”Jag vill börja med att tacka för stödet, det gör att jag fortfarande kan andas och att jag orkar gå vidare! Men jag vill också passa på att lyfta upp att det här handlar inte om mig. Vi ser gång på gång att fokus läggs på Palestinarörelsen, inte för att lyfta att det finns en stor rörelse som aktivt arbetar för att stoppa folkmordet på det palestinska folket utan för att fokus läggs på att hitta möjligheter att splittra och försvaga rörelsen. Men de glömmer bort ekvationen att vi har gått på gator och torg under ett och ett halvt år, under snöstorm som sol. Vi splittras inte! Inget stoppar oss!!”
Internationalen publicerar det bejublade tal som Lorena Delgado höll i Malmö igår.
Opinion|Lorena Delgado Varas
Hade de verkligen velat stoppa folkmordet i första hand så hade de stått här idag, eller på något sätt stöttat rörelsen att växa och blivit en del av den solidariska kollektivet som det här är. Vänner vi står här idag, inte som representanter för något särskilt parti utan som människor. Människor med hjärtan som slår i samma takt som de som nu slår i ruinerna i Gaza. Människor som vägrar vara tysta när liv mördas i realtid. Människor som inte längre accepterar att vissa liv värderas mindre än andra. Vad vi bevittnar i Palestina är kontinuiteten av decennier av ockupation, blockad, fördrivning och statssanktionerat våld. Al Nakba, katastrofen, är inte bara historia, den pågår fortfarande. Sedan 1948 har det palestinska folket fördrivits, förnekats, förtryckts och mördats, generation efter generation.
Att förstå dagens folkmord kräver att vi erkänner Al Nakba som början på en pågående kolonial rensning. Men det här drabbar bruna, svarta, muslimska kroppar, och när det drabbar dem så är det skillnad. Den rasismen gör att världens mäktiga kan svara med: Tystnad. Undanflykter. Dubbla måttstockar. Vi har mött rasismen förr, faktiskt varje gång det pågår ett folkmord, som när USA försvarade sin närvaro i Vietnam under täckmanteln av demokrati, medan napalm föll över byar. Skillnaden då var att folket lyckades samla det solidariska kollektivet starkt, över hela världen. Då reste sig en svensk statsminister, Olof Palme, och kallade det för vad det var: ett krig som föraktade människovärdet. Ett krig som förnedrade begreppen fred och demokrati.
Idag måste vi göra samma sak. Vi måste säga: det som sker i Palestina är inte försvar, det är förtryck. Det är systematisk förnedring, apartheid och etnisk rensning. Det är ett folkmord! Det handlar om makt. Kolonial makt, som i generationer försökt kuva ett folk, ta deras mark, deras röster, deras framtid. Och vad hör vi från EU? Från Sverige? Från regeringar som kallar sig civiliserade? Trots att Israel gått så långt att det till och med attackerar Ship to Gaza på internationellt vatten? Vi hör: ”Israel har rätt att försvara sig”. Men vem försvarar det palestinska barnet som sover under drönarnas och bombernas skugga? Vem försvarar modern som förlorar alla sina barn på en natt? Eller pappan som måste gräva fram sin familj med sina bara händer? Vem försvarar det palestinska folket som varje dag måste bevisa sin mänsklighet?
Det gör vi, vi på gator och torg, vi försvarar det palestinska folket! Malcolm X sa det: “Du går inte till förövaren för rättvisa. Du tar förövaren till rätten”. Och vi säger det idag, den rätten är vår. Domstolen är vårt gemensamma moraliska ansvar. Det är folkrätten. Det är vårt civilsamhälle. Vårt rop från gatan, från skolor, universitet, från arbetsplatser, från parlament. Vi måste sluta vänta på att andra ska agera. För när de tiger, har vi skyldighet att tala. Det handlar om att kräva att internationell rätt gäller alla – inte bara när det är bekvämt. Palestinska barn förtjänar att leva. Precis som våra barn, det palestinska folket förtjänar att leva precis som du och jag. Så vi säger: inte mer tystnad. Inte mer försiktighet när oskyldiga dör. Inte fler krav på att offret måste vara artigt för att förtjäna empati.
Här ibland oss har vi folk som har förlorat nära och kära i det här. Och här i Sverige så är vi nästan två miljoner som flytt krig och diktaturer för att komma till frihet. Vi vet, lär av oss. Om vi tiger nu, är vi medskyldiga. Om vi pratar i kod, i neutralitet, då förlorar vi rätten att kalla oss för människorättskämpar. Vi kräver: Ett omedelbart slut på bombningarna och blockaden av Gaza. Att Stoppa handel och samarbeten med Israel, i synnerhet vapenhandel. Att ockupationen upphör. Att Israel hålls ansvarigt för sina brott. Att palestinier ska få rätten att återvända hem. Och till er som ännu tvekar, som fortfarande väger varje ord på guldvåg medan barn grävs fram ur ruiner: ni som försöker hitta ursäkter för att inte bli del av Palestinarörelsen, hur vill ni bli ihågkomna? Vi vet vilken sida vi står på. Vi står med Palestina. För vår frihet är sammanlänkad. Och när vi försvarar varandra – försvarar vi framtiden. Och vi lovar: Vi kommer inte tiga. Vi kommer inte vika oss. Vi kommer inte sluta förrän Palestina är fritt!
På bilderna: Lorena Delgado i talarstolen, Lorena med Halimo Nuur och bild på demonstranterna i Malmö.