Trumps alla väljare är de många arga och rädda, som tror att de kan rösta fram 1960-talet igen, och de få som med sin påtända dollarglans i blicken vill ha tillbaka det oinskränkta1800-talets makt. Tillsammans har de kanske lyckats med att rösta fram 1920-talet…
Det blir inte enkelt att få oligarkerna till komposten, men det är dit de måste. Annars är det civilsamhället som hamnar där.
Kulturessä|Bodil Carlsson
Sådär! Kaxigt överfull i förrgår – universums svarta hål idag. That´s life, tunna.
Ryggen värker, benen är darriga, tanken disig. Komposten är äntligen tömd, innehållet spritt över rosors och häckväxters rötter eller bortskänkt till grannar, en säck bruna eklöv från omgivningen är hämtad till surjordsväxterna, för här skall ingen mera torv köpas, och nu skall den stora gröna få bita i gräset – eller åtminstone tebladen och äppleskrottarna – igen. Vem som helst som medför en hink färsk hästgödsel är välkommen förbi på kaffe!
Trump vann. Så vad göra nu? Svårt att orka. Svart hål. Det här var bara CoVid: överlevbart. Förra gången komposten var nästintill oövervinnelig var det en autoimmun sjukdom som gör muskulaturen i armar och ben till värkande bly. Vad blir det nästa gång? Hur planerar man sin framtid, när man inte vet hur mycket framtid man har, när man inte vet hur mycket framtid någonting har?
Man gör klart med komposten. Sedan tvättar man händerna och jeansen och trädgårdsjackan och så till sist golven och sedan tar man hundar på en långpromenad. En av hundarna hör till en granne som själv är CoVid-sjuk, den andra ägs av en granne som fick ena foten mosad av en bil på årets sista raggarmeeting. Ingen av dem kan gå ut, så en tredje granne och jag gör det åt dem. Vid busshållplatsen intill den syrisk-ortodoxa kyrkan är det fullt av folk på väg hem från ett bröllop. En av bilarna stannar. Killen vevar ner vindrutan, lutar sig ut, hejar på hundarna och frågar: ”Är du sjuk ännu? Har du mat? Om du behöver nåt, så ring!” Det är han som driver förortens lilla fotbollslag, ständigt i behov av pengar till domare och bussresor till bortamatcher för ungar som inte har så många fritidsalternativ att välja på. Jag skänker några tusenlappar varje år och försöker tigga sponsorpengar åt dem. Det är så vi känner varandra, jag och mannen som en gång var medlem i en libanesisk milis. Ny växtplats ger nya skott.
Varje planterat träd ger skugga och svalka. Varje kvadratcentimeter bladyta absorberar koldioxid. Varje tag med grepen strör ut daggmaskbarn. När jag är borta kommer en plätt levande jord att finnas kvar, några humlor fler att flyga och några unga vuxna att minnas kollektiv organisering i en förort. Växters rotsystem stabiliserar vattenhalten i marken. Sociala rotsystem stabiliserar samhällen.
Trumps alla väljare är de många arga och rädda, som tror att de kan rösta fram 1960-talet igen, och de få som med sin påtända dollarglans i blicken vill ha tillbaka det oinskränkta1800-talets makt. Tillsammans har de kanske lyckats med att rösta fram 1920-talet. Henry Ford, den tidens eugenikälskande oligark, efterträds av dito Elon Musk. Skillnaden mellan dem är väl att Ford trodde att hög konsumtion kräver höga löner, medan Musk och finansvärlden har kopplat att hög produktivitet går utmärkt att förena med pressade löner. Tricket är lånefinansierad konsumtion.
Det blir inte enkelt att få oligarkerna till komposten, men det är dit de måste. Annars är det civilsamhället som hamnar där.
Ur jord är vi komna, men innan vi blir jord igen måste vi satsa på det vi har. Vi kan inte stanna där, men det är där vi skall börja.