I Polistidningen liknades den patrullerande konstapeln med proletären som i snö, kyla och regn tvingades slita för brödfödan, medan ”detektiverna” och polisledningen framställdes som överklassens företrädare.
Det var efter ”konstapelupproret” 1919.
Håkan Blomqvist ger ett historiskt perspektiv apropå den aktuella slagordsdebatten om polisen.
Kommentar | Håkan Blomqvist
Hatar alla polisen? Nja, det är snarare önsketänkande – eller uppmaning – från aktivister som möter polisinsatser mot klimataktioner, flyktingar och civilt motstånd. Samt möjligen en del fotbollssupportrar som drabbat samman med kravallpolis i samband med läktarvåld…
Annars är ju polismakten den verksamhet som med råge bräcker alla andra i den s k ”Förtroendebarometern” (2025) där olika samhälleliga institutioner bedöms. Polisen ligger i topp på cirka 74 procent, tätt följd av Systembolagets 72, Säpos 68 och Försvarets 65 procent. Därpå följer i fallande skala Universitet och högskolor 67, Sjukvården 64, Domstolarna 63 för att falla ner till NATO 57, Kriminalvården 37, Regeringen 35 och Migrationsverket 18 – för att nämna några.
Att polismakten hör till statens repressiva kärna är ingen hemlighet. Rätten att bruka vapenmakt, inklusive med dödligt våld, tillkommer i grunden endast polis och militär, men där militär generellt inte ska sättas in mot de egna medborgarna, dock med nu (från 2006) ökade möjligheter om det handlar om s k ”terrorismbekämpning” (med mycket vid definition, bör tilläggas).
Annat var det i polismaktens barndom. Vid sociala konflikter, från så kallade sammanrotningar och upplopp i äldre tider till demonstrationer och strejker när arbetar- och fackliga organisationer växte fram i slutet av 1800-talet tillkallades närmast rutinmässigt militär. Myndigheterna litade inte till lokala s k fjärdingsmän och länsmän, ofta ytterst fåtaliga med behov av lokal handräckningshjälp och därmed utsatta för lokalsamhällets stämningar. Statsmaktens militärt centraliserade organisation var av annan kaliber som i allmänhet utan större möda kunde skingra demonstranter och strejkande och underkuva motståndsvilja. Från bondeupproret ”Stora Daldansen” 1743 och ”Slaget vid Klågerup” 1811, över hantverkarupproret 1848, 1850- och 60-talets svältupplopp fram till Sundsvallsstrejken 1879 krossades de motsträviga ofta blodigt av militär. Ja, de kanske flesta större strejker och sociala strider i Sverige från 1800-talet fram till massakern i Ådalen 1931 möttes av militär.
Samtidigt skedde en modernisering och i viss mening militarisering av polismakten där förstatligandet av utbildningen i mitten av 1920-talet utgjorde en slags milstolpe.
Dessförinnan var det alls inte självklart vilken roll polismakten skulle spela i förhållande till den framväxande arbetarrörelsen. Under de europeiska revolutionsåren i slutskedet av första världskriget 1917-21 förekom mängder av exempel på hur både enskilda polismän och delar av polisorganisationerna ställde sig på arbetar- och folkrörelsernas sida i kamp för demokrati och sociala rättigheter.
För svensk del kom det så kallade ”Konstapelupproret” 1919 att återspegla vad som skedde i Ryssland, Tyskland och på andra håll. I januari det året beslutade Malmöpolisens förening Kamraten att ansluta sig till den socialdemokratiska arbetarkommunen och polisföreningar på andra orter var redo att följa exemplet. Under det stormiga hungerupproret i Sverige 1917 när hungerkommittéer och arbetarråd bildades på många platser deltog ibland poliser, inte bara för att kontrollera eller upplösa hungerprotester, som i Stockholm under våldsamma former i maj och juni. I Härnösandsortens arbetarråd som samlade företrädare för de flesta arbetarorganisationer i Ångermanland, inklusive husmödrar som organiserade sig, inträdde också polisföreningen. Arbetarrådet blev på så sätt som ett parlament för alla organisationer som på ett eller annat anknöt till arbetarrörelsen, något som alltså kom till uttryck i Malmö med flera orter åren därpå.
Styrelsen för polisförbundet, som hade bildats 1903, svarade med uteslutningar av föreningar som sökte ansluta sig till arbetarrörelsen men besegrades genom ”konstapelupproret” vid kongressen i Linköping 1920 då ”den nya tidens män” tog över. På programmet stod facklig kamp för högre löner och tryggare pensioner, mot brutna arbetspass (alltså håltimmar som vårdpersonal kämpar mot in i vår egen tid) och oreglerat nattarbete samt för anställningstrygghet. Och förstås, rätt för föreningarna att ansluta sig till arbetarkommuner mot ”de reaktionära krafterna”.
Konstaplarna möttes av en storm. Högerpressens Nya Dagligt Allehanda, Stockholms Dagblad och Svenska Dagbladet drog igång kampanjer mot ”bolsjeviksmittan” i poliskåren. Den nya förbundsledningen anklagades för att vara ”styrd från Moskva” och högerpressen krävde ”utrotning av bolsjevikelementen”. Högerns Allmänna Valmansförbundet försökte samla polisbefäl och andra bakom Nya Polistidningen och Stockholmsföreningen Kamraten som lämnade förbundet. Men den ”nya linjen” höll länge stånd och försökte göra gemensam sak med järnvägsmännens och postiljonernas fackliga strävanden. De krävde polisens förstatligande och strejkrätt, samlade in pengar mot hungersnöden i Sovjetryssland, annonserade i Polistidningen för den vänsterinriktade svenska Clartésektionens lotteri och lyfte fram hur vita och svarta polismän arbetade tillsammans i USA…
I Polistidningen liknades den patrullerande konstapeln med proletären som i snö, kyla och regn tvingades slita för brödfödan, medan ”detektiverna” och polisledningen framställdes som överklassens företrädare. Den överklass som särskilt brännmärktes när tidningen instruerade hur ”manschettförbrytare” kunde upptäckas och gripas.
Försöken att förena de meniga konstaplarna med arbetarrörelsen brast dock när oförsonlig klasskamp bröt ”den nya linjens” riktning. Från mitten av 1920-talet mobiliserade arbetsgivarna till allt våldsammare strejkbryteri mot fackliga blockader som kulminerade i Ådalsmassakern 1931. Men redan 1926 dödades en arbetare av strejkbrytare vid en korgmöbelsfabrik i Malmö med våldsamma kravaller på Möllevången mellan strejkande och polis som följd. Den klyftan kunde inte överbryggas och polisföreningen uteslöts ur Malmös arbetarkommun. Något liknande skedde i Härnösand där syndikalisterna tog över arbetarrådet från vänstersocialisterna och uteslöt polisföreningen.
Först 1965 blev polisen statlig med fackliga rättigheter, inklusive strejkrätt under vissa villkor. Då hade de olika polisföreningarna efter ett antal splittringar 1961 slagits samman till ett förbund som idag har en organisationsgrad på över 90 procent med 22 000 medlemmar, anslutna till TCO.
Och historien har ringlat sig fram med polismakten och enskilda poliser i roller både som uppskattade samhällsbärare och som statens repressiva verktyg mot såväl brottslighet à la gängsskjutningar, övergrepp och vardagskriminalitet som mot sociala utmaningar, civil olydnad och motstånd.
Nej, alla hatar inte polisen. Tvärtom, de flesta tycks gilla den, både som skydd och viss trygghet. Vilket inte alls förhindrar att polismakten, liksom dess militära syskon, tillhör statens repressiva kärna, vad som ibland kallas ”nattväktarstaten”.
Frågan är snarare vilken samhällsordning nattväkteriet är tänkt att försvara – inte måttet av hat eller förtroende.
Läs även Alex Fuentes kommentar till slagordsdebatten om polisen: