Alla vi som är på ”vänsterkanten” är överens om att Tidöregeringen är den värsta regering, som vi som lever nu, har haft under våra liv. Att få bort denna regering i valet 2026 känns därför både viktigt och faktiskt också möjligt. Och naturligtvis ska vi i Vänsterpartiet göra allt vi kan för att få bort denna regering.
Men det sannolika och realistiska alternativet till Tidöregeringen är en regering ledd av socialdemokraterna. En sådan regering kommer att vara ”det mindre onda”, ett viktigt framsteg, men knappast en regering med en tydlig vänsterprofil. Anledningen till det är socialdemokratins kraftiga högervridning och det svaga motståndet mot den reaktionära utvecklingen i Sverige och i världen.
Opinion|Anders Fraurud
Kanske kommer en sådan regering att kunna mota tillbaka några av de värsta beslut som Tidögänget drivit fram. Men Nato-medlemskapet som socialdemokraterna själva initierade kommer liksom DCA-avtalet med dess USA-baser i Sverige att finnas kvar. Och med tanke på det svaga motståndet och socialdemokratins anpassning till högerns politik vad gäller migration, kriminalpolitik och liknande frågor så kommer sannolikt stora delar av Tidögängets politik att fortsätta. Med tanke på socialdemokratins ekonomiska politik så kan vi nog inte heller ha stora förhoppningar när det gäller att återställa välfärden, ta hand om infrastrukturen, satsa mot klimatkrisen eller minska de ekonomiska klyftorna.
Även om vi kan ha olika uppfattningar om såväl socialdemokratins nuvarande politik som situationen i Sverige och världen så borde det ändå vara en bedömning av detta som ligger till grund när vi diskuterar Vänsterpartiets inriktning på att ingå i en regering efter nästa val.
Vänsterpartiet har aldrig släppts in i någon regering någonsin i Sverige. Inte ens under de perioder då den politiska och samhälleliga situationen var mycket bättre och viktiga progressiva reformer genomfördes med Vänsterpartiets stöd. Jag tror inte att socialdemokratin kommer vilja ha med Vänsterpartiet i en regering nu heller. De söker sig nog hellre högerut.
Men bör Vänsterpartiet ändå sträva efter detta? Det kan verka konstigt att ens ställa frågan. Alla partier strävar ju efter makt. Naturligtvis är det självklart att även Vänsterpartiet ska sträva efter makt för att omvandla samhället. Men ur socialistisk synvinkel är det en makt som både handlar om regeringsnivån och om att ta makt över kapitalet och ute i samhället i företag och bostadsområden. Att öka folkflertalets makt och utvidga demokratin. Det kan däremot inte betyda att det är självklart att ingå i en regering bortsett från vad en sådan regering står för eller vad Vänsterpartiet kan få igenom.
Om Vänsterpartiet alls skulle släppas in i en regering efter valet 2026 så skulle partiet sannolikt tvingas vara medansvarigt för väldigt mycket som går emot det som partiets medlemmar och väljare tror och hoppas på. Detta baserar jag på de sannolika styrkeförhållandena samt avståndet mellan vad som borde vara vänsterpolitik och det som socialdemokratin står för idag. Risken för demoralisering bland många är mycket stor. Skulle det vägas upp av några reformkrav från Vänsterpartiet? Jag tvivlar på det, men det är naturligtvis en bedömning som slutligen måste göras efter valet 2026 och efter förhandlingar.
Partistyrelsen (V) skriver i sin verksamhetsplan att: ”Politikens innehåll är det primära och att ingå i en regering är redskapet för att säkra det”. Men jag saknar här en diskussion om de politiska kraven och dess förutsättningar. Om situationen i samhället och världen, situationen för våra ”motkrafter”, den reaktionära utvecklingen inom socialdemokratin eller vad Vänsterpartiet har för krav eller röda linjer. Tyvärr ser vi sedan en tid redan problemen hos Vänsterpartiets ledning med en inriktning där regeringsmedverkan tas för given. I arbetarrörelsens historia har anpassningen av det socialistiska programmet och den socialistiska praktiken skett när vänsterpartier ingått i regeringar. Som Aron Etzler skrev i sin bok ”Ta det tillbaka” (2002) så har problemet ”oftast varit att samtidigt som vänstern varit med och påverkat lite, har man själva påverkats mycket, och till det sämre”. När det gäller Vänsterpartiet har denna anpassning påbörjats redan innan den önskade regeringssamverkan. En anpassning som drivits av hoppet om att bli ””regeringsdugligt”. Kanske är detta det starkaste skälet till att tvivla på det kloka med att så ”aningslöst” driva regeringssamverkan som ett mål för Vänsterpartiet.
Låt oss, alla vänsterpartister, göra allt vad vi kan för att få bort Tidöregeringen, men ta en ordentlig funderare över det strategiskt kloka med att sitta i regeringen 2026.
Anders Fraurud