socialdemokraternas nåder? Ett stort maktfullt parti som inte ger vid dörrarna. Miljöpartiets öde skrämmer och samma resultat kan vi se i andra länder. T.ex. Podemos i Spanien blev uppätna av socialisterna och försvann stort sett.
Om vi nu kom i regering. Vad kunde vi åstadkomma med våra hjärtefrågor: välfärd, klimat, fred, internationell solidaritet? Vi ser hur partiet ger köp på allt flera av frågorna och böjer sig för att accepteras i de politiska salongerna. Men vem är det vi skall övertyga om vår relevans? Socialdemokraterna eller de väljare som vill ha ett alternativ till mittenpolitiken. Vad skulle vi komma till att vara tvungna att ta ansvar för? Militarism, den västliga länken, ständig tillväxt, invandrarfientlighet…. Riskerar vi inte att en dag stå gråtande i talarstolen och säga ja mot vår övertygelse?
En spansk kamrat har sagt:” vi ska ha en fot i parlamentet och tusen fötter på gatorna”. Vad vill hon säga med det?
Makten sitter hos folket, våra väljare. Utan dem har parlamentet ingen makt. Ett symboliskt röstande i parlamentet är inte nog. Man kan inte vara “delvis” mot militarism, mot invandring… Det är inte politikerna som skapar samhället, det är vi.
Har vi folket med oss? Nej, i sanningens namn, det har vi inte. Det är något vi måste göra oss förtjänta av. Det gör inte partiet idag. En trofast skara håller fast men få nya kommer till. Vi är inte ett alternativ för dem som vill ha ett annat samhälle, ett samhälle för oss alla, inte bara för de privilegierade.
Det är det partiet måste satsa på om det ska bli relevant. Göra sig förtjänt av makten. Ett parti som törs säga ifrån, som samarbetar med rörelser i folket, som ifrågasätter och syns bland fötterna på gatan. En ministerpost är inte mycket värd om man har tiggt sig till den, den skall förtjänas.