Partiledartalen i Almedalen är nog det bästa tillfället att föra fram de frågor partierna ser som sin viktigaste. Talen direktsänds i TV och analyseras och betygssätts av ledande politiska kommentatorer i tidningar och etermedia.
Och vad som sägs är ingen slump. Talen har gnuggats i veckor av partikansliernas ständigt växande kommunikationsavdelningar.
Gustav Vasas intåg i Stockholm 1523 av Carl Larsson
Kommentar|Kjell Östberg
Jag skrev i en tidigare artikel att Nooshi Dadgostars på många sätt var utmärkt. Med vassa och pregnanta formuleringar angrep hon klassorättvisor, barnfattigdom och en regering som kröker rygg, när övergrepp begås i Gaza. Men jag diskuterade också ett problematiskt avsnitt i talet där hon tenderade att förklara en bristande tillit i samhället och välfärdens urholkning med förekomsten av ”gängkriminella”.
Tyvärr reflekterar det ett djupare problem. Talet innehåller ett stråk av nationalism som vanligtvis inte återfunnits hos Vänsterpartiet.
Jag tror att det måste förstås mot bakgrund av partiets allt överordnade strategi, att få ingå i en socialdemokratiskt ledd regering.
De nationalistiska strömningarna har fått ett kraftigt uppsving de senaste åren. Som så många andra politiska vindkantringar är det en anpassning till tendenser som inledningsvis bars fram av Sverigedemokraterna. När Ebba Busch för några år sedan valde att tala framför en svensk flagga i Almedalen pratade socialdemokrater nedlåtande om den nationalistiska vurmen. Idag kallar sig också Magdalena Andersson stolt patriot och vill se svenska flaggor vaja på alla torg runt om i landet.
Och det finns ett obehagligt inslag av etno-nationalism hos Socialdemokraterna. Tydligast är detta formulerat i de rapporter om migration och kriminalitet som låg till grund för besluten på partikongressen i våras. Lawen Redars huvudtes var att det är invandringens fel att Sverige inte mår bra. Samtidigt lyfts kopplingen mellan invandring och kriminalitet. Lösning på sikt är att göra alla till svenskar. Invandrare ska följa lag och ordning och behärska det svenska språket. Men det räcker inte med att bara vara svensk på papperet. ”Du ska också vara det i hjärtat”.
Hittills har Vänsterpartiets uppslutning kring den gigantiska militära upprustningen varit den tydligaste indikationen på hur långt partiledningen varit beredd att gå för att passa in den nya tidsandan. Dadgostars framträdande i Almedalen signalerar en fortsättning.
Hennes tal kan delas in i tre avsnitt. Det första diskuterar den internationella utvecklingen. Dadgostar häcklar de tyranner som plågar världen. ”Vi ser hur de drar fram i sin brutala maktkamp. En orange president i väst som hävdar den starkes rätt. En hänsynslös högernationalistisk diktator i öst som invaderar grannländer. En högerextrem bosättarregering i Israel som genomför folkmord på det palestinska folket.
Hon kräver kraftfullt att Sverige måste säga ifrån mot terror och förtryck. ”Sverige har alltid varit en tydlig röst för mänskliga rättigheter och alla folks rätt att bestämma över sin egen framtid”, menar hon. Alltid?
Jo, nog finns det idag all anledning att lyfta fram att det finns en stark sådan tradition med rötter i de folkliga rörelserna. Och nog kunde Olof Palme vara en röst som hördes över hela världen när han angrep USAs anfallskrig i Vietnam eller Israelstödda massakrer av Palestinska flyktingläger.
Men det finns ju en annan historia. Ett Sverige som inte tog emot judar som ville fly hit på 1930-talet. Som samarbetade med Nazityskland under andra världskriget. Som exporterar vapen till förtryckarregimer över hela världen. Som utlämnat politiskt förföljda till tortyr från främmande underrättelsetjänster. (Eller som länge kränkte de demokratiska rättigheterna för Dadgostars partikamrater genom att övervaka, registrera och ibland internera dem, hindra deras tidningar att distribueras och utestänga dem från fackliga uppdrag.)
Det här vet naturligtvis Dadgostar. Men varför sudda bort detta i ett försök att glorifiera en gemensam nationell berättelse? Räcker det inte med att lyfta fram det vi med all rätt är stolta över?
Utgångspunkten för den andra delen av talet är att Sverige håller på att bli skörare och att välfärden är hotad. Liksom Lawen Redar menar Dadgostar problemet uppstår ”när våldet och kriminaliteten äter sig in”. Dadgostar väljer att särskilt lyfta fram ”gängkriminella”, ett problematiskt begrepp djupt indränkt i rasifierade uppfattningar om kriminalitet som något som hör hemma i invandrartäta områden. Det är de som slår sönder vårt samhälle. Får man bort dem från välfärden har man kommit åt själva grundproblemet, menar hon med en obegriplig förenkling.
Det tredje avsnittet handlar om de ökade klassklyftorna. Åter argumenterar hon vältaligt. Våra gemensamma resurser ska gå till det gemensamma. Rikedomarna som skapas ur gruvorna i Malmfälten, vattenkraften i norrlandsälvarna eller skogen försvinner till ett fåtal rika – som dessutom blir ännu rikare av regeringens politik. Klyftorna ökar och hårdast drabbas barnen. Ett fåtals frihet att bygga större pool i sommarhuset har satts framför alla andras frihet. Dadgostar sparar inte på ilskan över den allt råare klasspolitiken.
Det är dags för en ny riktning, slår hon fast. Men fortsättningen är kanske inte vad man väntat sig från en vänsterledare
Lösningen är växande företag. ”Det är så vi klarar klimatomställningen. Genom att stå upp i konkurrensen med USA och Kina. Vi vill köra bilar med svenska batterier och säkra batteriproduktionen på hemmaplan. Det är det svenska stålet som ska användas till bussar och bostäder. Det är genom att lägga svenska kotletter och svenska grönsaker på grillen som vi stärker Sveriges beredskap.”
Att säga att lösningen på klimatkrisen, accelererande samhällsklyftor eller miljardärernas ökade makt är växande företag och en inskränkt nationalistisk marknad är väl så långt från en socialistisk samhällssyn man kan komma.
Här finns inget spår av att varje verklig förändring av styrkeförhållandena kräver att kapitalets makt över produktionen utmanas. Borta är det som i sekler varit själva fundamentet för kampen för arbetarklassens frigörelse: Internationell solidaritet. Ett samarbete över gränserna, byggt underifrån, inte protektionistisk patriotism
Visst talar Dadgostar sig varm för ett ökat inflytande för politiken. Men hon har ett ovanifrånperspektiv: ”Svenskarna vill att de styrande agerar och tar kontroll över välfärden… När politiken tar ansvar och gör sitt jobb, kan fler komma till sin rätt.”
Att utan invändningar acceptera omåttliga kostnadsökningar till ett omättligt nationellt försvar kommer säkert att underlätta ett framtida deltagande i en socialdemokratisk regering. Att ansluta sig till myten om ett ärorikt Sverige som alltid stått enat kring demokrati och frihet bidrar ytterligare till bilden av ett parti som anpassat sig till tidens dominerande nationalistiska diskurs. Att lyfta fram kriminaliteten som grundproblemet till att välfärden urholkats ligger väl i linje med socialdemokratins nya tänkande. Att se växande företag och svenska kotletter på grillen som lösningen på allt från klimatkris till barnfattigdom visar om inte annat att partiledningen lyhört snappat upp budskapet när Wallenberg besökte partiets regeringsskola.
Att reducera politik till styrande som agerar enligt folkets vilja, hur långt är inte denna syn från det nyantagna partiprogrammets skrivningar om att ”alla viktiga politiska framsteg har byggt på att människor organiserat sig och drivit sina intressen tillsammans. Att bygga och stötta självständiga och demokratiska folkrörelser är därför en grundpelare i vår politiska strategi. Det är styrkan i rörelserna som avgör vad som är politiskt möjligt i samhället.”
Den grundsyn som genomsyrar Noosi Dadgostars tal i Almedalen verkar i motsatt riktning. Den fjärmar partiet från den fredsrörelse som vänder sig mot militarisering och kapprustning. Från klimatrörelsen som vill angripa klimatkatastrofen med en betydligt bredare palett än bara växande företag. Från den antirasistiska rörelsen och rörelserna i förorten som är trötta på att höra att alla samhällsproblem beror på ”gängkriminella” (läs kriminalitet i förorterna). Och först och sist, från den kamp mot inskränkta nationella perspektiv som så längre varit vänsterns signum framför andra.
Kjell Östbergs första kommentar till Nooshi Dadgostars Almedalstal: