”Vi visste att det skulle bli svårt. Vi visste att vi kanske aldrig skulle nå Rafah. Men vår styrka låg inte i vår geografiska position, den låg i vår gemensamma övertygelse. För varje gång vi blir stoppade, reser sig tusen andra. Vi ger oss inte. Vi är beslutsamma. Och vi är många.”
Så skriver aktivister från Sverige som deltog i March to Gaza i ett upprop som Internationalen publicerar.
Fokus|Aktivister från Sverige i Global March to Gaza
Vi är medlemmar i en delegation från Sverige som nyligen återvänt hem efter att ha varit en del i den internationella marschen till Gaza. Global March to Gaza är en civil, fredlig handling som samlade människor från hela världen. Marschen ägde rum i samband med flera andra globala initiativ såsom Freedom Flotilla och Sumud-konvojen och tanken var att sammanstråla. Vårt syfte var enkelt men djupt, att agera när världens regeringar sviker, att med vår närvaro höja våra röster medan tystnaden dödar.
”Non violence is a beautiful form of political theater when you have an audience”
Arundhati Roy.
Närvaro och synlighet är det enda vi har i våra händer. Vi tillsammans med tusentals valde att lämna våra hektiska liv under en dryg vecka för att i tusental närvara och protestera, att göra det tydligt att det nu får vara nog. Tusentals människor valde att eskalera, solidariteten från över 60 länder önskade mening åt den vrede vi har gemensamt. Vi valde aktion istället för uppgivenhet, en känsla som vi spridda över jorden efter snart två år av veckovisa demonstrationer, artiklar och otaliga försök att väcka våra samhällen, kändes nära.
March to Gaza (MTG) är en rörelse av människor som vill ta ett ytterligare steg i att synliggöra barbariet: men den här gången ett faktiskt steg närmare Palestina, Palestina med sitt Gaza som nu är världens huvudpulsåder. Gaza slår i en oregelbunden och döende rytm som varje minut förblöder än mer. Vi ville marschera mot och för Gaza och tillsammans med tusentals kamrater stoppa detta massmord som pågått sedan 7 oktober.
Vi var inga hjältar, vårt mål var inte att agera som räddare, och vi visste att uppgiften nästintill var omöjlig. Under förberedelsemötena varnades vi för att MTG var en högriskaktion, på grund av de egyptiska militärernas order att skydda gränsen, på grund av förhållandena i Sinaiöknen och på grund av den okontrollerade våldsutövningen från sionisterna. Men för oss – och för tusentals andra – blev att stanna kvar hemma långt svårare än att ansluta.
Målet var att korsa öknen från Al-Arish till Rafah – ett försök att tvinga fram en öppning av Rafah-gränsen – för att släppa in den mest grundläggande humanitära hjälpen. De flesta av oss tog oss till den andra checkpointen (precis intill staden Ismailia) i Egypten innan vi av egyptisk ordningsmakt skickades tillbaka till Kairo. En del av delegationen mötte våld från statsfinansierade huliganer. Många fick sina pass konfiskerade, en del blev deporterade och senare blev många av oss förhörda av den egyptiska säkerhetspolisen på våra hotell. Under flera dagar placerades poliser och deras bilar utanför våra hotellentréer och säkerhetspolis flyttade in i rummen intill våra. Trots vår fredliga avsikt möttes vi av repressiv övervakning och maktutövning. Det säger något, inte om oss, utan om dem som fruktar solidaritet.
Vår marsch var inte enbart riktad mot Israel, utan mot hela den internationella ordningen som möjliggör dess folkmordspolitik. Egypten visade med all tydlighet att dess regering är en del av denna maktapparat, en som hellre skyddar blockaden än bryter den, en som hellre tystar motståndet mot folkmordet än att vara del av den.
Vår kritik riktas inte mot det egyptiska folket, som i sina hjärtan står med Palestina. Och det kommer vi aldrig glömma… Det är diktaturerna, makteliterna, som fruktar vårt motstånd. Och det kommer vi aldrig att förlåta…
Vi visste att det skulle bli svårt. Vi visste att vi kanske aldrig skulle nå Rafah. Men vår styrka låg inte i vår geografiska position, den låg i vår gemensamma övertygelse. För varje gång vi blir stoppade, reser sig tusen andra. Vi ger oss inte. Vi är beslutsamma. Och vi är många.
“Det här är inte provokation. Det är överlevnad. Det är rättvisa. Det är mänsklighet.”
Ndaba Mandela
Vi valde att delta för att Gaza bombas, svälter och isoleras. Vi valde att synliggöra att barn dör medan världens ledare förhandlar genom tystnad. Vi valde att sammansluta med tusentals andra för att världen aldrig får vänja sig vid folkmord som ett bakgrundsbrus.
Detta är inte symbolik, det är handling. När statsmakter ignorerar eller till och med är medskyldiga, måste folket resa sig. Vår marsch blev inte en fysisk brytning av blockaden, men den bröt den moraliska tystnaden. Den visade att solidaritet inte kan deporteras.
Vi kräver:
-Ett omedelbart stopp på bombningarna av Gaza
-En fullständig och permanent öppning av gränsen till Rafah
-Fritt humanitärt tillträde
-Ett slut på ockupation och kolonisering
-En global plan för återuppbyggnad
-Palestinska folkets rätt till självbestämmande
Vi återvände till Sverige, vi lämnade inte kampen. För varje steg vi tog, bar vi Palestinas rop, ett rop från mänskligheten. Tillsammans med tusentals andra fortsätter vår marsch, på gator och torg runt om i hela världen. Vi fortsätter att marschera till Palestina är ett fritt Palestina.
Maria Sundström, Stockholm
Maryam Al-Azawi, Norrköping
Sunera Sadicali, Borås
Lorena Delgado Varas, Stockholm
Anna Donnellan, Göteborg
Hoda Faraj , Göteborg
Mirjam Borenstein, Uppsala
Amira Nebti, Göteborg
Linnea Eriksson, Göteborg
Irana Wilson, Eskilstuna
Dima Sarsour, Uppsala
Paula Dahlberg, Vittaryd
Tara Sabah Malmö/Göteborg
Bachar Garar, Stockholm
Hiba Qutbuddin Habib, Stockholm
Tatjana Radlovacki, Lund
Rewa Abourass, Uppsala
Christine Falk Södertälje
Alexandra Grönberg, Lund
Khaled Alnajjar, Växjö
Mahmoud Almadhoun , Stockholm
Andrea Stadra, Stockholm
Anna Fransson, Östersund
Zeinab Al-Mudafar, Malmö
Maria Artemieva, Stockholm
Sara Skogsmark, Stockholm