I Gaza väntar inte kärleken på att freden ska återvända

Vad händer med förälskelse och kärlek när bomber faller, döden är ständigt närvarande och du själv och människor runt dig knappt har mat för att överleva?
Det vill Mallak Abuhamdi, en av Internationalens medarbetare på plats berätta om när hon nu återkommer med ännu en text inifrån Gaza.
I Gaza förvandlar krig vanliga hjärtan till extraordinära, hjärtan som förälskar sig i livet som om de upptäcker det för allra första gången, skriver hon.

Fokus|Mallak Abuhamdi

Trots dess grymhet, trots dammet och döden som regnar från himlen, stiger känslor upp under spillrorna, känslor som aldrig skulle ha fötts utan denna smärta. Det är som om kriget, med all dess förlust och förödelse, renar själen. Den river ner de murar vi länge har byggt upp och ger upphov till mänskliga kontakter som överskrider skillnader och förblir obrutna trots tragedier.

I stunder av förflyttning, under dånet från stridsflygplan, skrivs prioriteringarna om. Närhet till andra blir en existentiell nödvändighet, inte bara ett val. Kärlek är inte längre en lyx, den blir en livlina, en livsviktig ström som vi klamrar oss fast vid mitt i stormen av förlust. Kärlek i krigstider är inte en flyktig känsla, utan ett stilla motstånd. En bräcklig rot som växer bland ruinerna, delikat på ytan, men ändå djupt förankrad och orubblig. Det ger oss modet att gå vidare, och tillräckligt med ljus för att se igenom det djupaste mörkret.

Bombningarna avslöjar att relationer inte skiftar i enlighet med slagord, utan i enlighet med vad smärtan exponerar. Masker faller av och ett nytt språk växer fram, ett som överskrider politik och tillhörigheter, och som förenar de olika på en strand: överlevnadens strand. I krig blir kärleken en ädel handling, ett verktyg för att omforma verkligheten, inte bara en känsla. Det blir den mjuka makten som ritar om scenen mitt i förstörelsen och återknyter dem som är utspridda på grund av geografi och identitet.

Kriget, med alla dess fasor, omformar den sociala strukturen. I stunder av fara bleknar individualiteten och en djup känsla av gemensamt öde föds. Kärleken blir ett socialt band som fyller tomrummet efter den förlorade tryggheten, och solidaritet blir en oskriven lag som binder alla samman. Här överlever ingen ensam. Ansvar är inte längre en personlig börda, det blir en kollektiv plikt som delas av alla, inte av lyx, utan för att människor förstår att överlevnad inte är en ensam handling.

Och i Gaza, liksom på varje plats där mänskligheten verkligen sätts på prov, omdefinierar smärtan vad som är väsentligt i oss. Osanningar kollapsar och sanningen föds: att det som förenar människor i tider av svårigheter är mycket starkare än det som skiljer dem åt i tider av fred

Trots det obevekliga kriget mot Gaza sedan oktober, och trots fördrivningen och förstörelsen, insisterar livet på att blomstra även under de hårdaste av omständigheter. I hjärtat av ett flyktingläger i Deir al-Balah, mitt i dånet från stridsflygplan och ekot av konflikter, steg ljuden av glädje över kaoset, när traditionella sånger blandades med livets sorl från en närliggande marknad.

I en mäktig scen som trotsade den dystra verkligheten samlades dussintals palestinier för att fira bröllopet mellan Mahmoud och Shaimaa. Invånarna i lägret sjöng traditionella folksånger till trummornas rytm och förvandlade ett enkelt bröllop till ett ögonblick av kollektivt motstånd, en deklaration om att glädjen fortfarande har en plats, även mitt i sorg och ruin.

Bruden och brudgummen, som har bott med sina familjer i lägret i över tio månader efter att ha flytt från Gaza City under israeliskt bombardemang, valde att inte vänta på att kriget skulle ta slut. Istället förvandlade de sitt bröllop till en strimma av hopp för sin omgivning, ett budskap om att livet fortfarande är möjligt, även bland ruinerna.

Mahmoud och Shaimaa

Bland rader av provisoriska tält gjorda av canvas och vita nylonlakan paraderade brudgummen Mahmoud genom lägret, omgiven av vänner, släktingar och grannar. Unga män framförde traditionella palestinska bröllopsdanser och sjöng välkända sånger och dikter som länge har ackompanjerat sådana tillfällen, som för att förkunna att glädje också är en form av motståndskraft som inte kan bombas till tystnad.

— Det här är min bröllopsdag, men glädjen är ofullständig, säger Mahmoud med ett bitterljuvt leende. Jag hade hoppats på att få fira i en riktig bröllopssal, inte i ett tält… Men vi flydde från vårt hem i Gaza under beskjutning och sökte skydd i Deir al-Balah. Vi var tvungna att skjuta upp bröllopet, men vi kunde inte skjuta upp glädjen för alltid. Kanske kommer det att lindra smärtan, om så bara lite, för dem omkring oss.

Mahmoud och Shaimaas bröllop var mer än en personlig fest, det var en handling av trots och ett bevis på livet självt. I Gaza väntar inte kärleken på att freden ska återvända. Den kommer inifrån kriget och bevisar att palestinierna, trots förlusterna och förödelsen, fortfarande bär inom sig viljan att fira, och styrkan att skapa liv i smärtans hjärta.

Å andra sidan, i Gaza stannar kriget inte vid att förstöra hem, det når mycket djupare, krossar hjärtan, krossar drömmar och stjäl från människor just de saker som aldrig kan ersättas. Medan vissa kärlekshistorier överlever krig och slutar i äktenskap, blir andra plötsligt stulna halvvägs genom drömmen och lämnar sina ägare hängande i outhärdlig sorg. Bland dessa berättelser finns den hjärtskärande berättelsen om Leila och Ibrahim – en ren kärlek som varade i sju år och kulminerade i en förlovning i januari 2025. De hade börjat räkna dagarna och drömde om ett gemensamt liv och ett hem byggt med kärlek. Men kriget erkänner varken kärleken eller de älskandes förhoppningar. I juli 2025 blev Ibrahim martyr precis utanför sitt hem. Det var inte bara ännu en tragisk rubrik i Deir al-Balah, det var en chockvåg. En begravning som kändes som att hela staden var i sorg. Ibrahim var inte en vanlig ung man; Han var en sällsynt själslig typ, mild och ädel.

Och vad Leila beträffar, finns det inga ord som kan trösta henne. Hennes skratt, som alltid kom före hennes ord, försvann som om hon var rädd för att existera i en värld utan honom. Hur tröstar man någon den dagen allt togs ifrån dem? Hur kan livet återvända till ett hjärta vars puls slets bort? Ibrahim var inte bara hennes fästman, han var hennes själ, hennes stöd, hennes trygghet, hennes vuxna barn, hennes livs kärlek. Hon vägrade låta honom tillbringa sin sista natt ensam på sjukhuset. Hon stannade vid hans sida till slutet, höll honom i handen, stirrade på hans stilla ansikte, ropade till honom och bad honom att vakna upp, att kämpa mot döden och komma tillbaka till henne. Men döden svarar inte på tårar.
Den där första natten av förlust var inte en natt. Det var ett slag. Tystnaden dånade högre än något ljud. Sömnen blev till ett svek. Kudden erbjöd ingen tröst. Huset kändes ofärdigt. Själen, i ännu högre grad. Allt förlorade sin färg, som om livet hade stängt av sitt ljus utan förvarning. Leila grät utan att veta hur hon skulle sluta. Hon såg sig omkring och såg att alla som kände Ibrahim också grät. Tårarna ville inte ta slut eftersom kriget inte lämnade någon med något att trösta.

I Gaza finns det tusentals kärlekshistorier som slutar som Leilas, oräkneliga hjärtan krossade och chanser förlorade för alltid, för att aldrig återvända. Tragedin här kommer inte i enskilda ögonblick, utan i vågor som var och en stjäl en framtid som aldrig kommer att levas. Hoppet begravs vid sidan av de fallna, och kvinnor som Leila lämnas att bära resterna av sina själar i ihåliga kistor och tvingas leva ett liv som inte känns som något liv alls.

I krig går kvinnor oftare bakom kistor än de går till bröllop.
Mödrar klär sig i svart mer än de bär glädje. Män dör i krig, och kvinnor lämnas ensamma, bärande på minnets och tårarnas tyngd, och fortsätter resan med en del av dem försvunna, bärande på namn vars berättelser aldrig fick ett slut.

På den övre bilden: Leila och Ibrahim