Kristallnatten och Amsterdam – vad lär oss 9 november?

Skräckscenerna på Amsterdams gator hade kunnat vara bara ytterligare några i raden av huligansvinerier som aldrig tycks sluta följa på fotbollens högriskmatcher. Att våldstriggade ligister använder fotbollen som förevändning för att puckla på varandra – och andra – tycks som en evig följetong. Denna gång dock med de mest skrämmande budskap både i nuet och historiens ljus.

Kommentar | Håkan Blomqvist

Den 9 november, detta ödesdatum i tysk historia, då kejsardömet störtades 1918, då muren föll 1989 men också då Hitlers första upprorsförsök 1923, den så kallade ”ölkällarkuppen”, förebådade vad som komma skulle tio år senare – och därpå Novemberpogromen, eller Kristallnatten, 1938.

De tyska nazisternas massuppbåd mot Tysklands judar var som en generalrepetition. Under förevändning att det handlade om folkligt ursinne över mordet på en tysk diplomat i Paris förstördes och brändes hundratals synagogor i Tyskland, Österrike och Sudetområdet, nära åttatusen butiker och företag med judiska ägare plundrades, judiska begravningsplatser förstördes, hundratals judar mördades, misshandlades och våldtogs. Över 30 000 judiska män fördes till koncentrationsläger och de judiska församlingarna tvingades betala skadestånd till den tyska staten på motsvarande hundratals miljoner dollar – anklagade som ansvariga för förödelsen. Pogromen följdes av nya drakoniska lagstiftningar mot Tysklands judar som skärpte 1935 års Nürnberglagar och utestängde dem än mer hermetiskt från det offentliga livet – från arbete och skolgång till besök på ”tyska” teatrar, biografer och konserter. Arieriseringen, utestängningen och demoniseringen utgjorde en förutsättning för den kommande Förintelsen.

Oavsett nuets händelseförlopp i Amsterdam kvällen innan den 9 november sveper historien sina djupaste skuggor kring våldsexplosionen. Att israeliska ”ultras” bakom Maccabi Tel Aviv, enligt pressen ökända för sin våldsamhet och högerextremism, provocerade med sina hatfyllda slagord om att israeliska armén besegrar araberna, hyllade att palestinska kvinnor och barn dödas, rev ner palestinska flaggor och utförde våldshandlingar före matchen tycks framgå av medierapportering och sociala media. Det är klappjakten och våldet efteråt på israeliska supportrar och judar som misshandlades oavsett vad, som åkallar minnet från 1938 med den skräckinjagande likheten mellan jagade och hatare nu som då.

Men oavsett gräsligheternas likheter skiljer här dock en historisk avgrund. De nazistiska pogrommakarna då var maktfullkomliga redskap som handlade på uppdrag och stöd från Europas starkaste stat och regim mot en alltmer utsatt och värnlös befolkning. Den här gången var det tvärtom raseriet och hatet från dem som krossats mot den övermakt som utplånar deras samhällen, släktingar och liv som tycks ha kanaliserats till våldsutbrott mot allt och alla som enligt folkhatets logik inte gör skillnad mellan människor.

Och som nu inte alls drabbat Netanyahus medbrottslingar utan tvärtom svärtar ned den palestinska saken och Palestinasolidariteten i ögonen på många, inklusive judar som vill ha ett slut på krig, folkmord och ockupationer.

När detta skrivs finns ännu inte rapporter om Amsterdams vem, när, vad och hur. Men kontrasten tycks stor mellan den svenska Palestinasolidaritetens massmobiliseringar mot Israels deltagande i Eurovision i Malmö som, trots de israeliska krigsbrotten i Gaza, genomfördes värdigt och kraftfullt med växande sympatier i hela befolkningen.

Med våldsutbrottet mot judar i Amsterdam sker det motsatta. Redan hetsar högern om massutvisningar av palestinier, demonstrationer förbjuds och minnena av Förintelsen på Europas judar läggs med hela sin förkrossande tyngd inte bara på misshandlarna i Amsterdam utan på solidariteten med det palestinska folket.

Det får vi inte låta ske. Är det något historien lärt av den 9 november är det att bekämpa judehat och alla andra övergrepp mot maktlösa och undertryckta människor – varhelst det pågår.