Det finns en överklassetikett som säger att en gentleman bara får bära shorts vid utövande av idrott eller vid ledighet. Det må vara hänt i böcker och på film, men i den verkliga världen blir det oftast bara löjligt. Ibland skulle en sådan regel till och med kunna innebära fara.
Krönika|Andreas Nyman
Jag har arbetat i upphandlad kollektivtrafik i drygt 25 år, har varit med om tre upphandlingar och burit sex olika uniformer med olika företagsnamn på. Tre saker som varit gemensamma för de vinnande trafikoperatörerna är nedbantad personalstyrka, hårdare arbetspass och en ovilja till kortbyxor som påminner om ovan nämnda gentlemannakodex.
Historien har en märklig förmåga att upprepa sig. Ibland kan jag tänka på ett plakat en kvinna bär på en känd bild från en demonstration i USA:
— Jag kan inte begripa att jag fortfarande måste protestera mot den här skiten.
2002 hade den nya trafikoperatören tagit bort shortsen vi tidigare haft. Problemet löstes då en manlig tågvärd gick till jobbet i kjol. Chefer gick ut i lokalpressen och förklarade att kjol är för kvinnor och byxor för män. Det slutade med att shorts kom tillbaka i uniformssortimentet.
2013 hade en ny operatör tagit över, och även den avskaffat shortsen. Den här gången var det en grupp män på Roslagsbanan som tog på kjolen med samma resultat.
I vintras tog ett nytt företag över driften på Tvärbanan, och åter var kortbyxor uteslutet. Någon månad efter att ett antal karlar beställt kjol, utreds nu cityshorts på arbetsplatsen. Kanske är det bara ett sammanträffande.
Liknande exempel finns att berätta från flera tåg- och bussföretag. Arbetsköparen vill ha personalen i långbyxor, men efter karlar i kjol har de backat och godkänner shorts.
Förarhytten är som ett växthus på hjul, och man kan inte alltid lita på den inbyggda AC:n. Värme, långa körpass och ansvaret för tågets säkra framfart är en dålig kombination. Det handlar inte om estetik utan om funktionalitet. På svala kontor kan det säkert fungera med långbyxor även varma sommardagar, men inte i en spårvagnshytt.
Tills vi fått shorts kör den säkerhetsmedvetne i kjol varma dagar. Som fackligt förtroendevald är det viktigt att visa att arbetsmiljöfrågor inte bara är ord. Någon kollega frågar på skämt om man kör skotskt. Trafikanterna är också med på noterna. En man i blåkläder skrattar medkännande och utbrister:
— Jaha, du fick inga shorts i år heller?!
Inför varje upphandling känner vi i personalen samma oro. Vad kommer vi att förlora i det nya avtalet? Vad lyckas vi rädda? I spårtrafiken vinner i princip alltid det billigaste alternativet, trots att Lagen om offentlig upphandling medger att också andra kriterier, som arbetsmiljö och personalpolitik, ska kunna väga in.
Fackförbundet Seko har länge försökt få politiker att ta det på allvar. Att inte stirra sig blinda på priset. Det borde vara självklart att ställa krav på vettiga arbetskläder, framtagna i samförstånd med personalen.
Det här borde vara en ickefråga. Låt oss slippa bråka om byxor vid nästa upphandling.