Stäng dörren för lobbyisterna, V!

En gång är ingen gång, två gånger är en vana, säger det gamla ordspråket. Under loppet av ett år har två kända företrädare för Vänsterpartiet värvats av det som numera kallas “klägget”, den organiserade lobbyismen som överklassen använder för att på dolda vägar köpa sig till politiskt inflytande. Men är det förenligt med medlemskap i Vänsterpartiet att vara lobbyist åt hemliga kapitalintressen? Räcker det verkligen med karens? När vi får anta att grunden för anställning, åtminstone till del, är personens politiska kontaktnät och partipolitiska inflytande? Det är en diskussion som vi i vänstern måste ta.

Opinion| Robert Armblad

– Nej, vafan är det sant? Så svarade John Lapidus, forskare i ekonomisk historia vid Göteborgs universitet och författare till flera böcker om lobbyisternas hemliga inflytande och arbetssätt, när Expressen berättade att ännu en toppföreträdare för Vänsterpartiet har blivit lobbyist. En företeelse som hittills hört till det ovanliga, vilket förklarar Lapidus reaktion. Det handlar den här gången om Linda Westerlund Snecker som har suttit i riksdagen för Vänsterpartiet sedan 2014 och ledamot i Vänsterpartiets nationella partistyrelse mellan 2010-2016.

Det var senast i februari i år som en annan tidigare topp i V- och Ung Vänster, Jenny Lindahl, offentliggjorde sin övergång till den moderatledda PR-byrån Kreab, byrån som bland annat är känd för att genom dyra bjudmiddagar och hemliga möten fått Sverigedemokraterna att överge sitt motstånd mot vinster i välfärden.

Redan i februari så varnade Marcus Larsson från Tankesmedjan Balans att Lindahls övergång till Kreab skulle vara en katalysator för att normalisera lobbyismen för fler vänsterpartister. 

Och nu är vi här. En gång är ingen gång, två gånger är en vana.

Men vad är problemet med att någon tar ett jobb som lobbyist, där arbetsuppgiften är hemlig politisk påverkan åt högstbjudande? Är det inte att jämföra med vilket jobb som helst? Det har väl inte partiet med att göra?

Problemet är ”att stora företag köper sig inflytande över politiken är ett hot mot demokratin. Politiska beslut ska fattas med medborgarnas och samhällets bästa för ögonen – inte enskilda företags intressen”. Citatet är från Vänsterpartiets hemsida för att sammanfatta vår hållning gällande lobbyism och korruption.

Kampen mot lobbyism och vänskapskorruption har varit en profilfråga för Vänsterpartiet. Såväl i de senaste EU-valen som i oppositionen mot Tidöregeringen som avslöjats med starka personkopplingar till näringslivets lobbyister och den överklass som lever på privatiseringar av det gemensamma.

I en riksdagsdebatt om korruption och de övriga partiernas lobbyistkontakter så uttryckte Vänsterpartiet att ”sidbyten mellan politik och näringsliv eller lobbyfirmor innebär en korruptionsfara”. När tidigare politiker och tjänstepersoner använde sitt gamla kontaktnät och fortsatta tillgång till riksdagen för att påverka besluten i såväl partierna som i riksdag och regering på uppdrag av ljusskygga kapitalintressen är det n medveten rundning av den demokratiska processen.

Vänsterpartiets partisekreterare Aron Etzler har lyft behovet av en karenstid för att undvika bli “ett parti där betalda intressen påverkar”. Tanken om karens är god då det åtminstone gör att den interna information från partiet i bästa fall är inaktuell för den som tar ett jobb som lobbyist. Men hur en sådan karens ska implementeras är svårt att se.

Ett karensförslag som Max Andersson, från granskningsinstitutet Klägget som granskar svensk lobbyism, har lyft är att karensen införs i partiets kandidatförsäkringar. Kandidatförsäkringen är ett dokument där kandidaten lovar att efterfölja ett antal interna regler och kongressbeslut och som vänsterpartiets kandidater måste skriva under inför varje val. Om karensen sedan kommer efterföljas avgörs ändå i sista hand av huruvida kandidaten respekterar innehållet i kandidatförsäkran.

Tyvärr finns det redan i dag fall där företrädare väljer att bortse från sin kandidatförsäkran, exempelvis sitt löfte att betala partiskatten som ska se till att vänsterns politiker ska ha en inkomst som är i någorlunda närheten av vad den svenska arbetarklassen tjänar. Man kan hoppas att en karensklausul skulle fungera, men det är, som partiskatten visar, ingen garanti. Detta betyder att vi i vänstern behöver ett starkare skydd mot lobbyismen än ett löfte om karens.

Då tycker åtminstone jag att vi ska sätta ner foten och hänvisa till § 146 i partiets stadgar att “medlem som uppträder mot partiets program, bryter mot stadgarna, tillhör konkurrerande politiskt parti eller på annat sätt allvarligt skadar partiet kan uteslutas” när toppföreträdare går över till den köpta politikens sfär.

För den svenska demokratin, för interndemokratin, för tilltron till politiken och för Vänsterpartiets skull.