Den europeiska civilisationens födelse
USA:s utrikesminister Marco Rubios inbjöd vid årets ”säkerhets”-konferens i München 12 februari Europas och speciellt Tysklands politiska klass till medverkan i en ny imperialistisk allians för att ”bana väg för ett nytt århundrade av välstånd”. Rubio fortsatte: ”Vi vill göra det tillsammans med er – med ett Europa som är stolt över sitt arv och sin historia”. Historikern Werner Schmidt fortsätter sin analys av den moderna imperialismens framväxt och här själva ”skapelseberättelsen som ideologiskt ska legitimera globalt maktanspråk”.
Fokus | Werner Schmidt
I min artikel ”Om imperialism och anti-imperialism idag” (28/4) citerade jag den US-amerikanske utrikesministern Marco Rubios tal på årets ”säkerhets”-konferens i München. Han inbjöd då Europas och speciellt Tysklands politiska klass till medverkan i en ny imperialistisk allians för att ”bana väg för ett nytt århundrade av välstånd”. Han fortsatte: ”Vi vill göra det tillsammans med er – med ett Europa som är stolt över sitt arv och sin historia”. Även om US-amerikanernas ”hem må ligga i västra halvklotet”, förklarade han, så ”kommer vi alltid att vara ett barn av Europa” och ”en del av en civilisation – den västerländska civilisationen”. USA och Europa är:
förenade av de djupaste band som nationer kan dela: smidda genom århundraden av gemensam historia, kristen tro, kultur, arv, språk, härkomst och de uppoffringar som våra förfäder gjorde tillsammans för den gemensamma civilisation som vi är arvtagare till.
Denna västerländska civilisation uppstod som ”europeisk” civilisation efter 1492, då dess ”missionärer, pilgrimer, soldater och upptäcktsresande strömmade ut från dess kuster för att korsa hav, kolonisera nya kontinenter och bygga enorma imperier som sträckte sig över hela jordklotet”.
Rubio fick stående applåder av tre ledande tyska politiker: utrikesministern Wadephul (CDU), försvarsministern Pistorius (SPD) och CSU-chefen Markus Söder. Vad var det i talet av Trump-administrationens utrikesminister som fick dem att resa sig från sina stolar? Rubio påminde dessa tidigare tveksamma allierade om den skapelseberättelse som tjänade och fortfarande tjänar som ideologisk legitimering för det kollektiva västs globala maktanspråk.
I denna artikel ska jag redogöra för den historiska verklighet som gömmer sig bakom denna skapelseberättelse.
Den europeiska civilisationen föddes ur Spaniens ”Siglo de oro”
Under 1800-talet kunde britterna säga att solen aldrig gick ned i deras Empire. Men uttrycket är mycket äldre. Den spanske kungen Carlo I lär redan i mitten av 1500-talet ha konstaterat: ”I mitt rike går solen aldrig ner.” I själva verket skapades det med hjälp av det spanska imperiet, som uppstod efter 1492, förutsättningarna för det senare brittiska.
Under den nationalistiska andra hälften av det europeiska 1800-talet betecknades de dryga hundra åren efter 1492 i Spanien som ”Siglo de oro”, som en ”guldålder” för spansk kultur och expanderande imperial kungamakt. Den 12 oktober 1492 hade genuesen Christoffer Columbus, utan att veta om det, ”upptäckt” den kontinent som senare fick namnet Amerika. Det var ett misstag, eftersom han egentligen på spanska kronans uppdrag skulle hitta vägen västerut till Asiens rikedomar. Själv var han fram till sin död övertygad om att han hade landat i Indien. Han kunde därför inte heller ana att denna 12 oktober 1492 skulle bli början på ”Conquista”, den våldsamma erövringen och koloniseringen av den nya kontinenten, vilket ledde till folkmord eller etnocid på dess ursprungsbefolkning.
År 1492 kan också betecknas som en symbolisk milstolpe för en världshistorisk vändpunkt, det vill säga för början av den dramatiska övergången från den polycentriska värld som jag beskrev i min förra artikel till det genom handels- och industrikapitalismen polariserade och ”europeiserade” världssystemet.
Conquista …
I samband med firandet av 400-årsdagen av ”upptäckten” av Amerika utfärdade den spanska regenten Maria Christina av Habsburg-Lothringen, på uppdrag av sin 6-årige son, kung Alfonso XIII, ett dekret, i vilket den 12 oktober 1892 utsågs till nationaldag till minne av ”upptäckten” och den efterföljande ”guldåldern”. Sedan dess har denna 12 oktober under olika benämningar firats som Spaniens nationaldag: som Día de la Raza (rasens dag), Día de la Hispanidad[1] och – efter Franco-eran – officiellt som Fiesta de España y de la Hispanidad eller fortfarande bara som Día de la Hispanidad.
… och Re-conquista
År 1492 betraktas också av en annan anledning som startår för det spanska imperiets ”guldålder”. I Spaniens historiepolitiska minne står detta år nämligen inte bara för början av Conquista, utan också för slutet på Re-conquista, dvs på den århundrade långa ”återerövringen” av de områden i Spanien som sedan början av 700-talet hade kontrollerats av muslimer från Nordafrika. ”Återerövringen” avslutades med intagandet av emiratet Granada i början av 1492.
Efter århundraden av religiös tolerans och relativ samexistens mellan de huvudsakliga religionerna islam, kristendom och judendom i det muslimska Al-Andalus blev i och med slutet på re-conquistan situationen för muslimer och judar alltmer hotfull. Trots att den siste emiren av Granada i kapitulationsförhandlingarna i slutet av 1491 hade tillförsäkrats religionsfrihet för icke-kristna, utfärdade de katolska monarkerna (Reyes Católicos) Isabella I och Ferdinand II i mars 1492 ”Ediktet från Granada” (Decreto de la Alhambra) som beordrade alla praktiserande judar att antingen konvertera till kristendomen eller förvisas från Spanien. Av de 300 000 spanska judarna konverterade över 200 000 för att undgå förvisning, medan mellan 40 000 och 100 000 utvisades. De konverterade judarna förföljdes därefter av den Heliga inkvisitionen som ”kryptojudar”.
Även den muslimska befolkningen utsattes för allt större påtryckningar. 1499 beordrade ärkebiskopen av Toledo och senare storinkvisitorn Francisco Jiménez de Cisneros att 5 000 islamiska skrifter, däribland Koranen, morisk filosofi, historiografi, naturvetenskap och poesi, skulle brännas.
Samtidigt inledde Cisneros, på uppdrag av kungaparet, en missionskampanj bland muslimerna i Granada – genomförd med hjälp av belöningar, hot och straff. Slutligen beslutades det 1609 att deportera morerna. Under dödshot gavs de tre dagar på sig att lämna Spanien. De fördes under militär bevakning i stora karavaner till hamnar för att skeppas till Nordafrika. Många av dem dog på vägen av hunger, utmattning och sjukdomar, andra blev rånade eller förslavade.
I sin tragedi Almansor (1823), som skildrar dessa historiska händelser, låter den tyske författaren Heinrich Heine en monfi, en morisk motståndsman, säga: ”Detta var bara ett förspel. Där man bränner böcker, bränner man till slut också människor”. Efter de tyska fascisternas maktövertagande 1933 blev Heines manande ord till fruktansvärd verklighet!
Ur de besegrades perspektiv finns det inget att fira
Dagen före firandet av Día de la Hispanidad 2021 publicerade tidningen Publico César G. Caleros artikel ”Visión de los vencidos” (”De besegrades syn”). Den gav röst åt de folk som på andra sidan Atlanten brukar subsumeras under begreppet Hispanidad.
Kort efter Hernán Cortés erövring av aztekernas huvudstad Tenochtitlán 1521, berättar Caleros, omvandlade några överlevande från massakern sitt trauma till klagovisor. Den mexikanske historikern och filosofen Miguel León-Portilla sammanställde dessa visor och andra vittnesmål från lärda inom nahuatl-kulturen i boken Visión de los vencidos (1959). Boken erbjöd för första gången en sammanfattande version av ursprungsbefolkningens syn på erövringen, som av segrarna berättas under rubriken ”Upptäckten av Amerika”.
Miguel León-Portillas bok Visión de los vencidos (1959) erbjöd för första gången en sammanfattande version av ursprungsbefolkningens syn på den erövring, som av segrarna berättas under rubriken ”Upptäckten av Amerika”.
När spanjorerna bröt in i Amerika, påminner Eduardo Galeano i sin klassiker Latinamerikas öppna ådror, stod det teokratiska Inka-imperiet på höjden av sin glans. Azteka-konfederationen hade också nått en hög utvecklingsnivå i Mexiko-dalen och på Yucatán-halvön. Dessa civilisationer, betonar Galeano,
har efterlämnat många vittnesbörd om sin storhet trots att utplundringen och förstörelsen av dem pågick så länge: religiösa monument, byggda med större kunnande än de egyptiska pyramiderna, effektiva tekniska uppfinningar för att tämja naturen, konstverk som vittnar om en stor och självständig skaparkraft. Maya-folket hade framstående astronomer, som hade mätt upp tiden och rummet med stor precision. De hade upptäckt värdet av siffran noll före alla andra folk i historien. Aztekernas konstgjorda kanaler och öar väckte stor beundran hos Hernán Cortés trots att de inte var av guld.
Conquistan ledde till ett etnocid som inom loppet av bara ett sekel kostade 90 procent av kontinentens befolkning livet. Otaliga massakrer, från Europa importerade sjukdomar och ekonomisk exploatering är den historiska verkligheten bakom eufemismer som ”mötet mellan två världar” eller ”två kulturer”, som idag används som slogans för Spaniens nationaldagsfirande.
De första massakrerna följdes av tvångsmässig evangelisering under uppläsning av ”det djävulska Requerimiento”, ett dokument som upplästes av en representant av de spanska trupperna vid en första kontakt med ursprungsbefolkningen – oftast på spanska! Om de senare samtyckte fick de behålla sin egendom och sin jord, men om de inte gjorde det, vilket oftast var fallet främst på grund av bristande språkkunskaper, fastställdes det att de var fiender till ”Gud och kronan”. Detta gav trupperna rätt att vidta militära åtgärder, vilket kunde betyda ”systematiska våldtäkter av kvinnor, tvångsarbete, tortyr, förnedringar”.
Klagovisorna över Tenochtitláns blodiga fall 1521, avslutar Calero sin artikel, ”förkunnar den ändlösa natt som ligger över hela kontinenten. Åren gick och grymheterna fortsatte”:
Två och ett halvt sekel senare utmanar Túpac Amaru II [den siste inkaledarens sonson) den spanska kronan i spetsen för en armé från ursprungsfolket i vicekungadömet Peru. Han får betala dyrt för sin djärvhet. Innan han halshuggs på Plaza de Armas i Cuzco har hans fångvaktare försökt slita honom i stycken genom att binda honom fast vid fyra hästars selar.
Detta hände 1781. Det spanska imperiet var då redan på nedgång, men andra europeiska imperier, framför allt det brittiska, var på uppgång – tack vare spanjorernas utplundring av den ”Nya världen”. På bara ett sekel flödade hundratals ton guld och silver från Latinamerika till Västeuropa, en plundring som bidrog till att lägga grunden för det kapitalistiska produktionssättet. Som Karl Marx förklarar i Kapitalets första bok:
Upptäckten av guld- och silverfyndigheterna i Amerika, utrotningen och förslavandet av den infödda befolkningen, som levande begravdes i gruvorna, den begynnande erövringen och utplundringen av Östindien, Afrikas förvandling till jaktmark för handel med negerslavar – allt detta kan betecknas som den kapitalistiska produktionsperiodens morgonrodnad. Dessa idylliska tilldragelser utgör en väsentlig del av den ursprungliga ackumulationen.
Resultatet av denna utplundring blev kapitalismen i Europa, ett produktionssätt som enligt Marx ”kom till världen drypande, från topp till tå och ur varje por, av blod och smuts”.
Tillbaka till nutiden …
I mars 2019 skickade den dåvarande mexikanske presidenten Andrés Manuel López Obrador (AMLO) ett brev till kung Felipe VI av Spanien och den argentinske påven Franciskus med en uppmaning att be ursprungsbefolkningen i Mexiko om ursäkt för de övergrepp som begicks under erövringen av landet för 500 år sedan. ”Den så kallade erövringen”, betonade han, ”skedde med både svärd och kors.”
Två år senare, på 200-årsdagen av Mexikos självständighet, bad Franciskus det mexikanska folket ”ödmjukt” om förlåtelse på den katolska kyrkans vägnar, ”inte bara för kyrkans egna överträdelser, utan också för brotten mot ursprungsbefolkningen under den så kallade erövringen av Amerika”.
Påvens ursäkt väckte upprördhet hos ledande representanter för de spanska högerpartierna Partido Popular (PP) och Vox. Isabel Díaz Ayuso (PP), president för regionalregeringen i Madrid, kunde inte förstå att påven hade bett Mexiko om förlåtelse för kyrkans ”synder” under evangeliseringen av Amerika. ”Jag är förvånad”, förklarade hon, ”över att en spansktalande katolik talar så om ett arv som vårt, som bestod i att genom missioner ha fört spanska språket, katolicismen och därmed civilisationen och friheten till den amerikanska kontinenten.”
Som jag visat skulle USA:s utrikesminister Marco Rubio inte ha uttryckt det bättre!
I min nästa artikel kommer jag att beskriva den kolonialistisk/imperialistiska europeiseringen av världen.
[1] Hispanidad är ett begrepp som hänvisar till gemenskapen och helheten av spansktalande folk eller den grupp av språkliga och kulturella särdrag som de påstås ha gemensamt.
Och tidigare: