Det är inte svårt att bli nedstämd av presidentvalet i USA. Allt är dock inte svart eller vitt. Den reaktionära högern föder alltid sin motpol. Det finns radikala vinster som är värda att titta närmare på, förstå varför de lyckats bryta igenom och vilka utmaningar de står inför.
Utrikes|Patrik Olofsson
Något som kommit lite i mediaskugga i Sverige är att parallellt med presidentvalet genomfördes folkomröstningar i 10 delstater om aborträtten. Här lyckades man värna aborträtten i 7 av de 10 stater som höll omröstningar.
Stater man vann i var:
Arizona med 61% av rösterna
Colorado – 62%
Maryland – 75%
Missouri – 52%
Montana – 58%
Nevada – 64%
New York – 62%
Halv seger:
Nebraska – 55% för aborträtt fram till 12:e veckan. Detta beslut måste konfirmeras av en ny folkomröstning 2026 för att bli inskriven i delstatens konstitution. Samtidigt föll ett förslag till generösare aborträtt knappt (se nedan).
Stater man förlorade i var:
Florida där 57% röstade för aborträtten, men det krävdes 60% – kvalificerad majoritet – för att få det inskrivet i delstatens konstitution.
Nebraska – där förlorade man hårfint 49-51 om att tillåta abort även efter 12:e veckan om kvinnans liv och hälsa stod på spel. Ett förslag om begränsad aborträtt vann dock (se ovan).
South Dakota – 41% för aborträtt.
Samtidigt som man kan glädjas åt segrarna för aborträtten, finns det ett motsägelsefullt mönster. Samtidigt som man vinner aborträttsfrågan med 61% i Arizona så vinner Trump delstaten med 52%. Samtidigt som man vinner aborträtten med 52% i Missouri så vinner Trump delstaten med 59%. Samtidigt som man vinner aborträtten med Montana med 58% så vinner Trump delstaten med 59%. Samtidigt som man vinner aborträtten med 64% i Nevada så vinner Trump delstaten med 51%. Allt som allt gick Kamala Harris miste om 31 elektorsröster bara här. Det hade inte ensamt avgjort presidentvalet, men varit en omistlig del på vägen att besegra Trump.
Demokraterna har inte kunnat kapitaliserat på den progressiva kampen för aborträtten och omvandla det en röst på Kamala Harris. Det betyder att det funnits andra frågor som dragit hårdare i folks själar än aborträtten. De amerikanska väljarna har uppenbarligen inte haft några problem att rösta för aborträtten med ena handen och rösta för Trump med andra.
Demokraterna hade inget program för ökad levnadsstandard för arbetar- och medelklassen under Biden, och inget med Harris heller. I Harris/Waltz valmanifest har man låtit Goldman Sachs räkna på deras ekonomiska program och det föll ut till deras belåtenhet. Om det imponerar i ögonen på arbetarväljarna är en annan femma. Man skriver också att Financial Times berömmer Harris/Waltz för att vara tuffare mot budgetunderskottet än Trump. Hur det ska vinna arbetarväljarna är en gåta.
Nu har inte heller Trump något program för arbetar- och medelklassen. Men hans retorik vet var den träffar. När han pratar om tullar och protektionism lanseras det som att rädd amerikanska jobb. När han pratar om immigranter så, förutom stolligheter att de äter väljarnas husdjur, så säger han rätt ut att ”de tar era jobb”. Precis som hög arbetslöshet vet alla vad ökad konkurrens om jobben innebär för möjligheten att försörja sig, för möjligheten att kräva vettiga löner etc. Han lovar att USA kommer ha de lägsta energipriserna i hela världen, han kommer sänka skatten och inflationen kommer helt att upphöra med honom vid rodret.
Föga realistiska löften, men för arbetarväljaren som sett priserna öka med 20% under Biden är nog ganska desperat att återfå sin köpkraft. New York Times skrev för två veckor sedan ”Det är inflationen, dumbom: Varför arbetarklassen vill ha tillbaka Trump” – en parafras på den gamla slagdängan ”Det är ekonomin, dumbom” från Bill Clintons tid.
Samtidigt gick det bra för progressiva politiker som också hade en radikal politisk och ekonomisk agenda.
Bernie Sanders vann senatorsvalet i Vermont med 64%. Han har nu vunnit senatorsvalet i Vermont fyra gånger i rad. Han har kampanjat kring frågor som berör arbetarväljare i högre utsträckning, som; höj den lagstadgade minimilönen till 17 dollar/timmen, kostnadsfri sjukförsäkring till alla, högkostnadsskydd för läkemedel, införa en saklig grund för uppsägning och 20 miljoner nya jobb i den gröna omställningen. Folk lyssnade på det budskapet.
Bernie Sanders är inte nådig i sin kritik av det Demokratiska partiet:
”Det borde inte komma som någon större överraskning för det Demokratiska parti som har övergett arbetarklassens människor att de skulle finna att arbetarklassen har övergett dem.
Medan Demokraternas ledarskapet försvarar status quo, är det amerikanska folket argt och vill ha förändring.
Och de har rätt.”
”Idag, medan de mycket rika klarar sig fenomenalt bra, lever 60% av amerikanerna ur hand i mun och vi har mer inkomst- och förmögenhetsskillnader än någonsin tidigare. Otroligt nog är de reala, inflationsjusterade veckolönerna för den genomsnittliga amerikanska arbetaren faktiskt lägre nu än för 50 år sedan.”
”Kommer de stora penningintressena och välbetalda konsulterna som kontrollerar det Demokratiska partiet att dra några verkliga lärdomar av deras katastrofkampanj? Kommer de att förstå smärtan och den politiska alienationen som tiotals miljoner amerikaner upplever? Har de några idéer om hur vi kan ta oss an den alltmer mäktiga oligarkin som har så mycket ekonomisk och politisk makt? Förmodligen inte.”
Förmodligen inte? Vi kan nog säga; med största sannolikhet inte.
En annan stjärna på den politiska himlen i USA är Alexandria Ocasio-Cortez i New York. Vann sin plats i representanthuset med 69%. I innerstadsdistrikten som Bronx fick hon över 70% av rösterna. Det är mer eller mindre ett självmordsuppdrag för en republikan att utmana henne.
Också hennes valkampanj fokuserade på frågor som var angelägna för arbetarväljarna. Hon började med att föregå med gott exempel genom att hennes kampanj skulle utföras av fackanslutna arbetare och med kollektivavtal, att fackliga rättigheter ska gälla på alla arbetsplatser och att omedelbart höja minimilönen till 15 dollar/timmen med sikte på 24 dollar. Hon drev också frågan om en sjukvårdsreform som täcker alla och alla hälsofrågor (inkl tandvård) och en bostadspolitik där bostad blir en medborgerlig rättighet.
Sist men inte minst drev både hon och Bernie Sanders att USA ska införa ett vapenembargo mot Israel. Och det här är en politik som vinner val. Att se den amerikanska väljarkåren som en jämntjock reaktionär massa är inte rätt. Radikala vänsterkandidater som tar sig an arbetarväljarnas verkliga bekymmer vinner.
Alexandria Ocasio-Cortez förklarar att anledningen hon aktiverade sig politiskt var att ändra på Demokraterna:
”Jag gick från att torka golvet i en bar till att gå in i kongressens salar och anledningen till att jag gjorde det och anledningen till att jag ställde upp var inte för att jag ställde upp mot en republikan, det är för att jag ställde upp mot en demokrat som jag inte ansåg fokuserade på familjer som min eller samhällen som mitt eller såg smärtan hos människor som jag. Och mycket av det jag såg på den tiden var en demokrat som bara ställde upp mot Trump och inte stödde en vision som med tydlighet talade till min materiella verklighet, och jag kom till en punkt som servitris där jag kände att min kongressledamot inte skulle stödja en minimilön på $15.”
Hon kunde ändra representationen i ett valdistrikt, men kommer hon kunna ändra det Demokratiska partiet och få det att ”återknyta till arbetarklassen”, som hon säger i sin eftervalsanalys? Risken är nog större att ledningen för Demokraterna drar slutsatsen att de måste bli mer lik Trump (och då de sämsta aspekterna) för att kunna vinna val. Överallt ser vi ju att där högerpopulismen vinner mark så anpassar sig andra partier.
Vad gör vi nu?
Alexandria Ocasio-Cortez säger i sin eftervalsanalys:
”Vi har haft ett enormt bakslag i det här valet, eftersom fascisten vann mycket stöd från arbetarklassen, vilket har hänt tidigare i historien. Vårt huvudprojekt är att ena arbetarklassen i det här landet mot en fascistisk agenda, punkt”
Det är en utgångspunkt man gott kan hålla med om. När arbetarklassen saknar allt politiskt inflytande faller uppgiften tungt på de fackliga organisationerna och social rörelserna att försvara arbetarklassens intressen. Det är långt viktigare än försöken att reformera Demokraterna.