▶ Alla riksdagspartier för hejdlös upprustning
▶ Vi i Socialistisk Politik säger välfärd istället för vapen
▶ Hela militarismens elände måste bekämpas
Ledare | Vecka 36
Såhär ett par veckor före valet är det gott om så kallade valkompasser på de flesta nyhetssajter. I de allra flesta dyker det förr eller senare upp ett påstående i stil med ”Sverige ska satsa mer på försvaret”, som man kan vara ”helt emot”, ”delvis emot”, ”neutral”, ”delvis för”, eller ”helt för”. Vid slutet av valkompassen blir man informerad om att detta faktiskt är ett falskt val. I själva verket är det ett förslag som samtliga riksdagspartier ställer sig bakom (även om Vänsterpartiet i sitt svar anger bara ”delvis” för).
Exemplet säger något om det politiska samtalet; upprustningens ”nödvändighet” ges digniteten av ett närmast obestridligt faktum. Argumentationslinjen lyder som följer: på senare tid (i synnerhet efter Rysslands invasion av Ukraina) har världen blivit en mer osäker plats; därför står Sverige inför ett tilltagande militärt hot; därför är det nödvändigt att dra igång en exempellös nationell upprustningsprocess. Argumentationen kan förefalla logisk. Problemet är egentligen inte första slutsatsen, utan snarare hoppet från den första till den andra och tredje.
Det är onekligen sant att vår värld – på många sätt – blivit mer instabil. USAs och Rysslands imperialistiska aggressioner har orsakat globala spänningar på ett sätt som knappast skådats sedan kalla krigets dagar. Följden är inte bara hundratusentals döda militära fotsoldater och civila utan också tilltagande fossila utsläpp, förstörd infrastruktur, och ett växande utrymme för nationalistiska och fascistiska strömningar.
För att från denna omvärldsanalys komma till slutsatsen att Sverige behöver delta i det globala upprustningsracet krävs det emellertid ett antal logiska kullerbyttor. Slutsatsen bygger framför allt på en grundsyn att nationer snarare än klasser utgör den primära analysenheten. Den rådande politiska logiken förutsätter att vi som svenskar har gemensamma intressen som måste försvaras från utomstående angrepp – vilket nödvändiggör en hejdlös militär upprustning.
Men den svenska arbetaren har inte automatiskt ett gemensamt intresse med den svenska staten eller det svenska kapitalet bara för att hen är svensk. En svensk arbetare har betydligt mer gemensamt med en rysk, iransk, eller kinesisk arbetare än med en svensk kapitalist. Våra motståndare är inte ryska, iranska, eller kinesiska arbetare utan snarare den globala kapitalistklassen.
Att påpeka det är inte samma sak som att förneka vare sig de reella hot som skilda imperialistiska makter utgör mot världens folk eller rätten för människor att försvara sig mot dem. Det innebär dock ett ifrågasättande av att det bästa försvaret mot sådan imperialism skulle komma från kärnvapenbestyckning eller upprustning av nationella arméer. Snarare måste det socialistiska svaret på expansionspolitik och andra yttre hot vara en bred, internationell mobilisering mot dessa aggressiva krafter, för folkmakt och stark välfärd – kort sagt, en politik som dels bekämpar imperialismen och dels ger världens folk ökad makt över sina egna öden. Det handlar om ett internationellt politiskt medvetande som grundas i klass och solidaritet snarare än nationell särart.
Det är precis det som den rådande politiska logiken bortser från; när den betonar att Sverige är en sammanhållen intressegemenskap som måste försvaras mot yttre hot bortser den från att det finns globala klassintressen som i själva verket tjänar på upprustningen. Vi syftar på de stora vapen-, fossil-, och techföretagen, för dessa är den globala upprustningen en guldgruva. I synnerhet i kristider, när det tycks bli allt svårare att stapla profiter på hög enligt sedvanligt manér, är det ytterst lönsamt med omfattande internationella spänningar som kan generera saftiga statliga kontrakt. Varje beslut om mer kulor och krut göder dessa maktens mörka krafter.
För det första innebär upprustningen att enorma resurser förflyttas från områden där de faktiskt behövs – vård, skola, omsorg, kultur – till vapenkapitalisternas fickor. Vi ska inte behöva rusta ned vår välfärd för att bygga upp arsenaler som potentiellt kan riktas mot arbetare från andra länder. Som punklegendarerna Mob 47 en gång sjöng: ”Rustning är ett brott / mot alla svältande”.
För det andra bidrar upprustningen till att förstärka den militaristiska logik som gör det allt svårare att föreställa sig internationella konflikter som andra uttryck än som en kamp mellan beväpnade stater. I denna logik ställs arbetare mot arbetare och människor mot människor som de, trots sina nationella olikheter, har betydligt mer gemensamt med än sina egna makthavare. Vårt mål kan därför aldrig vara framgångsrika krig å den ena eller andra nationens vägnar, utan snarare att utrota den imperialism – och kapitalistiska produktionssätt – som utgör krigens främsta drivkraft.
Därför måste vi som socialister organisera kraftfulla motmakter till upprustningens makabra ekorrhjul. Vi måste göra de militära rustningarna till en avgörande politisk fråga – analysera dess grunder, ifrågasätta dess motiv, och erbjuda radikala alternativ. Det kräver att vi blickar utåt i världen och skapar allianser med arbetare från all världens hörn – allianser som kan säga nej till imperialistisk kapprustning och aggression. Det är den enda vägen framåt om vi vill konfrontera den globala kapitalistklassen och på så sätt bygga upp en mer fredlig värld.
Internationalism, inte nationalism!
Socialism inte barbari!