▶ Hyckleri och fjäsk i Alaska
▶ Militära rustningar ond cirkel
▶ Fredskamp enda säkerhetsgarantin
Ledare|Vecka 34
Pursuing Peace – strävande efter fred. Devisen mot den blå fonden i Alaska bakom krigsförbrytaren Putin och Israels medbrottsling Trump var inte bara lögnaktig, hycklande och patetisk. Den symboliserade också vår tid där orwellskt nyspråk, demagogi och fjäsk utgör världspolitikens grundackord. Med hundratusentals döda, sårade, amputerade, hemlösa, kidnappade och försvunna i Ukraina, med tiotusentals massakrerade civila, barn, mödrar och familjer fördrivna och svältplågade i Gaza, för att inte nämna andra katastrofplatser – från Syrien och Libanon till Sudan – stinker fredsutfästelserna av falskhet.
Och medan europeiska regeringschefer kryper för Trump i Vita Huset understryks vikten av ”hållbar” och ”rättvis” fred när alla med huvudet i behåll inser att en eventuell fred kommer att bli ohållbar, orättvis och på världsmakternas villkor. Utom en och annan liberal ledarsida, eller politiker förstås, som för att två sina händer ännu talar om ”fred på Ukrainas villkor” eller att ”Ryssland måste erkänna sitt nederlag”.
Men hållbara freders tid är förbi. De ”rättsordningar” och den ”regelstyrda världsordning” som följde på andra världskrigets uppgörelser mellan supermakterna Sovjet och USA, Öst- och Västblocket, är på väg att bli historia. FN-systemet och internationell rätt, frihandelsavtal och WTO (Världshandelsorganisationen), klimatforskning och uppgörelser angrips eller överges när mäktiga ekonomiska och politiska intressen utpressar.
Vi befinner oss i ett globalt skede där klimatkris och åderlåtning av jordens ändliga resurser inte längre kan samexistera med kapitalistisk exploatering och fossilindustriell vinstdrift. Forskning och insiktsfulla bedömare brukar likna behoven av omställning – från uttömningens och fossilekonomins samhällssystem – vid övergången under det sena 1800- och 1900-talet från jordbrukssamhälle till industrisamhälle. Om jämförelsen har något att säga oss ingår där även sönderfallet och sammanbrottet under något århundrade av äldre politiska regimer, samhällsordningar och sociala relationer. Social kamp, klasskamp, mellan olika samhällsskikt, mellan maktägande och maktlösa, ideologiska strider om tänkesätt, värderingar och kultur, konfrontationer och även krig mellan stater och allianser präglade den övergången – ja, gör det än idag. Kan övergången från dagens hårdnande kapitalism tänkas mindre konfliktfylld? Det kan vi inte veta, men ana och förbereda oss, inte minst mentalt.
Om vi nu lämnar den globala ordning som efter senaste världskriget gällde en del av världen – och i viss mening länkade tillbaka till äldre tiders intressekonflikter, imperialistisk rivalitet och motsättningar inom krympande klimatrum – är det inte ”hållbara freder” vi kan räkna med, utan de gamla historiskt vanliga smutsiga uppgörelserna och provisorierna med begränsade varaktigheter.
Receptet härvidlag är för dagens ledande skikt militär upprustning som säkerhetsgaranti. Den stormvåg av militarisering, vapenproduktion och ökande militär beredskap som för NATO-länderna, inklusive Sverige, ska omfatta minst 5 procent av BNP, alltså över 20 procent av statsutgifterna, tänks kunna garantera inte bara Ukrainas säkerhet vid en eventuell fredsuppgörelse utan generellt Västeuropas mot Ryssland.
Men den dränering av statskassorna för militära ändamål, där social välfärd och trygghetssystem i allt högre grad pumpas över till krigsproduktion och mobilisering, utvecklar en ond cirkel som i sin tur försvagar demokratiska system, normer och jämlikhetssträvan – samt förstärker krigsrisker mitt under den existentiella klimatkris som vårt mänskliga samhälle står inför. Det är närmast likt en reflex av det förhållandet som världsledare idag måste hyckla ”pursuing peace” alltmedan röster tilltar underifrån för omedelbara eldupphör, fredsuppgörelser – smutsiga eller ej – och stopp för dödande och förstörelse. Inklusive i det överfallna Ukraina med alla dess förluster och lidanden.
Men det är antagligen heller ingen slump att ”stoppa kriget”-protester vuxit snabbast i delar av Europa som bortom själva krigshandlingarna hårdast drabbas av både social nedrustning och klimateffekter. Kampanjer mot galopperande krigsproduktion och militarisering letar sig emellertid också fram – genom mängder av olika initiativ – till våra breddgrader där den partipolitiska enigheten tycks så kompakt för militär upprustning och beredskap. I mitten av september genomförs ”Globala Aktionsveckan för fred och klimaträttvisa” (15 – 21 sept.) i Stockholm och Göteborg. Ett initiativ från aktivister inom bl a franska La Gauche Insoumise på temat: ”Inte ett öre, inte ett vapen, inte ett människoliv för krig”, sprids över Europa med stöd av bland andra Ryska socialister mot krig i exil. Stop the war initiativ tas på mängder av håll, med olika inriktningar; från antimilitaristisk absolutism till civilt men även militärt stöd till Ukrainas självförsvar.
Det är som att insikten växer om att den enda säkerhetsgarantin för både Ukraina och övriga Europa inte finns i Washington eller Moskva utan hos de många människorna på marken – i såväl Ukraina som Ryssland och övriga Europa – för att omedelbart stoppa dödandet och kriget. Att bidra till den växande fredskraften och dess möte över gränserna är vår tids enda framtidsgaranti.