Stegrad ojämlikhet
Omfattande avsaknad av tydliga vänsteralternativ
Men det finns trots allt vägar framåt
Julen närmar sig med en apokalyptisk underton; ännu en jul i krigets skugga när människor i Ukraina hukar i elavbrottens mörker, när barnen i Gaza svälter och dör. En jul i slutet av det första år då jordens medeltemperatur passerar 1,5-graderssträcket. Reklamen sprakar av julglitter, men en och annan skribent beskriver en skamfylld olustkänsla inför en verklighet som tränger sig på vid julborden.
Glädjen över massprotester som stoppade presidentens kupp i Sydkorea och över regimens fall i Syrien finns. Men den falnar i oron inför framtiden. Någon ställde frågan: Hur kommer det sig att folket i Sydkorea gick ut för att försvara demokratin, medan folk i väst röster på partier som vill försvaga den?
Då är vi framme vid den fråga som kanske bidrar mest till undergångsstämningen i årets december: Trumps valseger i USA. Hur kommer det sig att 70 miljoner väljare röstade på en person vars vallöften kommer att leda till splittring av de arbetande, demokratiska inskränkningar, fortsatta attacker mot aborträtten och en politik som kan leda till handelskrig och global lågkonjunktur? Hur kommer det sig att väljare från Ungern till Argentina, från Italien till Sverige röstar på politiker av liknande snitt?
USA-valet har stötts och blötts. Personlighetens roll, kandidaternas ”tydlighet” och maskulinitetsnormer har lyfts fram. Men tänk om missnöjet har goda skäl. Den globala ojämlikheten har ökat kraftigt de senaste 50 åren. I USA har de ”överrikas” antalet ökat tio gånger om, samtidigt som livslängden för de fattiga börjat minska. Samhällsservicen har brutits ned. Covidkrisen och den därpå följande inflationskrisen har drabbat låginkomsttagare hårt.
Liknande scenarier kan skönjas i många västländer, även i Sverige där matpriserna stigit med 26,7 procent på knappt tre år och lönerna enbart med 10,8 procent under samma tid. Konsekvensen har blivit, som ekonomijournalisten Andreas Cervenka skrev i Aftonbladet 5 december, matfattigdom. Lägg till det höjda elpriser, rekordhöga hyreshöjningar och en bostadspolitik som favoriserat bostadsrätter och gjort hushållen mer skuldsatta och trångbodda.
Skulle det inte vara skäl nog för ett missnöje som för fram andra politiker till makten? Det handlar också om tilltron till att samhället skyddar sina medborgare, en tilltro som aldrig varit hög i USA där den egna plånboken avgjort skyddet. Att mannen som mördade en chef på ett sjukförsäkringsbolag kan mötas av en våg av sympati är ett tecken på vilket ogillande som finns mot det sjukförsäkringssystem som ruinerar hundratusentals USA-medborgare.
Den tidigare höga tilltron i Sverige har urgröpts av nedskärningar, inställda tåg, skolor med glädjebetyg, sjuka som får avslag på sjukpenning och funktionshindrade som lämnas att klara sig själva. Myndigheter som klämmer åt medborgarna men vars chefer gynnar sina vänner. Offentliga arbetsgivare som vägrat ge strejkande sjuksköterskor en kvart kortare arbetstid i veckan och säger upp tusentals anställda i vården. Samma arbetsgivare som inför ett journalsystem som i ett slag raserar arbetsvillkoren för tiotusentals anställda – givetvis, som alltid, utan att ha efterfrågat personalens erfarenheter när systemet utvecklas.
Vi tar skada även av de enkla lösningarnas politik, att stöta ut dem som inte hör hemma i gemenskapen. Strängare straff och utvisning av invandrare kommer inte att rädda oss om politiken leder till ökad splittring av samhället. Inskränkningar i demokratiska fri- och rättigheter kommer inte att skapa trygghet. Vi tar skada av att leva i en värld där den starkes rätt råder. När de styrande ställer upp på krigshetsen ökar inte vår trygghet av uppmaningar i brevlådan om att spara vatten i dunkar ifall kriget kommer.
Men varför kanaliseras missnöjet inte till vänstern utan till extremhögern? Nya folkfrontens framgångar i de franska valen är ett positivt undantag. Frontens tydliga plattform med kravet att upphäva pensionsreformen och Det okuvliga Frankrikes gräsrotskampanj är exempel för vänstern i andra länder. Men det går inte att slå sig till ro. I tidskriften International Viewpoint påpekar Patrick Le Moal, medlem i NPA, Nya antikapitalistiska partiet, att Le Pens Nationella samling i varje val stärkt sitt röstetal. Le Moal menar att vänstern har misslyckats – den är inte längre närvarande i de arbetandes dagliga liv och detta liv har förändrats. Samhällsväven löses upp när facken försvagas, när arbetslivet individualiseras eller, som i Sverige, när stödet till studieförbundet skärs ned. Le Moal menar att vänsterkrafter måste återuppbygga sin styrka genom att utgå från människors behov och samla en bred enhet med basen i det dagliga livet.
I Sverige har Socialdemokraterna förstört sina möjligheter att samla motstånd genom att acceptera det borgerliga balansmålet – det vill säga fortsatt utsvältning av välfärden – och genom att ge korruptionen ett ansikte i det egna partilotteriet. Vänsterpartiet tycks förlora möjligheten i sin iver att bli en resonabel regeringsmedlem.
Vänsterkrafter måste återigen fokusera på befolkningsmajoritetens grundläggande behov när det gäller materiella villkor, samhällsservice, rättssäkerhet, fred och ett anständigt liv och driva klara och enkla krav i människors dagliga nätverk. Det är inte en julgåva som någon kommer att ge oss eller ett nyårslöfte någon kommer att hålla. Vi kan göra det tillsammans varje dag i dagliga diskussioner och breda konkreta kampanjer.