Samtidigt som världens blickar riktas mot Israels folkmord i Gaza och USA:s aggression mot Venezuela liksom andra krigshärdar, förblir det sudanesiska folkets lidande i stort sett osynligt i etablerade medier. I Sudan rasar ett förödande inbördeskrig. Fathi El-Fadl, sudanesisk politisk aktivist, facklig organisatör och medlem i Sudans Kommunistiska Parti, tillhör dem som konsekvent motsätter sig kriget och militärens makt. Internationalen publicerar här hans inlägg om den pågående katastrofen i Sudan.
Kommentar|Fathi El-Fadl
Sudans bortglömda katastrofala krig, som inleddes för nästan tre år sedan, har åter hamnat i fokus för omvärldens uppmärksamhet genom de extrema grymheter som Rapid Support Force-milisen (RSF) har begått mot civila i El Fasher, huvudstad i Norra Darfur. Denna massaker följde på den sudanesiska arméns planerade tillbakadragande från staden. Samtidigt väckte USA:s president Trumps uttalande förvåning, när han tackade den saudiske kronprinsen Mohammed bin Salman för att ha ”uppmärksammat” honom på Sudankrisen. Detta var ett fullständigt ohederligt drag från Trumps sida – en tom gest gentemot Sudans katastrofala situation, ämnad att blidka hans gäst inom ramen för de lukrativa kommersiella och finansiella avtal som de båda undertecknat.
Trumps förhållningssätt till kriget i Sudan följer samma mönster som hans hållning till det folkmordiska kriget i Gaza och den öppna militära aggressionen samt kidnappningen av Venezuelas president och hans hustru. Huvudmålet med USA:s plan för Gaza är att krossa det palestinska motståndet, slå ned den nationella befrielsekampen och omöjliggöra upprättandet av en självständig palestinsk stat. Detta är en direkt fortsättning på det bredare amerikanska imperialistiska projektet – ”Större Mellanöstern”-projektet – som riktar sig mot hela regionen, inklusive Sudan. Detsamma gäller Trumps lögner som rättfärdigar amerikanska militära interventioner med påståendet att de ska stoppa narkotikaflödet till USA.
Det är ingen hemlighet att de externa interventioner som har plågat vårt land under de senaste sju åren alla sammanfaller i ett enda övergripande mål: att i grunden sabotera den sudanesiska revolutionen 2018, tömma den på dess innehåll och påtvinga ett beroende politiskt system som skyddar USA:s intressen och intressena hos de tre andra länderna – Saudiarabien, Egypten och Förenade Arabemiraten. Dessa länder, trots sina olika direkta intressen, bildar tillsammans en kvartett som förenas i viljan att under USA:s ledning dela på Sudans resurser.
Den pågående militära konfrontationen mellan gårdagens allierade i Sudan är inte bara en kamp om makten. Den representerar snarare ett komplext scenario där parasitära fraktioner av den inhemska kapitalismen strider om kontroll över makt och resurser. Dessa krafter, som stöds av olika regeringar, har byggt sina rikedomar och privilegier genom korruption och missbruk av makt för att plundra landets resurser, och de använder väpnad konflikt och terrorism för att befästa sin dominans. Båda sidor uppmuntras och understöds i att fortsätta kriget för att tjäna regionala och internationella makters intressen, vilka delar imperialismens mål: att krossa Decemberrevolutionen.
Det vi bevittnar i dag är en förlängning av den politik som etablerades redan vid de första massakrerna i Darfur 2003. Att konfrontera dessa brott kräver därför omedelbart och konsekvent ansvarsutkrävande mot dem som har utfärdat och verkställt dessa order. Det räcker inte att ställa enskilda blodbesudlade gärningsmän till svars. Rättvisan måste också omfatta de regeringar som har levererat vapen, gett diplomatiskt stöd och ingripit direkt i de militära striderna i vårt land.
Detta inkluderar ledande medlemmar i den så kallade kvartetten, vars inblandning i Sudankrisen ytterligare har fördjupat folkets lidande och lett till mer död, förstörelse och en aldrig tidigare skådad flyktingkatastrof – både internt och i grannländerna. Enligt FN är över 15 miljoner människor på flykt: 12 miljoner inom landet och 3 miljoner som har tvingats fly till Egypten, Libyen, Tchad, Centralafrikanska republiken och Sydsudan.
Egypten och Turkiet har skickat sina militärflyg för att bomba mål i områden som kontrolleras av RSF-milisen. Denna direkta militära intervention, som innebär en grov kränkning av Sudans suveränitet och en farlig eskalering av kriget, har lett till att hundratals människor har dödats och tusentals tvingats fly, vilket ytterligare ökar antalet internflyktingar. Även Iran fortsätter att ingripa genom att träna miliser samt leverera vapen och ammunition. Qatar har stått värd för möten mellan olika ledare inom Muslimska brödraskapet i syfte att ena dem bakom militärjuntan i Port Sudan.
Den amerikanska administrationen är väl medveten om dessa dokumenterade interventioner, men väljer att blunda. Detsamma gäller Förenade Arabemiratens direkta stöd till RSF-milisen, genom regelbundna flygningar som landar i städer vid gränsen till Tchad och Centralafrikanska republiken och för in mer vapen samt legosoldater från Colombia.
USA har spelat en roll i att sammankalla samtal i Jeddah, Schweiz och New York. Denna diplomatiska aktivitet syftar dock till att hantera krisen – inte till att lösa den – och till att styra dess utveckling i linje med USA:s regionala strategi. Farsen nådde sin kulmen när USA:s president påstod att han nu skulle ”börja uppmärksamma” krisen i Sudan, påstått efter information och vädjanden från den saudiske kronprinsen.
Denna fars blir än tydligare när man hänvisar till ”sällsynta mineraler”. Det är inte bara Sudans mineraltillgångar som står på spel, utan även dess strategiska läge vid Röda havet, dess gränser mot sju länder, bördiga jordbruksmarker, vattenresurser och boskapstillgångar – alla centrala drivkrafter bakom USA:s och Saudiarabiens agerande.
Sudans kommunistiska parti (SCP) och andra demokratiska och patriotiska krafter har upprepade gånger betonat att detta krig inte enbart är en intern konflikt, utan ett regionalt, internationellt och imperialistiskt projekt som syftar till att bryta det sudanesiska folkets vilja att självständigt utveckla sitt land. Om detta projekt lyckas öppnas vägen för ytterligare splittring och fragmentering av landet, plundring av dess resurser och kränkningar av dess nationella suveränitet – med hjälp av lokala reaktionära lakejer.
I ett uttalande har SCP uppmanat till internationell solidaritet och riktat sig till patriotiska och demokratiska organisationer, politiska partier och människorättsgrupper för att gemensamt binda händerna på förbrytarna. Partiet betonade också vikten av gemensamma folkliga aktioner för att stoppa kriget.
Vidare krävde SCP att ”mjuka uttalanden” och formella vädjanden måste omvandlas till konkreta åtgärder: skydd av civila, öppnande av humanitära korridorer, leverans av nödhjälp samt oberoende och neutrala utredningar av alla övergrepp och brott som sliter sönder vårt land. Regeringars kritik och fördömanden måste följas av handling – politiska, ekonomiska och diplomatiska sanktioner mot förövarna, förbud mot militärt och logistiskt stöd till de krigförande parterna samt hänskjutande av deras brott till oberoende internationella och nationella rättsinstanser.
Allt detta måste kombineras med ett hårt arbete inne i Sudan. De demokratiska och patriotiska krafterna måste fördjupa sitt enade agerande. Den pågående dialogen mellan motståndskommittéerna och krafterna för radikal förändring måste slutföras och leda fram till ett gemensamt program som stärker masskampen genom upprättandet av en bred folkfront. Samtidigt är samarbete med den växande fackföreningsrörelsen avgörande för att bygga en ännu starkare kraft som kan spela en avgörande roll i kampen mot fienderna – genom att avveckla deras repressiva apparater, besegra deras konspirationer, utkräva rättvisa för offren och vinna frihet, fred och social rättvisa för hela Sudans folk.
Underlåtenheten att skydda obeväpnade civila och den sudanesiska arméns tillbakadragande från El Fasher och andra städer måste fördömas. Arméns främsta och viktigaste uppgift är att skydda medborgarna och fosterlandet – inte att fly och lämna oskyldiga civila i händerna på RSF-milisens brutalitet.
Det fortsatta systematiska våldet i landet är ett resultat av alla de krig Sudan har genomlidit, präglade av barbari och avsaknad av rättskipning. Straffrihet har aldrig varit undantaget, utan normen – och den centrala orsaken till att dessa brott ständigt upprepas. Den pågående bristen på ansvarsutkrävande har återigen skapat en miljö som möjliggör folkmord och krigsförbrytelser mot den olyckliga befolkningen i städer, samhällen och byar som överges av den ena parten i konflikten.
Sudans folk ställer följande grundläggande och rättmätiga krav: – Omedelbar vapenvila, deklaration av humanitär paus samt fullständigt öppnande av humanitära korridorer till alla drabbade områden, med garanterad säkerhet för hjälpkonvojer och ansvarsutkrävande av alla som begått, beordrat eller medverkat till dessa brott. – En snabb, oberoende och transparent internationell utredning av krigsförbrytelser. – Omedelbara solidaritetsaktioner från demokratiska krafter, människorättsorganisationer och progressiva aktivister för att sätta press på det internationella samfundet och regeringar att upphöra med allt politiskt och militärt stöd – eller medskyldighet – till de parter som begår brott mot civila.
Fathi El-Fadl
Övre bilden: Kvinnor som tagit sig till staden Tawila från El Fasher vittnat om extremt våld från RSF-milisen, som erövrade El Fasher från Sudans armé i oktober.