▶Vandelutredningen indikerar riktning
▶Kompromissens tider förbi
▶Organisering underifrån enda vägen
Enligt den legendariska italienska marxisten Antonio Gramsci upprätthålls kapitalismen genom två härskarvarianter: å ena sidan samförstånd via kompromisser och allianser, å andra sidan tvång samt våld. De två härskarvarianterna existerar alltid parallellt, men i kristider, då kapitalisternas kontroll över vardagen krackelerar, riskerar alltid våldet och tvånget att ta överhanden.
Det sägs ofta att Sverige som land – åtminstone tidigare – varit särskilt präglat av den första härskarvarianten, samförstånd. Saltsjöbadsavtalet ingicks 1938 och efter det blev klasskompromisser den styrande elitens basala verktyg. Efterkrigstidens politik karaktäriserades av samspel mellan styrande parter och oppositionella röster. Civilsamhällets engagemang tilläts och uppmuntrades. I sammanträden och utredningsförfaranden kunde oppositionella partier och rörelser göra sina röster hörda, och inte sällan uppnå kompromisser. I utbyte mot det blev civilsamhället och de sociala rörelserna emellertid tvungna att allt som oftast anamma samförståndsanda och ingå uppgörelser bakom relativt stängda dörrar – den svenska modellens främsta kännetecken. Om rörelserna skötte sig och visade på kompromissvilja kunde de belönas med eftergifter och till och med finansieras av statliga medel. Men det var aldrig någon tvekan om vem som egentligen styrde.
Under främst senare tid har vi bevittnat ett skifte – inte bara i den styrande elitens politiska riktning, utan också i själva maktutövningen. Istället för den tidigare samförståndsandan tillämpar den politiska klassen nu ständigt mer auktoritära och repressiva metoder för att utöva sin makt. Det är del av den globala trend som tar sig skilda uttryck beroende av land – från Trumps bärsärkagång i USA till långa fängelsestraff för klimataktivister i Storbritannien. Ett slående svenskt exempel är den Vandelutredning som presenterades i förra veckan.
I debatten har utredningen kanske framför allt setts som ännu ett uttryck av regeringens inhumana migrationspolitik. Men den bör också förstås som ett verktyg för att kväsa oppositionella yttranden och rörelser. På regeringens pressträff fastslogs det att ”beteenden och handlingssätt som samhället i övrigt motverkar även om de inte är straffbelagda” ska kunna vara grund för nekat eller indraget uppehållstillstånd, och i förlängningen utvisning. Till detta hör, enligt utredningens författare, ”yttranden som i ett sammanhang med vissa åtföljande konsekvenser bör kunna ses som ett sådant hot mot säkerheten som kan ha betydelse för att vägra en utlänning rätt att resa in i eller vistas i Sverige”.
Tar man sig bara igenom det krångliga juridiska språkbruket är det inte svårt att förstå vad som här avses. I några av de senaste årens mest betydelsefulla proteströrelser har invandrare fyllt en viktig funktion. Till dessa hör Rojavakommitéernas protester mot Turkiet i samband med Sveriges process för inträde i Nato och den solidaritet med Palestina som exploderat sedan Israel inledde sitt folkmordsliknande krig mot Gaza. Även om det inte uttalas explicit av vare sig ansvariga ministrar eller utredningens författare är det inte svårt att se hur sådana protester och yttranden – som kritiserar Sveriges allierade – skulle kunna utgöra den typ av ”säkerhetshot” som nu görs till grund för utvisning. Konsekvenserna av detta är långtgående: icke-medborgare som bor och vistas i Sverige förvägras rätten att protestera och hotas med utvisning om de uttrycker ”fel” åsikter. I praktiken innebär detta ett stryptag mot några av vår tids viktigaste solidaritetsrörelser och att munkavel sätts på delar av arbetarklassen.
Till allt detta kommer en rad lagförslag som kriminaliserar saker som sociala rörelser tidigare tagit för givna. ”Förolämpning av tjänstemän och offentligt anställda” föreslås ge fängelse; journalister som röjer uppgifter som ”kan skada Sveriges förhållande till någon annan stat eller en mellanfolklig organisation” riskerar åtal; samröre med ”terrorstämplade organisationer” straffbeläggs. Lagens långa arm förlängs, steroidpumpas och riktas mot de vänster-, klimat- och solidaritetsaktivister som regeringen och dess bundsförvanter länge stört sig på. När kristider gör det omöjligt för borgarklassen att skapa kontinuitet och stabilitet i sitt styre tvingas de med andra ord ta till med hårdhandskarna för att neutralisera eventuellt motstånd.
Hur bör vi som vänsterrörelse svara på denna utveckling? Först och främst måste vi inse att det tidigare samförståndet med staten gjort oss beroende. När staten, som nu, väljer tvångets makt står vi helt plötsligt utan självständig finansiering, utan gångbara kontakter med makten, och utan självständiga kanaler för informations- och kunskapsspridning. Som Toivo Jokkala och Per-Anders Svärd argumenterar i Rörelsesocialism (2024) är det därför av största vikt att vi bygger upp medier, finansieringsvägar, och massorganisationer som inte kan stängas av med ett pennstreck. Mot statens styrka – dess våldskapacitet – måste vi ställa våra egna styrkor: vår förankring på arbetsplatserna, i bostadsområden och rörelserna, vårt engagemang för vanligt folks intressen, och vår vilja till en annan alternativ framtid. Det kräver oberoende – från en stat som när som helst kan förvandlas från förhandlingspart till krigsmaskin!