I två omgångar har det de senaste hundra åren skett väsentliga arbetstidsförkortningar. 8-timmarsdagen 1919 och 40-timmarsveckan, fem veckors semester och sänkt pensionsålder under 1970-talet. Några saker förenar dem. De har varit resultat av omfattande arbetarkamp och social radikalisering och arbetsgivarna har ständigt satt sig på tvären. Ett huvudargument från dem har varit att det saknats ekonomiska resurser. Samtidigt har uppfinningsrikedomen på motargument varit rikare ån så. Historikern Kjell Östberg kommenterar.
Kommentar | Kjell Östberg
”Vi anse den lagfästa arbetstidens införande hava varit en stor olycka för hela vårt land…Till det svåra, nära förtvivlade ekonomiska läge, vari vårt land nu befinner sig, har den varit en bidragande orsak”, hette det från företagarhåll i början av 1920-talet. Mer katastrofalt för arbetsgivarnas ekonomi var nu inte reformen än att de några år senare kunde glida in i så kallade Kreugerboomar och det glada 20-talets högkonjunktur.
Högern bidrog med ett annat återkommande argument: Åttatimmarsdagen innebar att arbetets moraliska värde undergrävdes: ”Det är fara, att en ungdom växer upp och fostras i uppfattningen att arbetet är ett ondt, som bör nedskrifvas till det minsta möjliga, medan njutningslifvet frodas.”
Det krävdes åtminstone 54 timmars arbetsvecka för att det moraliska förfallet skulle kunna hindras, var deras motbud.
Att borgarna ändå gav efter förklarade de med att det var nödvändigt för att behålla arbetsfreden – i klartext, arbetarnas mobilisering var för stark. Men 8-timmarsdagen skulle kompenseras genom att driva upp arbetstempot och öka intensiteten. Rasterna skulle minska och arbetsdisciplinen skärpas. Ökad rationalisering blev arbetsgivarnas ledord under 1920-talet och utfallet blev lyckat för dem.
När kraven på arbetstidsförkortning återkom på 1970-talet var åter trycket från den fackliga rörelsen starkt. Den kunde se tillbaka på 25 år av exempellös ekonomisk tillväxt och kraftiga vinster för storföretagen – samtidigt som arbetstiden bara kortats marginellt.
Arbetsgivarna hade svårt att med trovärdighet hävda att det ekonomiska utrymmet skulle saknas. Istället menade de att resurser som fanns borde användas till annat. I skriften ”Är det kortare arbetstid vi vill ha?” försökte arbetsgivarna i SAF, dagens Svenskt Näringsliv, framställa kortare arbetstider som något negativt – för individ, samhälle, stat och den övriga världen, skriver ekonomhistorikern Linn Spross.
Om vi låter bli att korta arbetstiden ökar köpkraften och då kan vi skaffa eget hem, tvättmaskin, frys, båt, stuga på landet, få pengar till resor och nöjen och köpa bil. Vi kan öka den offentliga konsumtionen, få bättre sjukvård och utbildning, bättre kriminalvård (!), högre barnbidrag, ta itu med existerande miljöproblem, utveckla nya energikällor och genom ökad u-hjälp bidra till världshushållningen, lovade SAF.
Orsaken till denna generositet var naturligtvis inte att SAF ville bidra till att stärka välfärden utan att en arbetstidsförkortning skulle riskera att nagga arbetsgivarnas vinster i kanten medan de reformer som man med sådan emfas lyfte fram skulle finansieras genom skatter eller av arbetarna själva.
Samtidigt återkom den moraliska omsorgen från början av seklet, om än i ny skepnad. Var det i själva verket så bra för arbetarna med förkortad arbetstid, undrade SAF? Vårt engagemang i arbetet kanske är så stort att fritiden känns som ett besvärande tomrum, löd ett argument. Ökad fritid kan bli en belastning. Arbetet är för många ett stöd och trygghet. De sociala problemen kanske ökar om fritiden blir för stor, var andra.
SAFs argument gjorde föga intryck och hindrade inte 1970-talets omfattande arbetstidsförkortningar – men det krävdes lagstiftning. Förhandlingsvägen var som vanligt stängd av SAF.
1980-talets nyliberala kontrarevolution förändrade förutsättningarna för arbetstidsförkortningar i grunden. Staten, och inte minst socialdemokratiska regeringar har avstått från att föreslå arbetstidsförkortningar. Frågan har överlåtits till arbetsmarknadens parter samtidigt som både arbetsgivare och LO har sett minskad arbetstid som en omöjlig reform. Trots de senaste årtiondenas omfattande produktivitetsökningar och kraftiga förskjutningar mellan arbete och kapital är minskad arbetstid för dyr, har man hävdat. Den sägs också vara ett hot mot välfärden, även om man inte längre lockar med ökade reformer utan hotar med ytterligare försämringar.
Någon särskild argumentation från arbetsgivarna har helt enkelt inte behövts. Regering och fack har hållit med. Inget politiskt parti har drivit frågan – Vänsterpartiet strök kravet på 6-timmarsdagen i sitt nya partiprogram för en månad sen.
Ända till sjuksköterskorna tog upp kampen.
Deras arbetsgivare SKR avvisar Vårdförbundets krav lika resolut som arbetsgivare gjort i hundra år och argumenten är lika ihåliga. Dels finns det inga pengar. Dels av hänsyn till sjuksköterskorna själva. En förkortad arbetstid skulle bara drabba de anställda genom en ökad arbetsbelastning som skulle ge en försämrad arbetsmiljö. Jag tror se strejkande betackar sig för sådan omsorg.
Men i detta fall är arbetsgivarna inga råbarkade kapitalister med guldringar och höga hattar. SKRs ordförande tillhör Socialdemokratiska arbetarepartiet (och i styrelsen hittar man ett par tre vänsterpartister).
”Dessa styrelseledamöter är ej samma människor, när de i Folkets hus sjunger om liv och blod för arbetarnas sak, och när de sedan kommer hem, slänger arbetsblusen och sätter sig ner som arbetsgivare”, utropade Handels förtroendeman JA Lundgren besviket om sina partikamraters roll i kooperationens avtalsförhandlingar för hundra år sedan.
Är det inte dags att välja sida?