Fredagen den tredje maj 1968 stod jag gömd bakom ett buskage vid riksväg 21 utanför Tyringe i norra Skåne. Jag förnam en svag doft av liljekonvalj. Fåglarna kvittrade vårkaxigt i träden medan jag nervöst spanade i riktning mot Hässleholm efter en ljusblå Amazon.
Krönika|Gay Glans
Innan jag började arbetet vid slipmaskinen den här morgonen hade jag gömt en plastkasse med ombyte under buskaget: ett par rena byxor, en skjorta och ett par gympaskor. Vädret skulle bli fint, det hade SMHI lovat.
Efter en timmes arbete vid slipmaskinen sökte jag upp fabrikschefen. Smågnällande, med ena handen tryckt mot buken, sa jag att jag har fått så jäkelens ont här.
Min chef granskade mig utan att säga något.
—Jag vet inte vad det är, sa jag, men det gör förbenat ont.
— Cykla du hem till mamma och kom tillbaka när du känner dig bra. På måndag får vi hoppas. Du har ju en del lampetter kvar, sa han med sin myndiga stämma.
— Jo, svarade jag.
Men jag cyklade inte hem till mamma. I stället begav jag mig till mötesplatsen, som jag hade kommit överens om med mina SSU-kompisar från Hässleholm. Att det inte var ofarligt att så grovt missbruka min chefs förtroende insåg jag. Men jag styrkte mitt samvete med att jag inte sjukanmälde mig till Försäkringskassan. Och framför allt, det vi planerade att göra den här dagen var viktigare än arbetet vid slipmaskinen.
Tillsammans med SSU-vännerna var jag på väg till överklass idyllen Båstad, på den skånska västkusten. Vi skulle demonstrera mot den vita sportens umgänge med apartheidstaten Rhodesia.
Vi var flera hundra ungdomar, de flesta studenter från Uppsala, Stockholm, Göteborg och Lund. I jämförelse med de världsvana ungdomarna kände jag mig obetydlig, med uselt självförtroende, som den 17 årige arbetarpojke jag var, med bedrövliga betyg från grundskolan.
Genom civilt motstånd lyckades vi, efter sammandrabbningar med polisen, stoppa matchen. Vi visade vårt aktiva stöd till de förtryckta i Rhodesia.
Själv var jag chockad – både av polisens brutalitet och mitt eget agerande. Jag kastade grus i ansiktet på polisen som slog på demonstranter med batong.
Fyrtioett år senare, år 2009, var det dags igen – den här gången i Malmö. Sammanlagt sex tusen personer demonstrerade mot apartheidstaten Israels blockad av Gaza, mot Israels brott mot de mänskliga rättigheterna.
Nu var det inte framför allt unga svenska studenter som demonstrerade. I stället var majoriteten ungdomar, män och kvinnor i alla åldrar – de flesta med nära anknytning till Gaza. Uppfyllda av en förtvivlan och beslutsamhet som bara den kan känna som lever i ett kroniskt tillstånd av skräck för att få ett fruktansvärt besked från Gaza.
När de Autonoma kastade sten på polisen, möttes de av motstånd – inte bara från polisen utan också från demonstranterna själva: Om ni älskar Palestina, sluta slåss med polisen.
Ytterligare sexton år senare, 2025, är situationen i Gaza än mer förtvivlad. Demonstrationerna avlöser varandra, medan västvärldens regeringar vägrar vidta hårda åtgärder mot Israel. Den svenska regeringen ser på medan svensk vapenindustri förser apartheidstaten Israel med dödliga vapen.
I skrivande stund har världsopinionen ännu inte lyckats stoppa Israels folkmord – så som vi lyckades stoppa matchen i Båstad i maj 1968.
Måndagen efter demonstrationen i Båstad cyklade jag som vanligt till mitt arbete på armaturfabriken sedan nästan ett år tillbaka. Den här gången var jag inte bara missmodig inför tristessen som väntade mig vid slipmaskinen. Jag var framför allt orolig – hade min chef förstått?
Uppmärksamheten i media efter fredagens kravaller i Båstad var enorm. Vi demonstranter var rötägg, avskum som borde förpassas ur riket. Ett par veckor senare skakade majrevolten i Frankrike om borgerskapet, inte bara i Frankrike utan i hela Europa.
Efter en dryg timmes arbete vid slipmaskinen skar en intensiv röst genom fabriksdånet:
— Glans! Till chefen! Nu!