▶ Trump vill ”återuppta” kärnvapentester
▶ En hotfull maktdemonstration
▶Även om det inte är rena provsprängningar
Ledare|Vecka 45
Det saknas sannerligen inte hot mot mänskligheten i dagens värld. Ändå var det lite oväntat att USA:s president, lagom till årets skräckhelg Halloween, skulle dra en lapp ur Trumptombolan där det stod ”atombomber”. Snabbt deklarerade den pladdrande presidenten att han skulle beordra Krigsdepartementet att återuppta kärnvapentesterna. En isande påminnelse om att kärnvapenkrigets fasor ständigt hänger över oss och att USA:s lynnige president dygnet runt har den så kallade ”fotbollen” inom räckhåll – väskan med koder och utrustning för att avfyra landets kärnvapen.
Om detta bara var en del i hans kontinuerliga nattmösseprat eller om det verkligen innebär att USA återupptar sina kärnvapensprängningar, det vet vi inte. USA:s högste kärnvapenansvarige militär, viceamiral Richard Correll, försökte efteråt mildra sin befälhavares utspel. Kanske var kärnvapenpratet mest ett sätt tala om att ingen skulle lägga sig i det kommande förmodade angreppet på Venezuela eller en del i någon förhandlingstaktik. Dessutom har USA knappast behov av den typen av tester som Trump (eventuellt) talade om. I verkligheten pågår nämligen tester med atomvapen löpande, trots alla avtal om provstopp. Detta genom så kallade subkritiska tester, provsprängningar med en mindre mängd klyvbart material, vilket gör att den kedjereaktion som ger atomvapnen sin fruktansvärda effekt inte startar men allt annat i vapnet kan testas. Utvecklingen av kärnvapen pågår alltså ostörd, USA håller till exempel som bäst på att utveckla en ny stridsspets, W93, som ska tas i bruk 2034, utan att behöva spränga några kärnladdningar. Samma upprustning pågår också i övriga kärnvapenmakter. https://www.sipri.org/media/press-release/2025/nuclear-risks-grow-new-arms-race-looms-new-sipri-yearbook-out-now
I oktober ägde NATO-övningen Steadfast Noon rum. Det är en årlig övning i att träna hantering och användande av kärnvapen i Europa. Ett minst lika viktigt syfte är politiskt, att inlemma alla Europas NATO-medlemmar i kärnvapenrustningarna och få oss som bor här att acceptera dem. Jim Stokes, ansvarig för NATO:s kärnvapenpolicy, kommenterade nöjt att övningen visat ”den enighet vi har inom alliansen i kärnvapenfrågor”. I denna kärnvapenenighet ingår numera även Sverige. Regeringen hade skickat JAS-plan för att, med Ulf Kristerssons ord, ”bidra till att Natos kärnvapenavskräckning förblir trovärdig, robust och effektiv”. Att utrikesminister Malmer Stenergard, som i september tog över som ordförande för FN:s provstoppsavtal CTBT, inte kommenterat Trumps bombutspel förvånar inte.
Några veckor innan hade Ryssland och Belarus genomfört övningen Zapad 2025, även denna med kärnvapenträning. I en värld där spänningarna mellan stormakterna ökar är kärnvapenhotet en realitet och det är oerhört farligt när dessa massförstörelsevapen på olika sätt normaliseras och byggs ut. Under tryck från världsomspännande freds- och antikärnvapenrörelser slöt USA och Sovjet det första nedrustningsavtalet, SALT, år 1972. Det nuvarande New START-avtalet från 2010 löper ut 2026 men i takt med upprustningar och ökade spänningar pågår inga förhandlingar om något nytt avtal.
Kärnvapen är idag en integrerad del i de pågående upprustningarna och numera alltså en del i Sveriges försvarspolitik. Eftersom både regering och opposition ställt sig i givakt efter Trumps upprustningsorder är frågan om kärnvapen i praktiken avförd från den officiella politiska dagordningen.
Kärnvapenkramarnas argument handlar om ”avskräckning”, att dessa vapen är så fruktansvärda att de hindrar alla andra från att starta krig (de egna avsikterna är självklart helt fredliga). Det är en i grunden falsk tanke som redan Alfred Nobel uppehöll sig vid när han uppfunnit dynamiten, något som inte hindrade 1900-talets masslakter.
Vapen har aldrig hindrat krig utan gjort dem allt mer fasansfulla, i synnerhet för den civilbefolkning som utsätts. Resonemanget bygger på att de som har makten över vapnen är förnuftiga människor som fattar beslut med folkens behov i första rummet. Det har aldrig varit så och är det definitivt inte idag med män som Putin och Trump vid avfyrningsknapparna.
Det politiska etablissemangets uppslutning i väst runt mer pengar till militären och NATO:s kärnvapen betyder inte att vi behöver ge upp vårt motstånd eller sätta hoppet till att andra kärnvapenmakter ska balansera USA genom en”multipolär” värld. De odemokratiska och arbetarfientliga regimerna i Ryssland, Kina eller Indien är inte våra vänner.
Istället blir fredsrörelserna i alla länder allt nödvändigare. Tillsammans med aktiva i andra rörelser och partier, som motsätter sig krig och kärnvapenupprustning, blir uppgiften att göra rustningsvansinnet så besvärande för de styrande att de tvingas till nedrustning.