Vi reser mot helgfirande. När vi rullar ner från småländska höglandet i kvällningen glittrar småstaden i dalen framför oss som något ur en av de amerikanska julfilmerna. Gamla vackra hus med spetsgavlar, julgranar, mitt i allt ett stort Coop. Uppe på sin höjd vakar det belysta kyrktornet över oss. Några mil senare är det redan natt och vägen går igenom det som för fyrtio år sedan var ett industrisamhälle. Nu är glasbruket, sågverket och antenntillverkningen borta sedan länge. På ena sidan av det som var huvudgatan då och är genomfartsväg nu strålar villors upplysta rutor och blinkande dekorationer. På andra sidan gapar en hyreslängas tomma svarta fönster.
Kulturessä|Bodil Carlsson
Invånarantalet i den byn har fallit från 838 till 600; runt 70 av dem har heltidsjobb och hushållens genomsnittliga årsinkomst är 225 000, så livsmedelsbutiken slog igen. SD fick 38,6% av rösterna i riksdagsvalet. I den pittoreska lilla staden med kyrktornet minskade antalet människor under samma tid med en tredjedel, största åldersgruppen nu är nära eller över pensionsåldern. Medianinkomsten är bland de lägsta i Sverige och 28% av alla som bor där idag har det som den lilla kommunens statistik kallar ”invandrarbakgrund”. SD fick 30%.
Det har skrivits många kommentarer till hur Henrik Jönsson avkläddes sin skräddade framtoning i TV häromsistens. Det är bara att erkänna att jag läste Klenells lustmord i Arbetet med ett stilla fniss (https://arbetet.se/2024/12/13/sa-agde-henrik-jonsson-anders-holmberg-fullstandigt-i-svts-30-minuter/), men ärligt talat: Klenells imitation av en pajas i pastellkostym blir lika lite läst av folket i byn med 70 heltidsjobb som den imitation av finborgerlighet som är Henrik Jönsson själv.
För många år sedan träffade jag en förtvivlad ung tjej i en industristad i en annan del av Sverige. Staden var liten, men industrin som var dess kärna och hjärta var stor. Killarna hade börjat jobba där efter gymnasiets yrkesutbildningar – deras pappor fick börja efter grundskolan. Utslitna eller bara för gamla för att orka med tempot och riskerna fick gamlingarna avsluta sina år med såna jobb som att städa omklädningsrummen och sätta upp julgranar framför ledningens villor; men de hade lönen kvar, ett morrande fack bakom ryggen och söner som tog deras plats. Nu var förändringen redan igång: företaget gjorde sig av med sina äldre, drog ner på sin bemanning, pressade hårdare. I två generationer fick män löner som gav dem förstaplats i sina familjer, hus och bil och semesterresor. Tjejernas karriär gick ut på att tidigt haka på en av dem; därefter deltid inom äldreomsorgen.
Gissa hur det gick, när industrijobben började glesna? Tjejerna gick ut gymnasiet med bättre betyg och drog till högskolestäderna med en annan sorts jobb – bekymren över ”tjejskolan” börjar när det inte längre räcker med att vara man och läskunnig för att komma först i kön – och kvar i stan var killar utan den gamla säkra biljetten. På den tiden fanns det redan 8% med invandrarbakgrund i den lilla staden och SD hade börjat visa näsan ovanför vattenbrynet. De var inte med i riksdagsvalet 2002, när det här hände och när S i stan hade 52% och V 11% av alla röster, men fanns gjorde de. De stod på huvudgatan och på torget och skrev insändare i lokaltidningen och talade så vackert om att vi måste ta hand om våra äldre. Den unga tjejen var en vänlig själ och därför blev hon medlem. Det tog henne ett antal interna möten att upptäcka att partikamraternas mesta samtalsämne och tonläge handlade om något helt annat än våra stackars gamla och vid det laget hade hennes familj sagt upp bekantskapen med henne. De var hårdföra socialdemokrater med pappa som förtroendevald i Metall. Ni förstår vilket kap tjejen var för SD? Hård press från båda sidor. Hon flyttade – långt bort. Idag har drygt 22% av människorna i den staden ”invandrarbakgrund” och SD behöver inte finskylta sin framtoning längre. De kan tala klarspråk. I riksdagsvalet 2022 fick de 26%.
En annan sak som började hända under de där åren av nyinflyttning var en nyutflyttning. Små gårdar och enkla hus på vischan köptes upp och renoverades av nytt folk, barn till industrins höga chefer och andra med aktier och pengar. Man mötte dem längs småvägarna på dyra halvblodshästar – inte för att de kunde mycket om hästar, för det kunde de inte, men de kunde tillräckligt om överklasshobbies för att fatta vad de skulle satsa på. De satt i komiskt fläckfria ridkläder i knarrande nya sadlar och tyckte om att peka oss andra åt sidan med sina ridspön: Henrik Jönsson till häst. Varför väckte inte de nykomlingarna organiserade reaktioner? De var få och höll sig för sig själva. De syntes inte.
Det gäller vänstern också. Varför går högerpopulismen fram? Tänk om ett av svaren är att det inte finns en vänster som syns och när den hörs, har den inga bra svar på hur globaliseringens olika former hänger ihop. KDU:s ordförande berättade i SvD nyligen om hur kommunal rösträtt för folk som har bott i tre år i sitt nya hem ”urholkar våra rättigheter” och måste tas bort . Det är ju inte vad högerpopulisterna menar – skälet till kravet är så enkelt som att Järva har större andel S- och V-röster än Östermalm och därför ska Järva inte få rösta – men det är exakt vad de vill få oss att tro: att rättigheter är ett nollsummespel. Om folk inte hör bättre förklaringar, så går snacket hem. De som står och tittar på tomma hyreslängor går att rekrytera och när det är gjort, kan andra behålla sitt glitter.