Vänsterpartiets Malin Björk har blivit en av två ordförande i ELA, Europeiska vänsteralliansen, en ny samarbetsorganisation för sju vänsterpartier i Europa som betonar feminism, miljö, antirasism och demokrati.
— Vi vill fortsätta stödja Ukraina, men då menar vi inte med enbart militära medel! Vi vill ha ett vänsterperspektiv på stödet till Ukraina, och då handlar det om stöd till fackliga rörelser och civilsamhället, skuldavskrivning för att ta bort börda från redan utsatta medborgare och dessutom stöd för att få Ukrainas välfärd att fungera, säger Malin Björk.
Intervju|Åsa Mattsson
Malin Björk hade knappt hunnit sluta som EU-parlamentariker i juni, och sa själv att hon skulle ”ta det lugnt” ett tag. Nu är hon partiordförande för nya ELA, European Left Alliance for the People and the Planet, som förutom Vänsterpartiet består av danska Enhedslistan, finska Vänsterförbundet, franska La France Insoumise, polska Razem, portugisiska Block de Esquerda och spanska Podemos.
Hej Malin Björk, hur kommer det sig att du tog dig an det här uppdraget?
—Jag blev tillfrågad, det är ju spännande att få vara med från början och eftersom jag har jobbat med de här andra vänsterpartierna i flera år i EU-parlamentet och känner dem väl så hade jag förtroendet att lotsa oss igenom den här uppstartsfasen tillsammans med Catharina Martin från Portugal.
Malin Björk betonar att det gäller att hålla isär vänstergruppen i EU-parlamentet, The Left/GUE-NGL och partisamarbetet utanför EU-parlamentet. Där har svenska Vänsterpartiet hittills inte varit med i The European Left Party . Varför då?
—Den gamla samarbetsorganisationen kanske inte motsvarar de behov som moderna demokratiska vänsterpartier har idag. Vi tycker att de är gammalmodiga, stela, de skriver långa deklarationer i evighet och kommer för sällan igång med arbetet kring de politiska sakfrågorna. Vi tycker inte heller att det är tillräckligt feministiskt, eller grönt och att det finns oklarhet kring Ukraina. Det är en samling av saker som gör att vi inte varit med där.
Så på vilket sätt skiljer sig ELA från The European Left Party?
— I ELA kan vi jobba med de frågor som är skriande viktiga för oss. En av grundpelarna är att vi fördömer Rysslands invasion av Ukraina, men vi samarbetar även när det gäller feminism, HBTQI, antirasism, klimat, omfördelande skatter, flyktingfrågor osv.
—Nu kan vi forma den kurs som vi vill ha. Det är också särskilt roligt att nordiska vänsterpartier är en viktig del, och så har vi fransoserna, tyskarna, portugiserna och inte minst polackerna på det. Och tillsammans blir det ju en dynamisk grupp skulle jag säga. Vi har gjort en politisk plattform, vi är tydliga i de frågor som är viktiga för oss i Vänsterpartiet, dvs stödet till Ukraina, feminismen, miljöfrågorna.
—Det handlar också om organisation och form, att vi lär av varann hur man ska jobba ihop, nå ut och få vänstern att växa. Om något vänsterparti har bra förslag, som till exempel La France Insoumise som kampanjat effektivt och skickligt om fördelningspolitik, så tar vi intryck av varandra, lånar politik av varandra och hjälper varandra att hitta framkomliga nya vägar politiskt.
För ett par år sedan var det betydligt vanligare än idag att diskutera den så kallade GAL-TAN-skalan, där moderna vänsterpartier just orienterade sig mot och engagerade sig i feminism, antirasism, HBTQI-frågor, flyktingfrågor och klimat, och inte enbart vänster-höger i form av konflikten arbete-kapital. Men nu växer inte bara fler auktoritära högerextrema partier utan även inom vänstersektorn syns nygamla spår av mer traditionell vänster, som också kan vara auktoritär. Ett exempel på det är Sahra Wagenknecht, tidigare i tyska Die Linke, som bildat eget parti i eget namn, fick sex mantat i EU-valet och är öppet Putintrogen.
Är det en motreaktion, en backlash, vi ser för den moderna vänstern som försökt inkludera flerperspektiv?
—Både Vänsterpartiet och ELA är ju så tydliga med var vi står i de frågorna. Vi är både socialister, feminister och antirasister, och klimatfrågan är avgörande. Och det är klart att vi vill samarbeta med partier som också är tydliga med den demokratiska grundpelaren, inte kastar de feministiska och gröna perspektiven överbord som om de inte vore materiella.
Men håller du med om att det är ett problem på vissa håll inom vänstern, att vi har en auktoritär backlash?
—Jag tror vi ska vara kaxiga och säga såhär – d e är inte vänster! Sahra Wagenknecht fick tex inte vara med i The Left i EU-parlamentet. Att ställa flyktingar mot inhemsk arbetskraft är inte vänster. Att slå kilar i arbetarklassen är inte vänster. Att påstå att feminism eller HBTQI inte har materiell grund är inte vänster. Jag vet inte vad det är, men det är inte vänster i alla fall.
Högerpopulister, som SD i Sverige och deras motsvarigheter i EU, försöker också slå kilar i arbetarklassen, och lyckas delvis med det.
—Ja, men vänsterpartier som anammar drag av högern är ändå ganska få än så länge, menar jag. Utan att underskatta faran. Det finns tex en lista i Tjeckien nu som också fått lämna vänstergruppen i parlamentet. I ett sånt läge måste vi vara jättetydliga med att vi står upp för demokrati och mänskliga rättigheter, att vi står upp för en progressiv miljöpolitik, att det hör hemma i vår socialism. V i vacklar inte.
— När det gäller framväxten av SD-högerpartier däremot, är de ju däremot många och livsfarliga.
Rent formellt, var befinner sig ELA i den organisatoriska strukturen?
—Vi är inget parti i egentlig mening, det går inte att rösta på oss, utan vi är ett nytt vänsterpartisamarbete i Europa, som inväntar godkännande av Myndigheten för europeiska politiska partier och europeiska stiftelser.
Du har ju personligen drivit aborträttsfrågan hårt under din tid som EU-parlamentariker, och flyktingfrågorna och HBTQI-rättigheter. Det måste kännas roligt att efterträdas av Jonas Sjöstedt, och också Hanna Gedin som ju hade ett fantastiskt första framträdande i parlamentet i veckan där hon kritiserade Europa och EU för att diskriminera flyktingar från Gaza jämfört med dem från Ukraina.
—Ja, det var verkligen väldigt bra! Både Hanna och Jonas kommer vara fantastiska företrädare och röster för oss, och ta fajten på alla de här områdena.
Vad är det nästa som ELA kommer att göra, som kommer att märkas utåt?
—Vi kommer att ha olika utspel och arrangemang kring internationell solidaritet och säkerhetsfrågor, för det känns angeläget, men också kring den gröna omställningen, och jag vill gärna se feministiska utspel! Det är nästa steg att definiera vilka arbetsområden vi ska ta, och i vilken ordning. Men vi måste också ägna tid och kraft åt hur vi organiserar oss bättre i vänstern. Det är saker vi kan hjälpas åt med och lära av varann- jaså ni gör så!
—En annan sak är att två av vänsterpartierna, i Finland och Spanien, har suttit med i regeringen, vad kan vi lära av det? Om, eller snarare när, vi lyckas byta regering 2026, måste ju vi i Vänsterpartiet förbereda oss och lära oss av andra vänsterpartiers erfarenheter. Vad innebär det att ta ansvar som vänsterparti i regeringsställning?
Och Ukrainafrågan, en av huvudorsakerna bakom tillkomsten av ELA, hur tänker ni agera där?
—Det är viktigt för oss, och det ingår i vår politiska plattform, att vi fortsätter stödja Ukraina, men då menar vi inte med enbart militära medel! Vi vill ha ett vänsterperspektiv på stödet till Ukraina, och då handlar det om stöd till fackliga rörelser, civilsamhället, skuldavskrivning för att ta bort börda från redan utsatta medborgare och få välfärden att kunna fungera. Vi hoppas också kunna få mer kontakt med, och samarbeta med, den växande moderna vänster som finns både i Ukraina och flera av länderna i Öst- och central Europa, partier som saknar hemvist idag. Där hoppas vi att vi ska kunna stötta dem.