Ingen poet har skrivit några lättciterade rader om petriskålens tidsaxel, men det börjar kanske bli dags? Så här får man till en sådan skål. Sätt ner några encellingar i ett litet runt fat med näringsämnen, sätt på locket och låt tiden göra sitt jobb. Först kommer anpassningsfasen, då bakteriearten rotar sig i sin nya omgivningen och börjar kalasa på tillgångarna. Därefter kommer den exponentiella tillväxtfasen: näringsämnena förbrukas när allt flera förökar sig, men det finns fortfarande massor kvar att ta av; avfallet ökar, men det finns utrymme kvar för deponier. Sedan kommer den stillastående fasen – mindre och mindre att förbruka, mera och mera avfallsprodukter intill – och sedan kommer fallet. Det är bakterieodlingens lyrik. Den gäller alla andra arter i slutna rum också.
Kulturessä|Bodil Carlsson
Planeten som vi lever på är vår petriskål. Begränsad, sluten, med atmosfären som locket på. Sedan några hundra år befinner vi oss i tillväxtfasen. Storbritanniens befolkning uppskattas 1348 ha varit runt 4,8 miljoner. Det var då pesten steg i land och under loppet av tre futtiga år decimerade antalet till 2,6 miljoner. 450 år senare, runt 1800, hade befolkningstalet vuxit till cirka 9 miljoner. Det tog alltså över fyrahundra år att tredubbla antalet människor. Idag ligger det mycket nära 68 miljoner: drygt tvåhundra år räckte för att sjudubbla det.
Globalt ser det ut så här. År 1400, femtio år efter pesten, fanns ungefär 350 miljoner av oss. 1800 var vi 1 miljard, 1900 1,6 miljarder och idag drygt 8 miljarder. Det går fort, som ni ser, men någonstans tar det stopp. Någonstans måste maten komma ifrån, någonstans måste skiten ta vägen. Vi har ökat den del av jordytan som används till odling. Vi har huggit ner skogarna, först för att få virke till krigs- och handelsflottor, sedan för att få träkol att elda i järnverken och nu för att få hus och varukartonger. Vi har gjort om alltmera mark – mera än den mark som tas upp av mat för människor – till bete för köttboskap och när betesmarken ändå inte räcker, röjer vi ännu mera skog för att livnära ännu mera boskap som skall bli kött därför att kött eftertraktas av dem som kan betala för det och de som kan betala för det har blivit fler, många många fler – lite som när Östersjön töms på fisk för att bli fiskmjöl som ska ätas av odlad lax som vi äter. Med på det köpet får vi hoten mot en arts överlevnad: på kort sikt laxens, på lång sikt vår. På östra sidan om Skandinavien försvinner laxen av matbrist, medan sjukdomar och parasiter växer till sig i de stora hopträngda odlingsbestånden på andra sidan. Det som köps av tillräckligt många är det som gäller. Marknadslogik: att fisken är lönsam är viktigare än att den fortsätter finnas. Konsumenter idag är viktigare än människor i morgon.
Man beräknar att människotillverkade föremål – framför allt byggnader och infrastruktur – hade en sammanlagd massa motsvarade bara 3% av levande varelsers massa runt år 1900. Nu är den större än den sammanlagda massan av allt levande och beräkningarna säger att 2040 blir den tre gånger så stor . Mängden avfall – luftutsläppen, alla sipprande sopdeponier, PFAS-molekylerna, resterna av bekämpningsmedel – växer på samma sätt. Alltså: klimatkrisen handlar inte alls enbart om uppvärmningen. Anthropocen är större än så. De fossila bränslena var bara det som möjliggjorde alltsammans.
I en artikel i The Guardian säger tidningens ekoredaktör Jonathan Watts, som skriver från regnskogen i Amazonas, att demokratin börjar se lika hotad ut som skogen han befinner sig i – och att det inte är någon slump.
”Hur de växande utsläppen förvrider våra politiska ekosystem är inte på långa vägar så väl känt som den vetenskapliga insikten om att de värmer upp vår värld. Hundratals akademiska uppsatser beskriver detaljerat riskerna för tipping points i ett mänskligt förändrat klimat, men mycket få granskar återkopplingen till samhällsstyrning och ideologi. Men en sak är ändå säker: samtliga världssystem – biologiska, fysiska, ekonomiska och politiska – utsätts för ökad klimatstress och ju längre detta får fortgå utan åtgärd, desto större är sannolikheten för att något brister.” ( The Guardian, 4 juli 2024.Min översättning.) Han fortsätter:
” Politikerna i de traditionella partierna kan inte se att de inte längre lever i det stabila klimat där deras politiska system skapades. Högern vill återvända till ett förflutet som inte längre finns. Vänstern vill röra sig mot en framtid som den inte vågar finansiera. Under tiden använder marknadsfanatiker och främlingshatare – finansierade av fossilenergiföretag – ett kaos på väg att utvecklas till att skrämma väljarna och ta chansen att ersätta sociala säkerhetsnät och miljöskyddsregler med högre murar och rovlysten utvinning.”
I stort håller jag med Watts, men jag skulle vilja nyansera hans påstående. Den gamla högern vill ha det de hade: social överlägsenhet i ett stratifierat samhälle. De vill ha tjänstefolk och billig arbetskraft och poliser. De vill ha 1800-talet en gång till.
Nyhögerns väljare vill ha tillbaka en tid då det mesta blev stadigt bättre för vanligt folk men ändå var tryggt igenkännligt utan en massa kvinnor och folk av annan härkomst som man måste trängas med på bostadsmarknaden och på arbetsförmedlingen och inga tiggare satt framför Konsum. De vill ha tillbaka tiden då globaliseringen var enkelriktad, då vi åkte utomlands, men utomlands inte åkte hit. De vill hem till 1960-talet igen.
Nyliberalismens vinnare , däremot, tittar inte bakåt. De ser sin framtid – den där de kan kapa åt sig i alla avseenden gränslös rikedom genom att borra upp varje smula exploateringsbar mark, varenda droppe privatiserat vatten, varje oljemolekyl och litiumåder oavsett var tillgångarna finns och vilka som behöver kastas ut för att inte stå i vägen, De fortsätter tills det sista trädet är fällt, den sista fisken mald till mjöl och den sista decilitern föryngrande tonårsplasma såld. Sedan tänker de dra till Mars. Alliansen mellan de där tre har ingen användning för demokratin.
Och i bakgrunden rör sig, nu som då, de militariserade statsblocken i ständig risk att kollidera: samma gamla män berusade på samma gamla imperiedrömmar står på kommandobryggan med sina uniformerade attackhundar i beredskap. Det enda de ser i sina kikare är sin chans till ännu mera makt.
Så om vi går tillbaka till den där alarmistiske miljöaktivisten som förutspådde att jordens befolkning kommer att falla från åtta till två miljarder inom sjuttio år – kan han ha rätt? Inte omöjligt. Han kan till exempel ha rätt i sak, men fel i siffror. Om nästa stora krig i släptåg har en ny pandemi och utbredd massvält i jättestäderna, så kan de siffrorna troligen nås. Men i så fall behövs inga sjuttio år: det kommer att gå fortare än så.
Alarmism är inte samma sak som insikten att det som har hänt förr kan hända igen. Skillnaden nu är skalan. Rejset efter ändliga resurser är så mycket större, de konsumerande enheterna – det är vi – så många fler och vapnen och deras måltavlor så mycket mera och mäktigare . I krigen förr stod huvudstriderna mellan arméer på marken; stövlarna och hovarna trampade i leran. Befälhavande officerare och deras aspirerande avkommor fanns på platsoch löpte risk att själva stryka med i bataljerna. Nu sitter de med många mil och tjocka väggar mellan sig själva och den död som levereras av bombplan, kryssningsmissiler, drönare , blockerade transportrutter, exploderande personsökare, sprängda kärnkraftverk och demolerade elnät och sjukhus. Deras huvudsakliga måltavlor är inte längre soldater. Det är civila. Det är vi. Det finns så oerhört många av oss i de konkurrensutsatta resursernas trånga petriskål att det knappt märks om vi blir några miljoner färre här och där, som våra respektive herrar ser saken. Deras beslutsfattande underlättas av att de sista som tar konsekvenserna av deras beslut är de själva.
Svartsyn? Tänk på en stat med tio miljoner civila och en krigsapparat med högmoderna distansvapen. I omedelbar närhet finns ett tättbebyggt område med hopträngda två miljoner. Där finns också möjliga gaskällor, mark som kan bli odlingsbar om vatten borras upp; till och med tänkbara villastrandtomter för välbeställda spekulanter någon gång i framtiden, när liken och rasmassorna har städats undan. Så området i sig är värdefullt, men människorna som redan finns där är det inte. Om målet är att bli av med dem, varför riskera den politiska kostnaden av döda och traumatiserade soldater, när man enkelt kan först bomba och sedan svälta ihjäl de oönskade? Låta epidemierna ta dem? Om en militär specialoperation för att ta över ett land med betydande resurser inte går så fort och lätt som det var tänkt och gnissel över förlusterna börjar höras– varför inte skifta siktet mot civila och infrastruktur? De dör utan mediapådrag på hemmaplan. Skala upp den tanken.
Så ser nästa storkrig ut.
Vänstern är bra på att dissekera ideologier. Men vi har varit bättre att analysera extremhögerns idéer än på att peka på deras förutsättningar och ännu sämre på att göra något åt dem. Inte heller har vi varit bra på att göra oss av med det tankesätt som kallas den mänskliga exceptionalismen – tron att det som gäller alla andra arter inte gäller oss. Vi är exceptionella på ett sätt:den enda arten med den kollektiva intelligens som i generationer byggt kunskap om materiens uppbyggnad är den enda art med den kollektiva dumhet som låter kunskapen omsättas i kärnvapen. Vi kan föreställa oss personsökare och sprängbara litiumbatterier, men inte konsekvenserna av att använda dem.
Vi kan rita petriskålens graf, men inte se att vi har den framför näsan.