Efter massakern på 26 civila turister i den indiska delen av Kashmir i april besköt indisk militär pakistanska samhällen med militärt svar från Pakistan och ett sextiotal döda. Från indiskt håll anklagas islamistiska terrorister för dådet med stöd av pakistanska myndigheter. Den pakistanske socialisten Farooq Sulehria skriver till Internationalen från Lahore med utgångspunkt i utvecklingen i Pakistan.
Opinion|Farooq Sulehria
Det pakistanska svaret, halvofficiellt och inofficiellt, på terrorattacken i Pahalgam i den indiskadministrerade delen av Jammu Kashmir den 22 april var: ”Det är en operation under falsk flagg”. Därefter underblåstes den chauvinistiska krigshetsen. Skrikande nyhetsankare på TV-skärmarna, inte helt olikt i Indien, byggde upp krigshysterin. Ministrar, oppositionspolitiker och militära ledare gjorde unisont krigiska uttalanden.
Dagarna före den 6 maj, då Indien avfyrade missiler mot minst sju olika städer i Pakistan och i det av Pakistan administrerade Kashmir, fick Pakistan intrycket att Indien av rädsla hade backat tillbaka.
När dessa rader skrivs (7 maj) är det svårt att förutse Pakistans svar på de indiska missilattackerna. Två punkter förtjänar dock att särskilt nämnas för att sätta in Pahalgam-händelsen i sitt sammanhang. För det första gav det pakistanska etablissemanget jihadistgrupperna en klapp på axeln. För det andra hjälper ett impulsivt indiskt svar objektivt sett Pakistans regim som är som belägrad intern. Likaså drar Indiens premiärminister Narendra Modi politisk nytta av situationen.
I Pakistan är det militären som bestämmer. De civila motsvarigheterna, premiärminister Shahbaz Sharif och president Asif Zardari, spelar rollen som lydiga tjänare för att säkerställa att de sitter kvar vid makten.
Statsvetaren och författaren Ayesha Siddiqua, som lever i exil i London efter utgivningen av sin bok Military Inc, är en känd kritiker av och expert på Pakistans militär. I en artikel för den indiska e-tidningen The Print (ej tillgänglig i Pakistan utan VPN) noterade hon i februari i år följande ”En kunnig källa i Islamabad sa att Rawalpindi [den pakistanska militärmaktens högkvarter] gör sig redo att mobilisera – i en jämförelsevis lägre men märkbar skala – för att tvinga Indien att förhandla om Baluchistan”.
Pakistan står inför en väpnad separatiströrelse i Baluchistan, som geografiskt sett är den största av fyra provinser och gränsar till Iran och Afghanistan. Kina har också byggt en enorm hamn i Gwadar, en stad vid havet i Baluchistan. Regionen är dessutom en viktig länk i Kinas Belt-and-Road Initiative (BRI), ibland kallat den nya Sidenvägen. Pakistan har upprepade gånger anklagat Indien för att beväpna och utbilda Baluchistans befrielsearmé (BLA), en militant grupp som ligger bakom ett antal gerillaattacker mot säkerhetsinstallationer och kinesiska arbetare i Baluchistan.
Siddiqua hävdade att Pakistans nuvarande arméchef, general Asim Munir, håller på att förändra den politik som fördes av hans föregångare som handlade om att blidka Indien: ”Det är inte bara det att Munir är mer traditionellt hökaktig gentemot Indien, han måste också bygga upp sin image av att vara ståndaktig och bli mer omtyckt bland sina soldater och officerare. Även om Munir har hela landet, dess rättsväsende, den civila byråkratin, medierna och det politiska systemet i sin hand, har inget av detta gett honom den popularitet som han trodde var möjlig”.
I avsaknad av empiriska bevis är det svårt att med säkerhet säga om Pakistan sponsrade terrorattacken i Pahalgam. På samma sätt kan man inte underbygga eller verifiera Siddiquas påståenden. Ett återupptagande av jihadistisk propaganda, med ett tydligt statligt stöd i pakistanska Kashmir har dock varit olycksbådande synligt sedan 2024. Inledningsvis sattes vissa jihadistgrupper och fundamentalistiska grupper in för att motverka ledningen för en folklig massrörelse mot elpriserna som skakade pakistanska Kashmir 2023-24. Denna intifada mot nyliberalismen tvingade staten att sänka elpriserna. Efter att inledningsvis ha agiterat mot de sekulära nationalister och marxister som ledde rörelsen stannade jihadistgrupperna kvar i det offentliga rummet. Deras offentliga närvaro hösten 2024 och framåt, noterades efter att de legat i relativ dvala i ungefär sex år. Deras vapenföra aktivister höll offentliga möten trots att det var förbjudet att bära vapen.
Under tiden, tidigare i år, föreslog pakistanska Kashmirs premiärminister Anwar-ul-Haq två gånger att Jihad skulle återupptas. En gång i en intervju med en andra klassens mediakanal. En annan gång, i sällskap med premiärminister Sharif och general Asim Munir, när de alla samlades i regionens huvudstad Muzaffarabad. Syftet var att uppmärksamma ”Kashmirsolidaritetsdagen” som sker under regeringens beskydd den 5 februari varje år. Vanligtvis är detta evenemang centrerat kring Islamabad – Pakistans huvudstad – och syftar till att fånga utländska ambassaders uppmärksamhet. I år arrangerades dock en storslagen show i Muzaffarabad.
Man såg dock till att Anwar-ul-Haqs uppmaning till Jihad inte annonserades i vanliga pakistanska kanaler. En lika hemlig affär i de pakistanska medierna var ”Kashmir Solidarity & al-Aqsa Tsunami Conference”, som också hölls den 5 februari i staden Rawalakot. Tydligen arrangerades det mötet under ledning av ett okänt ”Rawalakot Civil Society” och var också värd för Hamas-delegater. Rawalakot är ett nav för radikal politik. Marxister och sekulära nationalister dominerar gatu- och studentpolitiken här.
För att mobilisera stöd för konferensen i Rawalakot bedrevs dörrknackning av anhängare till den islamistiska och terrorstämplade Jaish-e-Muhammad (JeM). Ett av de mål som träffades av indiska missiler den 6 maj var en JeM-loka och ledaren Masoud Azhar förlorade tio familjemedlemmar och fyra JeM-aktivister i attacken. På samma sätt kampanjade Lashkar-e-Tayyaba (LeT) och Sipah-e-Sahaba, två ökända jihadistgrupper, offentligt för Rawalakot-konferensen.
Som om det vore kronan på verket påminde general Asim Munir vid ett möte med pakistanska utvandrare i Islamabad den 16 april om ”tvånationsteorin”, dvs. uppfattningen att hinduer och muslimer är eviga fiender. Teorin om två nationer används av den pakistanska härskarklassen som en motivering till att Pakistan bildades 1947. Hans tal, som utan tvekan var giftigt och mycket problematiskt, väckte de indiska mediehökarnas vrede. Kort sagt, illavarslande tecken på upptrappning syntes, även om det var oavsiktligt.
Eftersom det inte finns några trovärdiga undersökningar eller opinionsmätningar är det svårt att säga om en upptrappning vid gränsen har bidragit till att återuppliva general Asim Munirs popularitet, vare sig bland militären eller bland civilbefolkningen. Man kan dock hävda att militären i Pakistan före terroristattacken i Pahalgam stod inför en kris. De allmänna valen 2018 och 2024 var riggade. Första gången för att föra utmanaren Imran Khan till makten som premiärminister. Andra gången för att avsätta honom. I samband med detta urholkades militärens sociala bas. Traditionellt har stödet för militären varit förankrat i städernas medelklasser och i Punjabs kärnland. Punjab är numerärt den största av de fyra provinserna. Av 120 miljoner pakistanier är ungefär 60 procent bosatta i Punjab. Punjab och medelklassen i städerna utanför Punjab har varit upptagningsområden för både militären och den tidigare utmanaren Imran Khan och hans Pakistan Justice Party (PTI).
Ett uppror i Baluchistan (som pågått sedan 2004), intifadan mot elräkningarna i pakistanska Kashmir 2024, massuppror på andra håll mot ”döda-och-dumpa”-politiken – aktivisters ”försvinnanden” för att senare hittas dödade – förvärrade ytterligare problemen för general Asim och hans civila medbrottslingar.
Provinsen Sindh gjorde uppror mot byggandet av sex kanaler från Sindhfloden för att bevattna jordbruksmark i Punjab. Eftersom Sindh är en lägre belägen provins och helt beroende av Sindhfloden för sina vattenbehov är fördelningen av flodernas vatten en omtvistad fråga i Pakistan, liksom mellan Indien och Pakistan. Pakistan har lägre flödesrättigheter. Fem viktiga floder rinner från Indien till Pakistan. Den indiska regeringen meddelade strax efter attentatet i Pahalgam att man skulle hålla inne flodvattnet som rinner in i Pakistan och upphävde ”Indus Water Treaty 1960” för att förstöra Pakistans jordbruksekonomi. Vattenkrig! Några dagar innan Indien avfyrade missiler mot Pakistan och pakistanska Kashmir meddelades att kanalprojektet skulle avbrytas.
Ända sedan en upptrappning vid gränsen mellan Indien och Pakistan är det män i khakis som dominerar TV-skärmarna. En krigsliknande situation är i sig en kris. Men för tillfället har spänningen vid gränserna fått Pakistans militära ledare general Asim att framstå som en skyddsängel, åtminstone på tv-skärmarna och sociala medier. Man kan se ett antal journalister, akademiker och personer som är kritiska till Pakistans militär i övrigt, som på sina sociala medier publicerar meddelanden om stöd för ”våra jawans” (våra soldater).
Att militärbudgeten kommer att höjas med 13 procent i den kommande federala budgeten (som ska läggas fram nästa månad) väcker ingen kritik. Militärbudgeten är, efter statsskulden, den näst mest kostsamma posten i statsbudgeten.
Vad händer härnäst? Det som gäller för militären i Pakistan gäller också för Indiens premiärminister Modi. New Delhi tog också tillfället i akt att slå på krigstrummorna efter terroraktionen i Pahalgam. Indiens mainstreammedia vädjade till Modi att förvandla Pakistan till Gaza. Sedan 1971, det senaste stora kriget mellan de två grannländerna, har de båda länderna drabbat samman i det omtvistade området i Kashmir ungefär vart tionde år. Den här gången attackerade dock Indien Pakistan. Vanligtvis vill de ha en krigsliknande situation i stället för ett fullskaligt krig. Spänningen vid gränsen är begränsad till skärmytslingar. Den här gången kan dock en upptrappning inte uteslutas.