Rädda landet, inte oligarkerna! Det manar den ukrainska vänsterorganisationen Sotsialnyi Rukh i ett program för ”krigssocialism” mot både den ryska invasionen, oligarkvälde och nyliberalism. Hur ser rörelsen på kriget, vänstern och de nationella frågorna? Hanna Perekhoda intervjuades inför treårsdagen av invasionen av websiten Voxeurop.
Fokus | Voxeurop, översättning Jan Czajkowski
Rädda landet, inte oligarkerna! I ett tiopunktsprogram för ”krigssocialism” manar den ukrainska vänsterorganisationen Sotsialnyi Rukh (3 mars rev.org.ua) till konfiskering av oligarkernas tillgångar, ökad statlig styrning av ekonomin med monopol på utrikeshandeln, progressiv beskattning och ”lyxskatt”, revidering av ”rovgiriga privatiseringar”, bättre villkor för sårade soldater och arbetarkontroll av företagen. ”Om vi sätter stopp för den nyliberala röran som fördjupar klyftan mellan rika och fattiga, kommer vi att ena folket, överleva i kampen och lägga en solid grund för återuppbyggnad!”, skriver programmet och avslutar med parollen: ”För ett Ukraina utan oligarker och ockupanter!”
Hur ser Sotsialnyi Rukh på den ryska invasionen, vänsterns uppgifter och de nationella frågorna?
Internationalen publicerar här en längre intervju, inklusive presentation, med Hanna Perekhoda från websiten Voxeurop även publicerad i nättidskriften Cross Boarder Talks från den 16 februari. Översättningen är gjord av Jan Czajkowski.
Hanna Perekhoda: Kampen för frihet i Ukraina är nära sammanlänkad med den globala kampen mot fascistiska krafter
Hanna Perekhoda är historiker och forskare vid Lausannes universitet specialist på nationalism under det ryska imperiet och Sovjetunionen. I sin doktorsavhandling undersöker hon bolsjevikernas politiska strategier i Ukraina från 1917 fram till 1920-talet. Perekhoda är även aktivist i Sotsialnyi Rukh (”Sociala rörelsen”), en ukrainsk vänsterorganisation.
Voxeurop: Det har nu gått tre år sedan Ryssland inledde sin fullskaliga invasion av Ukraina. Hur ser du på situationen idag?
Hanna Perekhoda: Med Donald Trumps återkomst borde det vid det här laget stå klart att Rysslands straffrihet direkt underblåser framväxten av fascistiska krafter i våra egna länder – och vice versa. Dessa krafter verkar aktivt för att avveckla alla internationella strukturer som kan begränsa deras ambitioner. Kampen för frihet i Ukraina är därför intimt förknippad med den globala kampen mot dessa destruktiva strömningar. Men det måste sägas klart och tydligt: utsikterna till befrielse krymper för varje minut som går.
Framväxten av de krafter som kombinerar despotism och libertarianism i USA och Europa måste tas på största allvar. Den kapitalistiska logiken, med sin kult av obegränsad tillväxt och vinst, sätter vinsten framför allt annat: från det individuella livet till vår kollektiva säkerhet. I en sådan värld kommer Ukraina inte att ha någon framtid om denna dynamik inte bryts. Men för att vara tydlig: i en sådan värld kommer ingen att ha någon framtid.
En del av debatten i väst, särskilt men inte uteslutande på vänsterkanten, har handlat om pacifism å ena sidan och den fara som högerextrema – eller till och med nynazistiska – krafter i Ukraina utgör å den andra. Vad är din syn på detta?
Föreställ dig att du tittar ut genom fönstret och ser någon bli attackerad, slagen och våldtagen av en angripare. Denna person ser dig och ropar på din hjälp. Du har de verktyg som behövs för självförsvar, men du väljer att inte göra någonting och lämnar personen att dö. När det gäller en enskild person är det uppenbart att underlåtenhet att ingripa är liktydigt med att uppmuntra brottet och förvärra dess konsekvenser. Om vittnet försöker rättfärdiga sin passivitet genom att hänvisa till sin pacifism och motstånd mot alla former av våld, skulle argumentet uppfattas som otillbörligt eller till och med absurt.
Även om de undgår straffrättsligt ansvar anses en sådan attityd i allmänhet vara djupt omoralisk. Därför frågar jag mig: varför blir samma attityd plötsligt acceptabel när situationen övergår från att handla om ett angrepp på en individ till att handla om ett angrepp på ett samhälle? Som genom ett mirakel omvandlas vägran att ingripa till pacifism och framstår som en legitim moralisk ståndpunkt.
Verkligheten är att brist på stöd till offren uppmuntrar angriparna. Detta är uppenbart när det gäller personliga relationer, inom familjer, på arbetsplatsen eller i något annat socialt sammanhang. Men det är också sant inom internationell politik. Om man överger offren för militär aggression signalerar man till alla psykopater i maktposition att det nu står dem fritt att lösa sina legitimitetsproblem med krig.
Den straffrihet som medges dem som förespråkar den starkes rätt på den internationella arenan ger oundvikligen näring åt krafter som försvarar samma principer på hemmaplan. Krafter som Alternative für Deutschland (AfD) i Tyskland, Rassemblement National i Frankrike, Donald Trump i USA och Vladimir Putin i Ryssland delar alla samma kult av rå styrka – med andra ord fascism. I slutändan kommer varje aggression om den normaliseras, även om den äger rum på avstånd, att få konsekvenser som förr eller senare kommer att påverka oss alla.
Argumentet att förekomsten av en extremhöger i Ukraina rättfärdigar en vägran att sända vapen bygger på ett ganska uppenbart logiskt fel. Att vägra att hjälpa ett folk under denna förevändning är detsamma som att straffa ett helt samhälle för en verklighet som finns överallt. Ja, det finns högerextrema grupper i Ukraina, precis som i många andra länder. I valen som föregick 2022 fick dessa grupper endast minimalt med röster och lyckades inte vinna några platser. Det finns högerextrema rörelser i Frankrike och Tyskland som är oändligt mycket mer inflytelserika än i Ukraina, men ändå skulle ingen ifrågasätta deras rätt till självförsvar i händelse av ett angrepp. Är inte denna inställning snarare ett uttryck för den västerländska fantasin om ett reaktionärt och efterblivet ”Öst”, som lever kvar även när samhällena i Väst själva leder utveckligen mot en fascism som vänstern i dessa länder framstår som helt maktlös inför?
Detta argument är desto mer hycklande med tanke på att många av dessa vänsterröster inte tvekar att stödja motståndsrörelser som inkluderar aktörer som är än mer problematiska. Varför kräva en renhet av Ukraina som inget annat samhälle behöver visa upp när det tvingas att försvara sig?
Vad som är obestridligt är att kriget, som har pågått i mer än tio år, redan har bidragit till att stärka och banalisera nationalistiska symboler och diskurser som tidigare var marginella. Krig gör inte något samhälle bättre. Förhållandet mellan vapenleveranserna och stärkandet av extremhögern i Ukraina är dock omvänt proportionellt.
De vapen som skickas till Ukraina används först och främst för att försvara samhället som helhet mot en invasionsarmé. Ukrainas seger garanterar själva existensen av en stat där medborgarna fritt och demokratiskt kan välja sin framtid. Omvänt finns det inget som stärker högerextrema rörelser eller terroristorganisationer mer än en militär ockupation och det systematiska förtryck som följer med den.
Om Ukraina skulle få fred på Rysslands villkor – en gravarnas fred – är det faktiskt mer än troligt att de radikala grupperna, som kommer att dra nytta av frustrationen och känslan av orättvisa, snabbt skulle stärkas på de moderatas bekostnad.
Språkens roll (ukrainska och ryska) är mycket viktig för att förstå de (ofta konstlade) debatterna och argumenten. Kan du hjälpa oss med ett perspektiv på detta?
Det är klargörande att placera denna fråga i sitt historiska sammanhang. Sedan 1800-talet har den ryska staten försökt marginalisera det ukrainska språket genom att framställa det som en underlägsen variant av ryska. Den ryska eliten fruktade att ett erkännande av ett eget ukrainskt språk skulle hota enigheten i den nationalstat som de byggde upp. Under Sovjetunionen påbjöds ryskan som det enda legitima språket för modernitet och framsteg. Efter Ukrainas självständighet [1991] kvarstod denna språkliga hierarki.
Fram till 2014 såg man i storstäderna ner på dem som talade ukrainska, medan ryska fortfarande var förknippat med prestige. Så för ukrainarna är främjandet av ukrainska i det offentliga rummet i grund och botten inte en attack mot rysktalande, utan ett försök att rätta till århundraden av marginalisering. Att se detta som ett bevis på aggressiv nationalism är att bortse från det (post-)imperialistiska sammanhang som ligger till grund för denna utveckling. Detta är en kontext som ofta är osynlig för dem som tillhör nationer med en imperialistisk historia men inte kulturellt förtryckta grupper.
Så språkfrågan används som ett vapen?
Ja, det som är viktigt att inse är hur Ryssland har använt språkfrågan för att legitimera sin aggression mot Ukraina. År 2014, när Krim annekterades och kriget i Donbass inleddes, motiverade Kreml sitt agerande med att man ville skydda den rysktalande befolkningen, som påstods vara offer för ett ”språkligt folkmord”. Medan de ukrainska och ryska språken brukade samexistera tämligen fredligt i vardagen har denna användning av språkfrågan som ett vapen för politisk manipulation fördjupat motsättningarna.
Det är viktigt att betona att om man talar ryska i Ukraina betyder det inte att man är pro-rysk eller pro-Kreml. Vi bör undvika att blint anamma den berättelse som den ryska propagandan förmedlar, som gör allt den kan för att på alla möjliga sätt legitimera angreppen på demokratiska grannländers suveränitet.
Det var först i och med den ryska aggressionen 2014 som den ukrainska staten övergav status quo där man i stort sett undvikit inblandning i språkliga frågor. 2018 antog parlamentet en lag som kräver att ukrainska används i de flesta sammanhang av det offentliga livet, vilket innebär att statstjänstemän och offentligt anställda måste kunna språket och använda det i sin kommunikation. Ukrainska blev också obligatoriskt i skolorna. Detta medförde inte nödvändigtvis radikala förändringar: många människor använde både ukrainska och ryska i sitt dagliga liv, för att inte tala om dem som talade en blandning av båda språken. Verkligheten i Ukraina präglas av att vara språklig porös.
Kriget och de grymheter som ryssarna begått har lett till att många ukrainare numera bara talar ukrainska och ser med misstänksamhet på dem som fortsätter att tala ”ockupantens språk”. Det är inte ovanligt att rysktalande överlevande från bombningarna anklagas för bristande patriotism av ukrainsktalande invånare i städer långt ifrån fronten. Det radikala avståndstagandet från det ryska språket, som inte var ett problem 2014, men som Putin använde för att legitimera militär aggression, har tio år senare blivit en självuppfyllande profetia.
Problemet för de rysktalande i Ukraina är att den stat som påstår sig skydda deras språk använder det för att sprida narrativ som förnekar Ukrainas rätt att existera. För närvarande har de rysktalande ingen talesperson som kan uttrycka deras erfarenheter utan att utnyttja dem för politiska syften. Om Ryssland inte utnyttjade språk och kultur som verktyg för expansion, och om närvaron av en rysktalande befolkning inte användes för att rättfärdiga politisk dominans och påföljande militär invasion, skulle samexistensen av dessa språk sannolikt inte innebära några större problem.
Samtidigt är Ukrainas självutnämnda intellektuella elit väldigt tillbakablickande och uppriktigt sagt löjeväckande när den försöker konstruera en nationell identitet i enlighet med 1800-talets normer. I själva verket är det omöjligt att få dagens ukrainska befolkning att passa in i något av de bakåtsträvande ramverk som erbjuds dem – den ukrainska etnolingvistiska nationalismen å ena sidan och den ryska imperialistiska nationalismen å den andra.
Före 2022 fanns det fortfarande en möjlighet att bygga en alternativ ryskspråkig kultur i Ukraina, en kultur som inte var infekterad av den ryska imperialistiska föreställningsvärlden och som inte var beroende av den ryska statens politiska prioriteringar. Invasionen har gjort detta projekt helt omöjligt. Putin borde förmodligen vara nöjd med detta: hans största rädsla är inte att Ukraina skall klippa alla band med ryssarna, utan snarare att Ukraina skall dela det ryska språket och samtidigt utveckla ett solitt demokratiskt politiskt system och därigenom smitta ryssarna med frihetens virus.
Europeiska unionen uppfattas ofta som i bästa fall ”omodern”, om inte ”nyliberal” och ”odemokratisk”, av vänstern och aktivister i Västeuropa. I Östeuropa däremot, oavsett om det gäller Moldavien, Rumänien, Ukraina eller Georgien, mobiliserar medborgarna bakom idén… Vad beror denna skillnad på? Vad representerar EU på den östra delen av kontinenten? Och i synnerhet i Ukraina?
Betraktat från insidan kan EU ses som ett projekt där marknadslogiken går före social rättvisa, där besluten ofta fattas bakom stängda dörrar och där intressena för ekonomiska stormakter som Tyskland prioriteras. I det sammanhanget är det inte förvånande att en del ser EU som ett hinder som man kan kasta åt sidan.
Men för europeiska länder utanför EU, och i synnerhet för Ukraina, representerar EU något annat. Framför allt representerar ”Europa” en strävan, idén om en framtid där rättsstatsprincipen, individuella friheter och en viss nivå av välstånd råder. Vad som är mindre uppenbart för västeuropéerna är att EU här representerar ett alternativ till en auktoritär och förtryckande modell, en modell som Ryssland med våld påtvingar sina grannar.
För EU-medborgarna är EU alltså först och främst ett ekonomiskt projekt. Men för dem som inte är EU-medborgare är EU framför allt ett kulturellt och civilisatoriskt projekt. Vare sig de beundrar eller hatar EU, betraktar dess anhängare och motståndare utanför unionen EU som en i första hand politisk kraft. Ryssland är dessutom tydligt i detta avseende – åtminstone sedan 2013 har man behandlat EU inte som en ekonomisk konkurrent, utan som en geopolitisk och ideologisk rival.
Denna dimension blev ännu tydligare 2014, då ukrainarna bokstavligen gav sina liv för att försvara sitt lands ”europeiska” framtid. Det var en handling som många européer betraktade med oförståelse, till och med nedlåtenhet eller medlidande. Men för dessa demonstranter var ”Europa” inte ett ekonomiskt område, utan en symbol för värdighet och frihet.
Européerna anstränger sig för att inse att det faktiskt finns substans bakom idén om ett politiskt enat Europa, eftersom den verkar ha misskrediterats av den nyliberala politiken. Men som alla projekt som föds ur moderniteten bär Europeiska unionen på motsägelsefulla tendenser. För att tala med filosofen och ekonomen Cornelius Castoriadis bär Europeiska unionen inom sig både den obegränsade expansionen av rationellt världsherravälde, som tar sig uttryck i nyliberalism, och en potential för autonomi och politisk öppenhet, som tar sig uttryck i form av demokrati.
Vilken trend kommer att segra? Det beror på vilka politiska krafter som satsar på detta projekt. Men ett som är säkert är att om man överger idén om ett politiskt enat Europa, samtidigt som man på ett legitimt sätt bekämpar EU:s nyliberala politik, vore det att kasta ut barnet med badvattnet. Medan Europa invaggades i illusionen om en postnationell fred, om ett välstånd byggt på ryska kolväten och kinesiska varor, byggde eliterna i dessa länder upp arméer, resurser och framför allt förbittring. Och denna förbittring riktar sig just mot Europas demokratiska föreställningsvärld, inte mot dess ekonomiska liberalism.
Det kan tyckas paradoxalt…
Paradoxen är sorgligt nog logisk – det europeiska projektets demokratiska potential framstår som mer uppenbar från utifrån. Det är lite som med vacciner – ju mer effektiva de är, desto mer svartmålas de. I ett land som precis har infört vaccinationer, där barn dör av polio i stor skala, skulle en antivaccinationsrörelse framstå som absurd. På samma sätt framstår européer som lättvindigt överger tanken på europeisk enighet som naiva i ögonen på dem som står inför en armé som är fast besluten att förstöra den.
Med detta sagt låter sig de ukrainska vänsteraktivisterna inte luras av den ekonomiska verkligheten i Europa. De har till exempel noga observerat det som hänt i Grekland. Men ni måste förstå: Ukraina är redan ett mycket nyliberalt land, med rovgiriga eliter och osäker arbetslagstiftning. Inom vissa sektorer skulle EU-lagstiftningen i stort sett kunna avveckla det som återstår av det sociala skyddet. Men inom andra områden skulle den kunna medföra standarder och regleringar som inte existerar under den otyglade kapitalismen. Så det finns inga enkla svar.
Men för de allra flesta ukrainare är detaljerna inte så viktiga. ”Europa” representerar ett löfte om rättvisa, demokrati och frigörelse. Inför den ryska ockupationens avgrund klamrar sig ukrainarna – liksom georgierna – fast vid den enda alternativa politiska enhet som existerar på kontinenten.