USA:s militära handlingar mot Venezuela och kidnappningen av landets president genom ett utländskt lönnmördarkommando har skakat det venezuelanska folket och hela den internationella politiska scenen. Och nu hotar Donald Trump öppet med militära interventioner mot Grönland, Colombia, Kuba, Mexiko och Iran. I medierna beskrivs dessa krigiska utspel ofta som uttryck för ”Västvärldens förfall”. Att konstatera hoten och brotten som utgår från Vita huset är en sak. Att förstå vad de symboliserar och vilket historiskt skede de uttrycker kräver däremot mer stringens.
Kommentar|Alex Fuentes
Det vi med säkerhet kan slå fast är att vi står inför ett imperialismens vansinne utan tyglar – och att den epok vi nu har trätt in i håller på att föda ett monstruöst system.
Det talas ofta om att den regelbaserade världsordning som växte fram efter andra världskriget befinner sig i sina sista dödsryckningar. Men de senaste veckornas händelser visar något långt mer drastiskt: dessa internationella normer är redan döda. Detta är ingen överdrift. Under årtionden har principer som respekt för nationell suveränitet, förbud mot utländsk inblandning och fredlig konfliktlösning – fastslagna i FN-stadgans artikel 2 – systematiskt urholkats och i praktiken begravts, framför allt av sin egen upphovsman: USA. Institutionerna som reglerade relationerna mellan nationalstater har demonterats. Att Israel tillåtits iscensätta ett folkmord i Gaza är bara ett exempel. Den gamla världsordningen har sprängts i bitar och existerar i dag endast som ett lik.
Efter stalinismens sammanbrott i öst 1989 började konturerna av ett nytt ”ordnat” kaos träda fram: den nyliberala globaliseringens epok, präglad av ekonomisk, politisk och militär dominans. Den globala finanskrisen 2008 blev ett avgörande ögonblick. Krisen hade kunnat leda till ett djupgående systemras om inte staterna hade ingripit och räddat finanskapitalet. Men räddningspaketen räddade inte det system som framkallar kapitalismens återkommande kriser. Tvärtom. Det var i denna sprickfyllda struktur som en ny imperial aktör trädde fram och började slå sönder det som återstod. Den redan skadskjutna kapitalistiska ”ordningen” blåstes slutligen sönder av Trumpadministrationen.
I dag är allt i gungning. Álvaro García Linera, tidigare vicepresident i Bolivia, skisserar denna utveckling i Diario Red. Globaliseringens centrala komponenter dominerar fortfarande – men i förvrängd form. Frihandel har ersatts av gränslös protektionism. Den så kallade fria konkurrensen är i praktiken statsunderstödd. I stället för finanspolitiska restriktioner ser vi exploderande statsskulder, ofta motiverade av militär upprustning. García beskriver detta som ett nytt slags global kapitalism: statligt skyddad, kapitaliserad och aggressivt pådriven. Den nya mellanstatliga regeln är brutal i sin enkelhet: det finns inga regler. Allt är tillåtet – i synnerhet det som tidigare betraktades som förbjudet: tvång, hot och rå militär styrka. García sammanfattar detta som ett ”vilt tillstånd där stater agerar som hobbesianska leviataner, ursinnigt kastade mot varandra”.
I detta landskap råder endast makten. Makten att vinna. Makten att profitera. Makten att tillskansa sig. Makten att ockupera, förnedra och underkuva genom skräck. Internationella avtal och majoriteten av mänsklighetens strävanden trampas systematiskt ner. I stället för att värna Nato som en transatlantisk krigsallians har det blivit mer lönsamt att sälja vapen till skräckslagna europeiska regeringar som klamrar sig fast vid illusionen om en internationell ordning byggd på vädjanden. Därför kan Trump införa tullar mot hela världen efter eget godtycke. Hans utspel om Ukraina och Gaza måste förstås i detta sammanhang. Detsamma gäller den militära aggressionen mot Venezuela. För USA:s imperialism är internationella traktater fullständigt irrelevanta. Inför Trumps brutalitet reduceras FN till en NGO för fromma samtal – utan ens hyckleriets fernissa. Här finns bara den råa maktdemonstrationen från den som besitter militär överlägsenhet.
Vi har trätt in i ett internationellt vilt interregnum, styrt av den starkastes lag. Ett tillstånd som hotar att sprida våld och mellanstatlig kannibalism och lämna sår i mänskligheten för generationer framåt. Den imperialistiska brutaliteten är inte ett undantag – den är ett symptom på födelsen av ett nytt, primitivt och barbariskt ”ordningssystem”.
I detta sammanhang identifierar García flera centrala drag. Staten är inte längre enbart garant för kapitalackumulation; den har blivit en direkt aktör i kommando- och omorganiseringsprocessen av denna ackumulation. Staten fungerar som inkubator, beskyddare och näringskälla för ”sina” företag inom sina inflytelsesfärer. Resultatet blir en värld av dominerande stater och vasallstater, beroende på ekonomisk styrka, politisk sammanhållning och militär logistik. Suveränitet upphör att vara ett avtalat erkännande. De stater som saknar förmåga att försvara sig eller tillfoga andra skada reduceras till lydstater. Fortsätter denna logik väntar en global ordning där stater med våld erövrar regionala utrymmen åt ”sitt” kapital inom ramen för globala marknader. Nationalstaternas funktion begränsas till att legitimera säkerhetspolitik och nationalistisk ”storhet” på hemmaplan.
Vi står alltså inför ett scenario med herrar och underlydande. Nyligen formulerade Trump denna brutala imperialistiska doktrin öppet i en intervju med New York Times när han förklarade att han inte kände sig bunden av några lagar, normer eller internationella kontrollmekanismer: ”Jag behöver inte internationell rätt.” Den självutnämnde kejsaren avfärdade efterkrigstidens världsordning som en ”onödig börda” och slog fast att ”nationell styrka – inte fördrag – ska avgöra geopolitiken”. Det kunde knappast sägas tydligare. Även för Viktor Orbán, Ungerns premiärminister med en uttalat illiberal, fascistisk profil, var 2025”ett år då det blev tydligt för alla att en epok i den internationella politiken hade nått sitt slut, där president Trumps makttillträde gav det slutliga slaget. Som ett resultat lever vi redan 2026 i en ny era. Än så länge använder vi det förenklade greppet att kalla den epok som avslutades 2025 för ”den liberala världsordningen”. Den hade sina egna regler, som nu inte längre gäller”.
Trumps säkerhetsrådgivare Stephen Miller satte punkt för alla eventuella tvivel i en intervju med CNN den 6 januari 2026: ”Den verkliga världen styrs av ´styrkans och maktens järnlagar`, inte av internationella protokoll. Vi lever i en värld där man kan prata hur mycket man vill om internationella finesser och allt det där, men vi lever i en värld, den verkliga världen, som styrs av makt, som styrs av våld, som styrs av makt. Dessa är världens järnlagar från tidernas begynnelse.”
Så talar imperialismen år 2026.
Inför detta barbari återstår endast två alternativ: total underkastelse eller kamp. Sett ur ett socialistiskt perspektiv måste imperialismen bekämpas och besegras överallt. På varje kontinent, i varje region, i varje land och i varje stad. Endast en global antimperialistisk mobilisering kan försvaga de olika imperialistiska regimerna. En avgörande förutsättning är nederlaget för USA-imperialismen liksom för Rysslands expansionistiska krig i Ukraina, vilket i dag sätter tonen för världspolitiken. På hemmaplan kan vi bidra till att försvaga den inhemska härskande klassen genom politisk generalstryk, genom att tillfoga de lokala trumpisterna ett avgörande nederlag i september, vare sig de heter Kristersson, Åkesson eller något annat. Kampen kan ta olika former och ske i olika takt beroende på nationella förhållanden – men dess väsen är internationellt.