Konsumdemokrati blev direktörsvälde

Konsumföreningarna skulle ägas gemensamt och styras demokratiskt och sågs som en del av utvecklingen mot socialismen. Idag finns 800, skuldtyngda, butiker kvar av 8000. Kjell Östberg skriver om det krisande Konsums historia med utgångspunkt i två aktuella böcker.

Kulturen | Kjell Östberg

Minervas uggla flyger först i skymningen. Filosofen Hegels ord är många historikers älsklingscitat. Först när en epok eller ett fenomen närmar sig sitt slut är det möjligt att sammanfatta dess betydelse. Kanske är det därför det just nu kommit två intressanta böcker om den svenska kooperationens uppgång och fall. För gamla stolta Konsum befinner sig i djup kris. Vi har bara sista skottet i bössan kvar, säger Kooperativa Förbundet, KFs, ordförande Leif Linde när han intervjuas i den ena boken, Jonas Fröbergs Huset mitt i byn

KF var länge den ledande dagligvarukedjan och tillverkade själv alltifrån Eve margarin, Gomankorv, Cirkelkaffe och Hugin dammsugare till däck från Gislaved. Kooperativa förbundet var fram till 1990-talet Nordens största industri- och handelskoncern med runt 80 000 anställda och stora tillgångar i fastigheter.

Men kooperationen var så mycket mer. När ett femtiotal föreningar bildade Kooperativa förbundet 1899 var utgångspunkten att erbjuda arbetare bättre och billigare varor än de privata handlarna. De lokala butikerna finansierades av det kapital medlemmarna själva kunde bidra med samtidigt som överskottet skulle gå tillbaka till dem. Alla varor skulle betalas kontant, ingen skulle råka i skuld.  Och Konsumföreningarna skulle ägas gemensamt och styras demokratiskt.

Snart sågs kooperationen som en del av utvecklingen mot socialismen. Med Hjalmar Brantings ord: ”Kooperationen bygger stilla upp socialismens samhällssyn, mitt i kapitalismen, kompletterar genom direkt aktion statens och kommunens övertagande av den centraliserade produktionen och blir, då den genomtränges av socialismens anda, ett oumbärligt led av alltjämt ökad betydelse i arbetarklassens framryckning.”

Idag är nästan allt borta. Kvar finns 800 butiker – som mest fanns det 8 000. De går med miljardförluster, tappar hela tiden marknadsandelar till sina större konkurrenter ICA och Axfood och är dyrare. De socialistiska ambitionerna har sedan länge försvunnit och medlemsdemokrati har ersatts av direktörsvälde.  Vad Linde tänker använda det sista skottet till i citatet ovan är kanske bäst att inte ens tänka på.

Den här utvecklingen skildas ingående men med två olika perspektiv i de två böckerna. Sara Kristoffersson, professor i designhistoria på Konstfack, ger ett utifrånperspektiv. I Det förlorade paradiset. Berättelsen om Konsums uppgång och fall skriver hon lärt och elegant in kooperationen i den svenska samtidshistorien. Hon visar hur framgångarna växte fram i nära symbios med det moderna Sveriges utveckling. Funktionalismen blir också Konsums ideologi. Det rationella blev lösenordet, att producera effektivt och pressa kostnaderna. Och att utbilda konsumenterna, framför allt kvinnorna, i studiecirklar och instruktionsfilmer. Också hushållsarbetet kunde effektiviseras, göras billigare, mer hygieniskt. Man inrättade provkök och livsmedels- och textillaboratorier. Snart översvämmades landet av funktionalistiska, fyrkantiga Konsumbutiker, liksom Lumas futuristiska fabriksbyggnad eller KF-ön på Kvarnholmen utanför Stockholm ritade av KFs legendariska arkitektkontor. Och det funktionella var också det sköna. På Gustavsbergs porslinsfabriker formgav några av landets främsta designer – Wilhelm Kåge, Stig Lindberg, Lisa Larsson – vardagsporslin och konsthantverk. När annonsbyrån Svea startade var målsättningen att upplysa konsumenterna att skilja på onödiga och goda varor.

Under efterkrigstiden blev allt lite mer komplicerat. Den kraftiga ekonomiska tillväxten byggde på stordrift och ständigt ökad konsumtion. Kooperationen hängde med. Sinnebilden var inte längre den lilla butiken på landsbygden eller mjölkaffären i stan, utan allt större snabbköp – och framför allt Domusvaruhusen, ritade av en ny generation arkitekter skolade i miljonprogrammens tänkande – samtidigt som socialdemokratiska kommunpolitiker glatt rev de gamla stadskärnorna för att kunna placera Domus på det nya torget mitt i stan.

Nu började stordriftens och pamparnas tid också för kooperationen. De lokala föreningarna fick inte längre utse egna ombud till KFs kongresser och antalet ombud minskade drastiskt.

Den utvecklingen får vi följa i Jonas Fröbergs Huset mitt i byn. Fröberg ger inifrånperspektivet. Han skildrar kooperationens framväxt i några samhällen i nordvästra Ångermanland, fint interfolierat med hela förbundets utveckling. I fokus står konsumbutiken i Myckelgensjö med Fröbergs farfar som föreståndare. Butiken, Koopra säger man där, var verkligen hela bygdens angelägenhet. Arbetarkommunen och skogsarbetarfacket backade upp. När den vita funkislådan invigdes kom hundratals personer på invigningskaffet. Ett medlemsråd valdes. Det träffades en gång i månaden för att leda verksamheten. Årsmötet med efterföljande dans samlade uppåt 200 deltagare. Det ordnades studiecirklar kring romaner köpta genom rörelsens förlag eller kring  KFs egen ”Håller vår idébyggnad?”. Och det gjorde den kanske inte.

Jonas Fröberg skildrar kooperationens framväxt i några samhällen i nordvästra Ångermanland. I fokus står konsumbutiken i Myckelgensjö där Fröbergs farfar var föreståndare.

När farfar Axel läser tidningen Kooperatören märkte han nog att den tidigare balansgången mellan ekonomisk effektivitet och demokrati var borta, skriver Fröberg. Nu betonades de ekonomiska fördelarna med stordrift, Domusvaruhus och koncentration. Det fanns åtta konsumbutiker i Anundsjö kommun, nu lades de ner, en efter en. Den kommunala konsumföreningen uppgick i grannstaden Örnsköldsviks och fick bara en handfull representanter i storföreningens fullmäktige. Efter ett tag anslöts Konsum Örnsköldsvik i sin tur till Konsum Nord – som omfattade hela Norrland utom Norrbotten. Och snart kom beslutet från ledningen i Umeå: nu är det dags att lägga ner butiken i Myckelgensjö.

Det är en hjärtskärande skildring av hur entusiaster i ett litet samhälle i Ångermanland står sig slätt mot stordrift och lönsamhetstänkande och mot inkompetenta chefer som kör kooperationen i botten medan de själva skor sig med avgångsvederlag som ibland uppgår till tiotals miljoner.

Men ärligt talat, fanns det någon annan väg?

När kooperationen i början av 1970-talet skulle vara med och forma framtidens samhälle diskuterades förslag i tusentals studiecirklar som ville tillbaka till rötternas basvaror istället för ökad kommersialism, skriver Sara Kristoffersson.

Den frågan ställs på sin spets när Kristoffersson närmar sig 1970-talet. Kongressen 1971 hade som tema Kooperationens roll i framtidens samhälle.  Frågan hade diskuterats i studiecirklar över hela landet och 5 000 (!) motioner hade inkommit. Det var tydligt att medlemmarna ville gå tillbaka till rötterna. Förnuftiga och rejäla basvaror istället för lockpriser, märkesvaror och modeflugor.

På en punkt blev kongressen bönhörd. Året därpå presenterades den första kollektionen av KFs baskläder. De hade tagits fram med vetenskaplig noggrannhet. Kläderna skulle vara slitstarka, billiga och lättskötta. De syddes genomgående i polyester som snabbt kunde tvättas i maskin och tumlas utan att krympa och utan att blekas. Kjol, klänning, jacka, byxor, blus och skjorta skulle kunna kombineras och hålla under många år. Bomull skulle bara tappa färgen. Kläderna lanserades som ett viktigt steg mot demokrati och rättvisa inom modebranschen. Och de som bar dem döptes till – basmänniskan.

1972 presenterades den första kollektionen av KFs baskläder. De hade tagits fram med vetenskaplig noggrannhet. Kläderna skulle vara slitstarka, billiga och lättskötta. De syddes genomgående i polyester.

Visst, i betydande utsträckning stod detta ideal i samklang med de värderingar som dominerade under denna tid. Men det var inte en värld befolkad av basmänniskor i polyester som unga människor såg framför sig i det socialistiska samhälle de drömde om. Jodå, Mahjong gjorde också kläder som skulle kunna användas om och om igen. Men manchesterkostymerna blandades med färggranna och lekfullt mönstrade skjortor, blusar och klänningar. Och de var i bomull – byxorna blev efter några år betydligt blekare än jackan, men hos många hänger de nog fortfarande kvar i garderoben.

Nej, den socialistiska människan kunde inte skapas i KFs textillaboratorier.  Och kongressen 1971 blev inte inledningen på en kooperativ pånyttfödelse, den blev medlemsdemokratins svanesång. Redan innan kongressen avslutades menade ombud att den bara var ett skendemokratiskt jippo, styrt av direktörer och experter. I det handlingsprogram som ledningen lade fram några år senare hade konsummedlemmarna reducerats till konsumenter. KF hade valt väg, marknadens och direktörernas, inte folkrörelsens. Konsekvenserna ser vi idag.

I Myckelgensjö har man börjat på nytt. Konsumsskylten är nedplockad men några hundra entusiaster driver med gemensamma krafter fortfarande en kooperativ butik. Vi samlas kring något större än att bara sälja mat, säger den medlemsvalda butiksföreståndaren.