Internationell media visar scener av glädje och glädjetårar över avtalet om vapenvilan mellan Hamas och Israel. Det är något helt förståeligt sett från dem som har bombats i mer än ett år av israeliska trupper. Eldupphör för att stoppa Israels folkmord har varit ett permanent krav från den internationella solidaritetsrörelsen med det palestinska folket. Nu finns röster som talar om en seger. Det är dock svårt att definiera avtalet i Qatar som en seger för de palestinska motståndsstyrkorna bara för att den sionistiska regimen inte helt lyckats likvidera Hamas. Bara antalet offren för folkmordet är fruktansvärda, det handlar om drygt 46 000 döda. Är det en seger?
Kommentar|Alex Fuentes
Internationella reaktioner på avtalet kastar lite ljus över denna fråga. FN:s generalsekreterare António Guterres uttryckte sitt stöd för avtalet och betonade behovet av att prioritera att lindra det palestinska folkets enorma lidande. Det är det minsta man kan förvänta sig av en organisation som varit fullkomligt maktlös när det gäller att stoppa blodorgien som iscensattes av Netanyahu.
Egyptens president, Abdel Fattah al-Sisi, sa något liknande, vad ska man annars säga? Egypten deltog också i medlingen. EU-kommissionens ordförande Ursula von der Leyen talar om ”en region” i stället för att ta orden ”det palestinska folket” i sin mun, hon vill på intet sätt provocera massmördaren Netanyahu. Enligt von der Leyen ger avtalet ”hopp till en region som har lidit oerhört.” Andra europeiska ledare uttrycker också hopp och säger att de önskar att denna vapenvila kan markera början på fred genom en tvåstatslösning som garanterar säkerhet och stabilitet. De ”glömmer” bara en sak och det är att Netanyahu vägrar befatta sig med blotta tanken på en tvåstatslösning. Både Biden och Donald Trump tar åt sig äran och hävdar för sin del att det är de som är arkitekterna bakom avtalet, så att Gaza inte blir en ”säker tillflyktsort för terrorism”. I realiteten representerar gubbarna ett imperium som konstant stöttat sionisterna med vapen och pengar vilket har varit en förutsättning för massakrerna i Gaza.
Den som har en avvikande uppfattning är den iranska regimen som talar om att avtalet ”är en seger för Gaza och en förlust för Israel”. Gaza finns praktiskt taget inte, det finns i princip bara ruiner och motståndets ledarskap är praktiskt taget omintetgjort. Hur ett sådant scenario kan kallas seger för palestinierna är minst sagt en gåta. På samma sätt hyllade Jemens houthier de som har gjort motstånd i Gaza och påstår, dock med rätta, att Israels historiska ockupation innebär ett hot mot stabiliteten och säkerheten i regionen. I ett uttalande sa Hamas att avtalet beror på ett ”legendariskt motstånd” hos palestinierna och att det öppnar ”vägen mot förverkligandet av vårt folks strävanden efter befrielse och återvändande”. Inte ens Hamas talar om en seger, och de borde veta.
Det är obestridligt att stödet för Israel successivt har minskat efter varje massaker på sjukhus, skolor och flyktingläger. Odiskutabelt är också att alla internationella organisationer som försvarar mänskliga rättigheter är helt eniga när det gäller att fördöma Israels brott mot mänskligheten eftersom den israeliska armén gjort sig skyldig till folkmord. Den sionistiska regimens uttalanden att de inte skulle lämna någon sten ovänd i Gaza ledde endast till ett urskillningslöst dödande av främst kvinnor och barn. Men det är också sant att motståndet i Gaza underskattades av Netanyahu och hans anhängare. Allt detta och den imponerande internationella solidariteten med det palestinska folket utanför Gaza och Västbanken tvingade till slut Netanyahu in i ett avtal som de varit villiga att ignorera i samma ögonblick de skulle underteckna det. Samtidigt som vapenvilan tillkännagavs den 15 januari bombade och mördade israeliskt flyg återigen palestinier i Gaza.
Det är lätt att förstå att palestinierna, både i Gaza och i resten av världen, och även familjerna till de israeliska gisslan, firar vapenvilan, eftersom de har blivit utsatta för något helt omänskligt. En överenskommelse om vapenvilan tas fram för ett Gaza slitet mellan 46 000 döda, en ofantlig förstörelse och en traumatiserad befolkning, och med motståndsrörelsernas ledningar praktiskt taget pulveriserade.
Dödsfallen, försvunna, hundratusentals skadade, hunger och matosäkerhet för två miljoner palestinier, fördrivna och miljontals ton spillror, omfattande materiell förstörelse och osäkerhet om framtiden är ett sår som kommer att ta lång tid läka. Motståndet i Gaza och solidaritetsrörelsen med Palestina runt om i världen är just det, ett heroiskt motstånd som inte är synonymt med en ”seger”. Vapenvilan öppnar en bräcklig möjlighet, en tråd av hopp, som skulle kunna leda till att avsluta infernot i Gaza. Mardrömmen är dock inte över, inte än.