Oljevinster har fyllt världens största pensionsfond, den norska Oljefonden, med 20 biljoner norska kronor. Då är väl Norge laddad för klimatomställning? Men icke. Det händer inte. Snarare tvärtom: Norge håller krampaktigt fast vid oljan. De säger att de ska klara klimatet – men tvärtom försämras det ytterligare.
Larsolov Olsson har läst Lisa Röstlunds ”Norgeparadoxen”.
Kultur|Larsolov Olsson
Norge är ett litet land men en stor och aggressiv oljeekonomi. Att oljeförespråkarna dominerar framgår av Lisa Röstlunds bok Norgeparadoxen. Den skärskådar det rika oljelandets relation till klimathotet. Industri, politiker och lobbyister lever gott i oljesmeten. Inte bara deras bankkonton frodas. Malligt säger de att de gör gott för hela världen. Men det är inte sant. Det kan bära emot att peka ut ett helt land så här, alla är inte medskyldiga. Men många är det, främst förstås makthavarna.
Fossilindustrins klimatbelastning – både hemma och borta – förklaras bort med genomskinliga undanflykter. Till och med att oljeexporten är en fördel för klimatet. De säger att oljetillverkningen är miljöanpassad och blundar för att oljan bränns upp.
Norge, med hälften så stor befolkning, släpper ut ungefär lika mycket klimatgaser som Sverige, ca. 45 miljoner ton. Än värre: deras olje- och gasexport orsakar 560 miljoner ton koloxid per år. Det är 10 gånger mer än den svenska exportens klimatpåverkan. Det är 12 gånger mer än Norges inhemska utsläpp.
Lisa Röstlunds genomgång av sju norska lösningar på klimathotet är deprimerande. De sju: koldioxidinfångning, ”grön” laxindustri, trädplantering i Afrika, skogsbruk, vindkraftpark på urfolkens betesmark, djuphavsbrytning och ”grön” vätgas. Eventuell klimatpotential realiseras inte, utan snarare fastlåsning i ohållbar utveckling. Det åttonde: stoppad oljeutvinning finns inte på kartan.
Tvärtemot att stödja en övergång till förnybar energi ska Oljefonden enbart föröka sitt värde, gärna genom satsningar på aktier i fossilbolag. Fonden har stora innehav i de flesta stora oljebolag, sammanlagt minst 700 miljarder norska kronor. Olyckskorparna hörs inte, när de varnar för att oljepengarna kommer att gå upp i rök vid fossilsagans slut.
Den billiga och rikt flödande oljan gör att Norge inte satsar på vind- och solenergi. Norge är världens 12:e land på fossilenergi. De tjänade 1000 miljarder norska kronor på oljeboomen efter embargot mot Ryssland. Det är betydligt mer än det norska stödet till Ukraina.
Norska oljeintressen, som Equinor, f.d. Statoil, finns på flera håll i världen och bangar inte för utvinning av olja under svåra miljöomständigheter. Det ökar satsningar på olja och drar ner den redan blygsamma utbyggnaden av förnybar energi och även försöken med koldioxidinfångning. Oljeministern hejar på.
Självklart har de flesta i Norge snappat upp hur det står till med klimatet, men de slår ifrån sig och försöker tänka på annat. De lever som om de inte visste eller som om problemen inte finns. Så funkar det när så många är oljeberoende i ett samhälle. Detsamma gäller skogen med anknytning till klimathotet och biologisk mångfald.
Författaren anknyter till sin tidigare bok och finner att samma skogsskövlingsraseri finns i Norge som i Sverige. En miljardär avverkade gammelskog trots en annars ymnig statlig ersättning och trots att hans palats hamnade mitt på ett kalhygge. Därmed försvagade han en unik artrikedom. Den hade ideellt aktiva naturvänner kartlagt, miljardärens egentliga måltavla.
Lisa Röstlund lyckas trots allt hitta några som är emot oljevurmen. Dessa är dock få och utan genomarbetat alternativ till fortsatt fossilekonomi. De stora politiska aktörerna och organisationerna ställer helhjärtat upp på fossilsamhället. Där som här sker är ett vilt exploaterande privatägarskap av naturens rikedomar.
Bland mycket fakta och många röster ger författaren sin egen subjektiva upplevelse av Norgeparadoxen. Framställningen kommer därmed nära läsaren. Mycket känns igen från Sverige – hur makthavare tänker och agerar. Denna enbart – hopplösa – individuella upplevelse gör saknaden av ett effektivt kollektivt motstånd tydligt.
Bokrecension: Lisa Röstlund, Norgeparadoxen, Bokförlaget Forum, 2025.