Drevet mot – och Vänsterpartiets hantering av – riksdagsledamoten Lorena Delgado Varas har illustrerat flera saker tydligt. Dels att både vänstern och de flesta andra behöver en kunskapshöjning om antisemitism. Men också att problemet med okunskap och inkonsekvent antirasism är mycket större än så.
Vänstern är nu i ett väldigt allvarligt – och absurt – läge, där en rasistisk höger sätter tonen för de dominerande diskussioner som förs om antirasism i riksmedia och rikspolitik i Sverige. Och där många människor som drivs av en stark vilja att arbeta och rösta för såväl ekonomisk rättvisa som en konsekvent antirasism, håller på att splittras upp istället för att mobilisera tillsammans för ett regeringsskifte – och för ett slut på folkmordet, skriver John Hörnquist.
Opinion| John Hörnquist
När inte ens Vänsterpartiets yttersta partiledning längre verkar se att den hanterar kritik mot antisemitiska och islamofoba troper olika – och även ser olika på antisemitiska generaliseringar, beroende på om de är Israelkritiska eller Israelpositiva – blir det uppenbart att kunskapshöjningen behövs om all antirasism, och om de kopplingar mellan rasism, kolonialism och imperialism som så tydligt beskrivs i exempelvis Vänsterpartiets partiprogram.
Inget folkmord – eller stöd till folkmord – är möjligt utan en massiv avhumaniserande rasism mot de som mördas, och demonisering av de som gör motstånd mot mördandet. Och Sverige leds idag av ett högernationalistiskt block vars företrädare, gräsrötter och likasinnade dagligen pumpar ur sig rasistiska troper, insinuationer och lagförslag – kodade eller öppna – mot människor med arabiska eller muslimska rötter, och med rötter i det globala Syd generellt. Men denna rasism är så normaliserad att den knappt reflekteras över i mediala sammanhang längre. Den leder sällan till partiledardebatter eller drev, ens när Sveriges statsminister öppet rangordnar människor genom att deklarera att antisemitism är värre än islamofobi.
Istället reproduceras troperna i olika versioner även i medierna – ivrigast på liberala och konservativa ledarsidor, medan såväl högerpolitiker som högermedier förenas av olika grader av de facto-stöd till Israels rasistiska folkmord och fördrivning av en arabisk befolkning. Alltihop bidrar till den avhumanisering som möjliggör Sveriges stöd till mördandet. Och demoniseringen av de protesterande sker inte minst genom reproducerandet av rasistiska troper om människor med arabiska eller muslimska rötter. När de tar sig rätten att självständigt formulera kritik och analyser av den rasism och det folkmord de är direkta offer för, så misstänkliggörs de regelmässigt för att egentligen bara drivas av antisemitism, våldsdyrkan eller islamism. De utsätts kort sagt för islamofoba och antiarabiska troper av det etablerade Sverige. Och alldeles för få noterar det eller säger emot.
Slutligen så ägnar sig de flesta liberala och högerdebattörer åt konstanta likställanden mellan judiskhet och Israel, något som med rätta aldrig skulle accepteras om det gjordes av Israelkritiker, men inte heller det möts särskilt ofta av någon kritik eller granskning. Kärnan i det här likställandet ligger i den hårt kritiserade internationella så kallade ”IHRA-defintionen” av antisemitism, som Sverige undertecknat.
I den så problematiseras kritik mot Israel och mot landets ”rätt att existera” – utan att reflektera över att förutsättningen för Israels nuvarande konstruktion är att majoriteten av palestinierna inte bara fördrevs och förtrycktes historiskt – utan fortfarande förnekas sina mänskliga rättigheter. Därmed står IHRA-definitionen i praktiken i konflikt med en såväl en möjlig demokratisering av Israel, som med FN-konventioner om palestinska flyktingars rätt att återvända, och palestiniernas rätt till självbestämmande.
Ändå används denna kolonialt präglade förståelse av antisemitism alltså regelmässigt av tunga aktörer i Sverige. Det är på så sätt som antikolonialt palestinskt motstånd kan stämplas som rasistiskt, utan att någon som helst reflektion kring den koloniala israeliska rasism och förtryck som motståndet är en reaktion på. I ingen annan kolonial konflikt har bevisbördan lagts tyngre på de koloniserade (eller de som solidariserar sig med dem) att bevisa att de inte drivs av rasism mot kolonialmakten (eller de som solidariserar sig med den) istället för tvärtom. Men i svensk debatt fungerar det så.
Allt det här splittrar människor, och underblåser såväl antisemitism som annan rasism. På så sätt kan högern härska genom att söndra i politiska syften – och syftet här är varken att bekämpa rasism mot judar eller några andra, utan att rättfärdiga västvärldens stöd till Israel. Varför det är viktigt återkommer vi till.
Oavsett allt detta så är det förstås bara rätt och rimligt att kritik riktas mot användande av antisemitiska troper om de förekommer bland aktivister i Palestinarörelsen. Men om rasistiska troper bara adresseras då – och inte när andra aktörer ägnar sig åt dem, både om judar och andra – så blir konsekvenserna en djupt skrev debatt om antirasism.
Och det är här drevet mot Lorena Delgado Varas kommer in. Delgado Varas delade en grov och förenklad kritisk kommentar till en antisemitisk bild och text – för insatta en uppenbart antiimperialistisk invändning mot antisemitism, men för övriga lätt att missförstå – från en palestinsk känd sociala media-aktivist från Gaza. Hur detta bemöttes tydliggjorde hur såväl medierna som hela det politiska spektrat hanterar Israelkritiska troper och generaliseringar annorlunda än Israelpositiva troper – och annorlunda än troper som bygger på rasism mot araber eller islamofobi.
För några år sedan delade stora delar av Sveriges medier öppet islamofoba satirer från den franska tidningen Charlie Hebdo, och från Lars Vilks, för att ”stå upp mot islamism och terror”. Och vänstertidningen Flammans redaktör gratulerades av höga vänsterpartister för att ha fått Lars Vilks-priset, för Nato-kritiska satirer, just därför att de också ibland drog åt orientaliskt och islamofobiskt håll, men ändå delades vitt och brett av vänsteraktivister. Flamman | Leonidas Aretakis får Vilks-stipendiet: ”Konsten är en antiauktoritär kraft”. I sådana lägen sätter de flesta syftet och sammanhanget före den eventuella skadan av att reproducera rasistiska troper och bilder. Men när en vänsterpartist delar en kritisk kommentar som invänder mot en antisemitisk bild (och snabbt tar ned den igen för att undvika missförstånd) förväntas hon avgå.
Hade det handlat om en moderat som delat vidare och kritiserat Sverigedemokraternas Richard Jomshoffs delningar av islamofoba satirbilder, så hade hen sannolikt tackats av antirasister istället. Men inte ens vänsterns partiledning verkar längre se inkonsekvensen i hanteringen av Delgado Varas delning (att det senare framkommit att Delgado Varas även lajkat en kommentar med antisemitiska troper är mer problematiskt, men det var inte det vänsterns ledning hänvisade till när man hanterade hennes delning).
Istället för att göra som vid all annan misslyckad kommunikation – gå in och förtydliga hur partiets analys och linjer egentligen ser ut och bör kommuniceras – så valde man att bara säga att delningen ”var allvarlig”. Därmed bekräftade man synbarligen att själva intentionen var antisemitisk istället för att förtydliga. Vilket fick inte bara Delgado Varas utan även Vänsterpartiets inställning till antisemitism som att framstå som sämre än den egentligen är – en medial sanning som nu är etablerad.
Samtidigt noteras direkt inkonsekvenserna i den här hanteringen av många som drabbas direkt av annan rasism, vilket gjort såväl människor med arabiska och muslimska rötter som antisionistiska judar och andra som protesterar mot folkmordet djupt uppgivna över att även Vänsterpartiet därmed verkar ställa upp på Kristerssons gradering av rasismer. Det skapar en oerhörd ilska, besvikelse och frustration, över att vissa liv – och viss rasism – inte verkar räknas.
Särskilt ostrategiskt blir vägvalet att spela med istället för att förklara när Vänsterpartiet faktiskt har en väldigt gedigen grund att stå, på som kan användas för att effektivt undergräva såväl högerns rasistiska dimridåer som antisemitiska konspirationsteorier. Men får ingen höra partiets analyser så är de ju inte till mycket nytta.
Antisemitismen kallades förr ”dumskallarnas socialism”, just för den utgjorde reaktionära krafters försök att avleda missnöjet från kapitalismens offer gentemot judar, och bort från kapitalets verkliga makthavare. Precis den typen av förklaringsmodeller – som Vänsterpartiet händelsevis har gott om i sitt partiprogram – behöver vänstern erbjuda också idag, för att just motbevisa såväl antiarabiska och islamofoba som antisemitiska konspirationsteorier. I det nyligen antagna partiprogrammet står exempelvis:
”Att kolonialismen slog sönder och underordnade samhällen världen över lade grunden för mycket av de rasistiska strukturer vi ser idag. Den ägande klassen satte i system att pressa fram arbete med våld och övergrepp. Många av de rasistiska idéer som uppstod för att legitimera att människor förvägrades grundläggande rättigheter lever fortfarande kvar idag. Med nationalstaternas framväxt skapades starka identiteter som delade upp människor i olika folk.”
Exakt en sådan process är det vi sett och fortfarande ser i realtid i Israel och Palestina, vilket försvaras av stora delar av den svenska samhällseliten – just genom att driva på rasistiska motsättningar. Denna process får alltså västvärldens stöd – inte på grund av några judiska konspirationer – utan på grund av att den anses gynna ”de ägande klasserna” i västvärlden, och deras geopolitiska intressen av att dominera Mellanöstern. Och de rasistiska motsättningarna passar dessutom väl in i den splittring mellan arbetande människor som högern länge underblåst även i Sverige. De här sambanden är faktiskt inte så svåra att förklara.
Men Vänsterpartiet försöker sällan själv förklara sådana här samband på ett pedagogiskt och politiskt tydligt sätt – när det kommer till utrikespolitik. Inte för att man inte skulle kunna göra det – partiet har både skickliga retoriker och kommunikativ kompetens. Utan för att man antingen väljer andra strider eller inte längre ser poängen med att förklara världen utanför Sveriges gränser. Där nöjer man sig med att ”ta avstånd från våld” snarare än att göra det man gör i Sverige – kritisera kapitalistiska maktstrukturer, och förklara hur de ger upphov till såväl våld som förtryck som andra problem.
Och när företrädare som försöker förklara det partiet underlåter att reda ut – och just därför blir mycket uppskattade av solidaritetsrörelsen, som Lorena Delgado Varas – så skjuts hon ned istället för att hjälpas att hitta rätt tilltal av sitt parti, när hon gjort det på ett otydligt sätt.
Det man gör när man vägrar att erbjuda några egna analyser, är att lämna alla de människor som försöker förstå vilka maktordningar som möjliggör Israels folkmord – och Sveriges och västs stöd till det – att välja mellan andra förklaringar: som högerns antiarabiska och islamofoba vilseledande versioner – och antisemitiska konspirationsteorier. Det är svårt att tänka sig sämre sätt att bekämpa såväl antisemitism som annan rasism på. Förklarar inte vänstern hur världen hänger samman så gör någon annan det.
Med tanke på bristen på sådana förklaringar från Sveriges etablerade makthavare så är det förvånansvärt få bland de som är drivande i protesterna mot folkmordet, som plockar upp konspirationsteorier som anspelar på antisemitiska myter för att förklara det till synes oförklarliga – att en judisk stat får hela västvärldens stöd för att genomföra ett livesänt folkmord. Trots att antisemitiska teorier dagligen pumpas ut från reaktionära krafter i hela världen – inte minst från politiska krafter som står Israel nära, i såväl Mellanöstern som i Europa och USA, så plockar de flesta som protesterar inte upp dem. De få gånger som drivande Palestinaaktivister plockar upp sådana troper så handlar det ofta om problematiska och konspiratoriska fragment av sådana tankesystem, snarare än om medveten och sammanhängande antisemitisk världsbild. De demonstrerar ju sida vid sida med judar och vill inte medvetet sprida antisemitism. Ungefär som många svenska vänstermänniskor kan bära på och sprida fördomsfulla troper om muslimer när de tror att de bara ägnar sig åt religionskritik. Det är förstås nog så problematiskt, särskilt när det gäller drivande personer, ändå, och frågan är förstås vad man gör åt det förutom att markera. Och svaret på det är rätt enkelt – se till att erbjuda bättre analyser och redskap för att förstå hur makten som möjliggör folkmordet kan vara så stark. Vill Vänsterpartiet göra allt man kan för att människor inte ska plocka upp antisemitiska konspirationsteorier – så behöver man börja erbjuda egna analyser om hur världen hänger samman. Annars tar man inte ansvar för varken protesterna mot folkmordet eller för kampen mot antisemitism och annan rasism.
Lyckligtvis erbjuder många röster i Palestinarörelsen och judisk vänster de förklaringar som även Vänsterpartiet borde sprida till en större publik. Men om Vänsterpartiet fortsätter att underminera sina band till rörelserna – genom att underlåta att synliggöra rasismen, och genom att slå ned på människor som Delgado Varas, som gjort mycket av det partiet underlåtit att göra och därmed vunnit rörelsens förtroende – så stärker man möjligheterna för reaktionära krafter att nå ut med sina alternativa förklaringar till särskilt oorganiserade människor som är upprörda. Om den samlade svenska eliten saknar vilja eller förmåga att formulera en konsekvent antirasistisk och antiimperialistisk kritik öppnar man helt enkelt dörren för andra krafter. Något de flesta vänsterpartister har lätt att förstå när det handlar om Sverige. Där lägger man åtskilligt med kraft på att föra ut vänsterns egna berättelser om varför det inte är invandrarna – utan kapitalet – som är problemet. Man behöver tänka samma om förståelsen av världen.
I en debatt om Israels folkmord mot palestinier finns det idag konsensus om att judiska röster är viktiga – bland annat eftersom Israel definieras som en judisk stat och eftersom kritik mot Israel också ofta spiller över i antisemitism. Men radikala palestinska röster lyfter knappt ens vänsterpress i Sverige idag – i en debatt om folkmord på just palestinier (!). Detta eftersom deras perspektiv ofta ses som för radikala. Men människor som utsätts för apartheid, etnisk rensning och folkmord kräver ofta och helt rimligt radikala lösningar som innebär att de slutar att utsättas för apartheid, etnisk rensning och folkmord. Och en konsekvent antirasism måste adressera den rasism som ligger bakom det de utsätts för, och erkänna deras rätt att höras.
Vänstern är nu i ett väldigt allvarligt – och absurt – läge, där en rasistisk höger sätter tonen för de dominerande diskussioner som förs om antirasism i riksmedia i och rikspolitik i Sverige. Och där många människor som drivs av en stark vilja att arbeta och rösta för såväl ekonomisk rättvisa som en konsekvent antirasism, håller på att splittras upp istället för att mobilisera tillsammans för ett regeringsskifte – och för ett slut på folkmordet.
Men det finns vägar ut ur den återvändsgränden. Om Vänsterpartiets partiledning visar lite ödmjukhet inför sina egna begräsningar, börjar lyssna in de radikala judiska, palestinska och antirasistiska röster som finns, och formulerar en mer konsekvent antirasistisk retorik och strategi, så kommer högern inte att ha en chans att vinna debatten längre. Den kommer förstås att mobilisera emot precis som den framgångsrikt gör nu – men en sådan tydligt konsekvent antirasism skulle kännas logisk för och tilltala väldigt många svenskar, även många som annars kanske inte brukar rösta på Vänsterpartiet. Hur stark den effekten kan bli blev uppenbart av den historiska succé Vänsterpartiet upplevde i det ”Palestinaval” (med partiledarens ord) som EU-valet utvecklades till. En retorik som kombinerade Vänsterpartiets starka budskap om ekonomisk rättvisa med en sådan konsekvent antirasism skulle ena de starka krafter som inget annat vill än verka för en ny politisk inriktning för Sverige. Om Vänsterpartiets politiker dessutom blev lite noggrannare med vad de delar, så kommer det att underlätta ännu mer.
Men man kan inte lösa i grunden politiska frågor enbart genom kommunikativ disciplin och kontroll. En bra början vore att ta utgångspunkt i Judiskt upprops kommentar till drevet mot Lorena, och försöka bygga utifrån det. Lorena Delgado Varas gjorde ett misstag när hon retweetade ett inlägg som visserligen ifrågasatte föreställningen om att Israel styr USA, men som likväl bar på ett fördomsfullt bidspråk och språkbruk. Vi uppskattar att Lorena tog bort tweeten. Vi ser och fördömer också det massiva drev som uppstått till följd av detta. Dess främsta funktion är inte att skydda judar utan att underminera Palestinarörelsen. Det kan vi inte tyst bevittna. Istället för att straffa varandra och spä på polariseringen vill vi lyfta vikten av att lära av varandra för att bygga en starkare mer solidarisk rörelse i kampen mot folkmordet.
Läs också:
Paula Mulinari: Attacken mot Lorena är en attack mot oss alla
Försvara Lorena mot hetsen från höger